att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 nov. 2012

Prosa vs poesi


När jag för ett par år sedan skrev essän ”Språket i svenska romaner suger” (Fantasin 1-4 2009) hade jag som bärande idé att svenska romaner lider av ett alldeles för fantasilöst språk. Det var en generalisering, och nog är det lätt att hitta undantag. Men den som läser mycket av den svenska prosautgivningen ska tveklöst finna att det sällan är berättartekniken eller tematiken som gör dig uttråkad, utan snarare stilen.

Det vill säga: bristen på stil. Det finns ju instrumentell läsning, där vi inte förväntar oss stilistiska stordåd. Körkortsboken, manualer och liknande texter – när vi läser för att förstå. Skönlitteratur som är tillverkad i detta syfte kan också läsas instrumentellt: deckare, till exempel, liksom fantasy. Det är en historia som ska berättas, punkt.

Mitt förslag i essän var att prosaförfattare borde läsa mer poesi. Inte nödvändigtvis för att ”skriva poetiskt”, vad det nu ligger för värdering i det begreppet. Nej, hellre för att upptäcka att språket inte behöver möta sina begränsningar, att det är smartare att skriva i överskridandets tradition.

Ett av de avgörande inslagen som kännetecknar poesin är ju normbrottet. Det betyder inte att jag förväntar mig att prosan ska apa efter: inleda med gemen bokstav, avstå från att sätta punkt, skriva text upp och ned eller baklänges eller vara tvångsmässigt framgentarisk.

Snarare vill jag se upptågen kanaliseras i förhållningssättet, i en lekfullare inställning till orden, och mer av de häpnadsväckande komponenter som oftare hittas i poesin än i prosan. Då handlar det mer om att vara följsam mot innehållet samtidigt som det blir mindre av det förutsägbara, där du tycker dig vara ett steg före författaren och karaktärerna.

Två av höstens mest uppmärksammade romaner borde bära syn för sägen. Båda råkar delvis handla om despoter, båda har ordet ”storm” i titeln, och båda råkade bli nominerade till det Augustpris som delades ut i måndags. Den ena är Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där Idi Amins skugga faller tungt över huvudpersonen P:s förehavanden i östra Afrika, och den andra är Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma, där Pol Pot är en av tre berättare.

Ack ändå, om det vore så att poeten Anyuru, med tre diktböcker bakom sig, skulle ha ett mer fantasifullt språk än Fröberg Idling, med en bakgrund inom journalistiken. Men tyvärr, höll jag på att säga – det är den senares roman som jag tycker är vida överlägsen, kanske främst i kraft av sitt poetiska uttryck.

Att kunna leva sig in i ett skeende förutsätter inlevelse, och den åstadkoms endast när språket levandegör karaktärerna. Fröberg Idling åstadkommer detta genom att skriva komplext, skapa närvaro med sin förmåga att skildra Pol Pot som något annat än det vi förväntar oss. Detta är något som händer i språket: hur stilen hjälper fram en distinktion mellan det romanförfattaren och litteraturvetaren E.M. Forster kallade platta och runda karaktärer, i Fröberg Idlings fall till fördel för den runda formen. Hos Anyuru ser jag mer av det litteraturvetaren och romanförfattaren James Wood i vår tid kallar den transparenta karaktären, och inte den mer eftertraktade opaka eller grumliga.

Språket är hjälten, i Fröberg Idlings fall, och boven, i Anyurus, i arbetet med att framställa historien i dessa historiska romaner. Hellre den kaotiska stilen än den städade, som enbart får mig att önska att mer av den subversiva potentialen hos poesin kunde utnyttjas också när poeten skriver prosa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/11 2012)

6 kommentarer:

  1. Intressant att läsa dina tankar. Själv ställer jag mig tveksam till att ett mer fantasifullt och poetiskt språk skulle vara bättre för prosan. Snarare tycker jag att språket i de två romaner du nämner ibland ställer sig mellan mig och berättelsen, att språket skapar ett avstånd och inte bjuder in mig som läsare. Det blir för mycket språk helt enkelt, alltför poetiskt och överlastat. Sen har ju jag som läsare alltid känt mer kärlek för ett stramt och återhållet språk, "städat" om du så vill, snarare än en överlastad lek med ord. Jag tror snarare att "problemet" ligger i prosans närmande mot filmens berättarsätt där det ska "hända" saker, där fler och fler romaner är scener staplade på varandra, mer likt ett filmmanus med scenanvisningar än något annat. Och där prosans särart - det som sker på insidan - håller på att tunnas ut.

    SvaraRadera
  2. Intressant kommentar - egentligen är ju det här ett ämne som är för stort för att kunna skriva om i en relativt kort krönika, & givetvis är det en dum generalisering. Jag tycker delvis också inte heller om när språket ställer sig i vägen - & att det överlastade är en ganska jobbig grej ... Dock! Det kan ha att göra med att jag läser så mycket: när jag så ofta läser böcker som är skrivna på ett torftigt sätt, då tröttnar jag, jag kan tänka att det är som att vara sportreporter, vara ett riktigt fotbollsfan, men i stället för att få bevaka Premier League eller la liga eller Serie A måste du se matcher från Allsvenskan hela tiden ...

    Sen var det ju en annan sak med just Anyurus bok. Men det skriver jag om i en annan text.

    SvaraRadera
  3. Intressant inlägg och intressant kommentar.

    Att det finns ett närmande till filmens berättarteknik stämmer säkert. Mina egna texter har ibland blivit beskrivna som filmiska. Jag tycker dock att "scener staplade på varandra" kan innebär nog så mycket undertoner: vad som händer mellan scenerna till exempel. Varför de händer? Kommer här att tänka på Blood Meridian av McCarthy där läsaren får jobba en hel del trots ett högt tempo och mycket scener.

    Jag är i grunden prosaist och har medvetet närmat mig poesin. Att skriva fem sidor prosa om dagen är inget kvantitativ problem för mig, problemet är att det går ut över poesin. Jag närmar mig poesin för att betrakta orden på ett annat sätt, mer restriktiv, det får inte bli inflation i orden. Varje ord och varje tecken måste ha en medveten betydelse och vara på rätt plats. Min prosa har inte alls blivit överlastad av det, inte alls. Snarare tvärtom. Med ett mer precist språk kan det bli mer återhållet. Att skriva neutral romanprosa är för mig att kraftigt begränsa mina möjligheter, därför måste jag gå bort från den.
    Nåja, helt skamlöst: Min enda publicerade dikt:
    http://hjohansson.blogspot.se/2012/11/min-enda-dikt.html

    SvaraRadera
  4. Ha, skamlöst! Men det var ju en väldigt annorlunda dikt ...

    Jo, jag har också tänkt på det där med filmestetiken - att romanen påverkats av filmen, det har det ju skrivits böcker om, & jag har läst minst en av dessa, nån vetenskaplig avhandling.

    För övrigt är jag fortfarande ense med Coleridges definition av prosa och poesi, som lyder, ungefär: "Prosa: ord i den bästa ordningsföljden. Poesi: de bästa orden i den bästa ordningsföljden."

    SvaraRadera
  5. Coleridge. Han var nåt på spåren, han. :)

    SvaraRadera
  6. Coleridge var ofantligt klok, hans Table Talk är lysande underhållning. Ibland.

    SvaraRadera