Det finns författare
som jag önskar att jag kunde tycka om mer. Livet skulle bli lättare
då. Som Johannes Anyuru, vars diktböcker jag har läst utan att
någonsin förstå vari storheten består. Hans andra prosabok En
storm kom från paradiset har jag nu läst, utan att den lyckats
göra något bestående intryck.
Nu menar jag inte
att det här är dåligt. Mest handlar det nog om missriktade
förväntningar, att det är en nominerad och prisbehängd
författare. Hans berättarteknik har jag inga egentliga invändningar
emot heller – det är tidsförskjutningar, en berättarröst som i
sann postmodern anda kliver in och kommenterar det skrivna, och ett
minnesarbete som utförs i en släktings tjänst. Jodå, det har
gjorts förr, men det gäller onekligen det mesta här i världen.
Svårare är det då
att fördra Anyurus språk, som är ännu mer präglat av en second
hand-estetik. Klichéerna är besvärande frekventa, i den här
historien om pappan (”P”) som förhörs i Dar es-Salaam, Tanzania
(dit han förts från Zambia), efter att ha genomgått
pilotutbildning i Aten, Grekland, och flugit från Rom, Italien, för
att undvika Uganda, hemlandet där Idi Amin tagit makten. Alla har
olivgrön uniform på sig – ja, det är en färg som återkommer i
det mesta, olivgrön, alltså, och våldet ”hänger i luften”,
”politiken är en sorts labyrint”, cigaretterna ”smakar törst
och stress”, piloterna ska bli ”stommen och spjutspetsen” i
hemlandsarmén, och han är ”i alltings hjärta”, föranlett av
att han ser havet. Liknelserna är sökta, något som ibland är
värre än schablonen: ”när hon sa hans namn var det som om han
sveptes in i moln och solsken”, och ensamheten ”blöder mörker”.
Det är krystade juvenila liknelser.
Det är svårt att
kritisera en bok som är ett hjärtknipande projekt. Anyuru skriver
sin fars historia, bland det finaste man kan göra i Sverige, lex Åsa
Linderborg. Det är också svårt att kritisera en bok som handlar om
tortyr, svårt att ifrågasätta. Men det är ännu svårare att läsa
om tortyr efter att ha läst Herta Müller skriva i samma ämne. Är
det orättvist? Johannes Anyuru är inte Herta Müller, ok?
Nä, men jag tycker
att tortyren inte utspelar sig mellan människor i den här romanen.
Tortyrledarna är filmfigurer som är tillplattade av sin författare.
De rör sig och beter sig som skådespelare. Då skiter jag i om det
är upplevt och berättat av fadern eller om det är fiktion; för
mig som läsare ska sådant inte ha någon betydelse, och jag läser
inte heller för att få Ugandas historia i små Wikipedia-liknande
referat.
Fast som sagt är
språket det som tynger romanen. Långa och korta meningar, jo, jag
fattar, det är varierat, men bildspråket är begagnat. Och jag
upplever ingen oro eller osäkerhet i P:s historia, som mestadels
uppehåller sig vid året 1971. Sedan åker han till Sverige och blir
pappa till sonen J.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.