På medeltidsprosa
skriver alternativförfattaren Lotta Lotass sina böcker, den
senaste, Konungarnas tillbedjan, inget undantag. Men det är
egentligen mer tidlöst än arkaiskt, trots de sällsamma orden som
verkar ha hämtats in från förråd där de legat outnyttjade i
många årtionden. Ord som ”fordomtima”, ”samkat”,
”varkunnat”, som i sammanhanget ger en sakral, högtidlig tyngd
åt det skrivna.
Den här gången
berättar hon den bekanta historien om stjärnan som förkunnar
födelsen av en större konung än den värdsliga. Därmed om hur en
befattning är någonting förgängligt, att bara för att du tror
att du är kung ska du inte inbilla dig något: du är – i
förhållande till de verkliga förhållandena – ingenting av vikt.
Det är en parabel.
Kanske passande med sagoformen om du ska berätta om kungar. Men det
är symboler som inte reduceras till sina fasta positioner. Inte
heller är språket reducerat, utan det förs fram i förgrunden, och
är aldrig tillkämpat. Språket är också präglat av en ny
ordföljd, bildar ett slags nytt språk, en parallellsvenska.
Språket är mäktigt
med sina kadenser, där ljud- och synintryck samsas underbart, där
texten också matar fram en vithet som motsvaras av den måttfulla,
närmast sterila omslagsformgivningen. Men språket är framför allt
precist i sitt uttryck: ”Ljud som då ett grovt tyg rivs i stycken,
som då tunga stenblock rullas av varsamma händer över hårda
hällar, som då stormen driver vågorna framför sig, driver skrap
och bråte över sträva klippor, kastar klapperstenar nedför
branter, som då elden slukar hö och halm och fäller stockar,
bjälkar, som då skäran skördar det gyllene vetet.” Så här ser
det ut, och så här låter det, genom i stort sett hela boken:
beskrivningar, bilder och ljud.
Samt då
karaktärerna, kungarna som går framför stjärnan, varslet och
tecknet, det bebådande löftet. De befinner sig i en uråldrig rytm
som pulserar inne i texten, en rytm som uttrycker att ett nytt rike
väntar: en bättre värld än den här.
Ofta tidigare när
jag har läst Lotass har jag tänkt mig texten dels som poesi, dels
som ett musikstycke. Sant är att här finns inte mycket av narrativa
element, och att det musikaliska samsas med filosofi, teologi, poesi
– ja, som ett försök att nå idealet i Goethes allkonstverk. Som
författare arbetar hon också som arkeologen som plockar upp gamla
ord och ställer dem mot de nya.
Men jag läser
Konungarnas tillbedjan som en text om förändring, om det nya
som ska komma. Kungen är härjad, uttjänt, men också mer mänsklig
än den pappfigur vi har i vårt rike: han vacklar mellan att vara
stark och svag. Och vi undersåtar, hur ska vi någonsin veta om
också stjärnan inte bara är sken? Vad är hoppet, om inte en
längtan efter en existens som är mer verklig än den nuvarande.
Det intryck som återstår är skönheten. Skönheten i optimismen som bärs fram av förändringsdriften, men också skönheten i orden som används för att berätta: stramt och ändå med en ofattbar rymd omkring sig lever orden sitt organiska liv i texten. Skönheten övervakar och överlever alla katastrofer.
Lotass är en
romantisk författare. Vi kan ju begära att litteratur ska ställa
de där viktiga och väsentliga frågorna: den här boken avhandlar
hur vi lever våra liv. Hennes bok kan bara antyda att vi har något
annat, något som skulle lätta tyngden och skingra mörkret och
mildra sorgen. Det ljusa tonläget uppfattar jag som optimistiskt,
som att det finns en mening i att fortsätta leta, att inte ge upp.
Hennes romantik går
på djupet, nuddar inte bara vid ämnen som vi lärt oss uppfatta som
romantiska. Hon skriver gränsöverskridande prosa och blir de oanade
perspektivens uttydare. Hon skriver mot ett vidare, mot ett större,
i böcker som vägrar solidarisera sig med ängsligheten hos sina
kolleger.
Svensk litteratur
har ju annars ett gigantiskt bekräftelsebehov, där författarnas
frivilliga jakt efter kompromissen är beklämmande: det är mer
pragmatism än estetik. Att då komma till en text som inte söker
andras igenkänning och förståelse, där du inte vet vad den håller
på med, bara kan ana – det är frustrerande, kan vara irriterande.
Den standardiserade svenska romanen blir mer och mer urvattnad, medan
Lotass ger sina romaner mer och mer substans. Mot slutet ljusnar ändå
det mörker som lagt sig över texten, och då blir det avslutande
stycket – ”Epifania” – i sig en illustration till den stjärna
som texten berättat om: ljuset, alltså stjärnan, kommer också
till läsaren till sist.
Intressant!
SvaraRaderaUnderbart! Tack!
SvaraRadera