att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 nov. 2012

En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru

Det finns författare som jag önskar att jag kunde tycka om mer. Livet skulle bli lättare då. Som Johannes Anyuru, vars diktböcker jag har läst utan att någonsin förstå vari storheten består. Hans andra prosabok En storm kom från paradiset har jag nu läst, utan att den lyckats göra något bestående intryck.

Nu menar jag inte att det här är dåligt. Mest handlar det nog om missriktade förväntningar, att det är en nominerad och prisbehängd författare. Hans berättarteknik har jag inga egentliga invändningar emot heller – det är tidsförskjutningar, en berättarröst som i sann postmodern anda kliver in och kommenterar det skrivna, och ett minnesarbete som utförs i en släktings tjänst. Jodå, det har gjorts förr, men det gäller onekligen det mesta här i världen.

Svårare är det då att fördra Anyurus språk, som är ännu mer präglat av en second hand-estetik. Klichéerna är besvärande frekventa, i den här historien om pappan (”P”) som förhörs i Dar es-Salaam, Tanzania (dit han förts från Zambia), efter att ha genomgått pilotutbildning i Aten, Grekland, och flugit från Rom, Italien, för att undvika Uganda, hemlandet där Idi Amin tagit makten. Alla har olivgrön uniform på sig – ja, det är en färg som återkommer i det mesta, olivgrön, alltså, och våldet ”hänger i luften”, ”politiken är en sorts labyrint”, cigaretterna ”smakar törst och stress”, piloterna ska bli ”stommen och spjutspetsen” i hemlandsarmén, och han är ”i alltings hjärta”, föranlett av att han ser havet. Liknelserna är sökta, något som ibland är värre än schablonen: ”när hon sa hans namn var det som om han sveptes in i moln och solsken”, och ensamheten ”blöder mörker”. Det är krystade juvenila liknelser.

Det är svårt att kritisera en bok som är ett hjärtknipande projekt. Anyuru skriver sin fars historia, bland det finaste man kan göra i Sverige, lex Åsa Linderborg. Det är också svårt att kritisera en bok som handlar om tortyr, svårt att ifrågasätta. Men det är ännu svårare att läsa om tortyr efter att ha läst Herta Müller skriva i samma ämne. Är det orättvist? Johannes Anyuru är inte Herta Müller, ok?

Nä, men jag tycker att tortyren inte utspelar sig mellan människor i den här romanen. Tortyrledarna är filmfigurer som är tillplattade av sin författare. De rör sig och beter sig som skådespelare. Då skiter jag i om det är upplevt och berättat av fadern eller om det är fiktion; för mig som läsare ska sådant inte ha någon betydelse, och jag läser inte heller för att få Ugandas historia i små Wikipedia-liknande referat.

Fast som sagt är språket det som tynger romanen. Långa och korta meningar, jo, jag fattar, det är varierat, men bildspråket är begagnat. Och jag upplever ingen oro eller osäkerhet i P:s historia, som mestadels uppehåller sig vid året 1971. Sedan åker han till Sverige och blir pappa till sonen J.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar