Det har länge
saknats en moderniserad filmad version av August Strindbergs Fröken
Julie, med tanke på att Alf Sjöbergs film från 1950 visserligen
har sina förtjänster, men har åldrats rätt betänkligt. Speciellt
med tanke på oss lärare som vill illustrera något från pjäsen.
Och det gjordes visst väsen över att detta Strindbergs-år skulle
krönas med en påkostad filmatisering, regisserad av Helena
Bergström.
Nu kan resultatet
följas – dock endast på svt play, där de väljer att pytsa ut
åttaminutersavsnitt varannan dag. Varje avsnitt inleds med en
pretentiös kommentar av regissören, där hon med svårmodig min och
noggranna konstpauser lägger ut texten.
Skådespelarna
agerar horribelt dålig: ryckigt, stelt, nybörjaraktigt – och
Björn Bengtsson som spelar Jean med konstant uppspärrad blick förefaller vara ungefär dubbelt så
”galen” som Julie, som tvärtom spelas någorlunda behärskat av
Nadia Mirmiran, som uttalar alla sina repliker med samma
ansiktsuttryck. Tempot är letargiskt, replikerna dalar som skjutna duvor ned mot marken.
Att versionen visas
på svt play beror antagligen på att svt anser att det här är
något som ska tilltala kidsen: de som hänger på ”nätet”.
Men vari moderniseringen består förstår jag ingenting av, ens
utifrån aspekten att pjäsen ska ”tas in i nutiden”, som den
uttalade ambitionen har formulerats. I en av få scener som avviker från Strindbergs text ligger Jean med Kristin på
köksbordet, vilket nog har mer att göra med att någon har sett
Jessica Lange och Jack Nicholson göra detsamma i Postmannen ringer alltid två gånger, än att de skulle ha
gjort sådant på 1800-talet. Bergström bryter in här och där med
sina betraktelser: ”nu fortsätter egentligen Strindbergs drama …
men om vi stannar hos Kristin en stund … vad tänker hon … varför
gör hon ingenting …”
Det är ett haveri,
och efter att ha sett tre avsnitt av utlovade tio kan jag nog utfärda
viss kalkonvarning, trots att det har varit kompetenta yrkesutövare
på de flesta befattningar (den är fotograferad av Jens Fischer).
Oh ja. Jag hamnade pâ SVTplay av en slump och trodde jag sâg en vinjett tills jag förstod att jag sett... avsnitt ett. Totalt meningslöst. (och om tanken bakom är som du misstänker "fânga de unga" är det ju extra korkat - lägga pengar, kraft och vilja pâ att försöka fânga dem utan att visa kärnan i det man vill visa dem... förlorar ju alla och främst verket pâ). Besvikelse frân min sida vad gäller regissören ocksâ: jag hade väntat mig en högre nivâ!
SvaraRaderaHaha, du fick mig att läsa "Postmannen rider alltid två gånger". Skämt åsido, jag såg inte heller mycket i den...
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag tror det mesta beror på regissören, att det är dålig personregi. Jag har ju sett Björn Bengtsson på film, och då har han varit ok.
SvaraRaderaMen jag fattar inte alls poängen, vad som skulle vara det "moderna", förutom då att de säger att Julie är "deprimerad", vilket sannerligen inte står i Strindbergs text.