att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 nov. 2012

Julie – exklusivt dålig!

Det har länge saknats en moderniserad filmad version av August Strindbergs Fröken Julie, med tanke på att Alf Sjöbergs film från 1950 visserligen har sina förtjänster, men har åldrats rätt betänkligt. Speciellt med tanke på oss lärare som vill illustrera något från pjäsen. Och det gjordes visst väsen över att detta Strindbergs-år skulle krönas med en påkostad filmatisering, regisserad av Helena Bergström.

Nu kan resultatet följas – dock endast på svt play, där de väljer att pytsa ut åttaminutersavsnitt varannan dag. Varje avsnitt inleds med en pretentiös kommentar av regissören, där hon med svårmodig min och noggranna konstpauser lägger ut texten.

Skådespelarna agerar horribelt dålig: ryckigt, stelt, nybörjaraktigt – och Björn Bengtsson som spelar Jean med konstant uppspärrad blick förefaller vara ungefär dubbelt så ”galen” som Julie, som tvärtom spelas någorlunda behärskat av Nadia Mirmiran, som uttalar alla sina repliker med samma ansiktsuttryck. Tempot är letargiskt, replikerna dalar som skjutna duvor ned mot marken. 

Att versionen visas på svt play beror antagligen på att svt anser att det här är något som ska tilltala kidsen: de som hänger på ”nätet”. Men vari moderniseringen består förstår jag ingenting av, ens utifrån aspekten att pjäsen ska ”tas in i nutiden”, som den uttalade ambitionen har formulerats. I en av få scener som avviker från Strindbergs text ligger Jean med Kristin på köksbordet, vilket nog har mer att göra med att någon har sett Jessica Lange och Jack Nicholson göra detsamma i Postmannen ringer alltid två gånger, än att de skulle ha gjort sådant på 1800-talet. Bergström bryter in här och där med sina betraktelser: ”nu fortsätter egentligen Strindbergs drama … men om vi stannar hos Kristin en stund … vad tänker hon … varför gör hon ingenting …”

Det är ett haveri, och efter att ha sett tre avsnitt av utlovade tio kan jag nog utfärda viss kalkonvarning, trots att det har varit kompetenta yrkesutövare på de flesta befattningar (den är fotograferad av Jens Fischer).

4 kommentarer:

  1. Oh ja. Jag hamnade pâ SVTplay av en slump och trodde jag sâg en vinjett tills jag förstod att jag sett... avsnitt ett. Totalt meningslöst. (och om tanken bakom är som du misstänker "fânga de unga" är det ju extra korkat - lägga pengar, kraft och vilja pâ att försöka fânga dem utan att visa kärnan i det man vill visa dem... förlorar ju alla och främst verket pâ). Besvikelse frân min sida vad gäller regissören ocksâ: jag hade väntat mig en högre nivâ!

    SvaraRadera
  2. Haha, du fick mig att läsa "Postmannen rider alltid två gånger". Skämt åsido, jag såg inte heller mycket i den...

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Jag tror det mesta beror på regissören, att det är dålig personregi. Jag har ju sett Björn Bengtsson på film, och då har han varit ok.

    Men jag fattar inte alls poängen, vad som skulle vara det "moderna", förutom då att de säger att Julie är "deprimerad", vilket sannerligen inte står i Strindbergs text.

    SvaraRadera