Madonna är en
artist med begränsad talang. Hon tömde den till sista droppen redan
innan 80-talet var över med sin bästa skiva ”Like a Prayer”,
och har sedan dess arbetat på sin begåvnings reservtank. Ända
sedan början har hon varit en våt dröm för cultural
studies-forskning, en öppen måltavla för diverse tvärvetenskapliga
popkulturella teorier. Däremot inte så värst mycket i Sverige, men
för att råda bot på detta har nu journalisten Maria G Francke
skrivit boken Madonna, utgiven på Historiska Media.
Men det är en bok
som inte har mycket att tillföra, utan den samlar allmängodset i en
behändig form – det enda nya är väl att min misstanke att mitt
exemplar av just ”Like a Prayer”-LP:n var defekt visar sig vara
en del av marknadsföring, att Madonna genomdrev att den skulle lukta
patchouli (man frågar sig varför, men svar ges inte i den här
boken).
Boken är tematiskt
skriven, där alla beståndsdelarna i det som utgör Madonnas persona
– film, musik, sex, religion, dans, etc – betas av pedagogiskt
och tydligt. Francke är tydlig med att visa att Madonna är
kameleontisk till sitt uttryckssätt, men också att hon alltid varit
tvåa på bollen, när det handlat om att anamma trender. Tyvärr är
boken hagiografiskt skriven, av ett fan som ibland borde ha osäkrat
den kritiska bössan lite oftare. Då skulle det ha blivit mindre av
reklamprodukt.
Då kunde den också
vara mindre slarvig skriven, med lösa trådar och ofärdiga tankar,
liksom en hel del klichébråte. Så här beskrivs samarbetet med den
franske producenten Mirwais i början av 2000-talet: ”När de
spelade in tillsammans satt de och rökte franska cigaretter och hade
svart basker på huvudet, nåja, baskern kanske bara bildligt talat,
men i alla fall. Det var en speciell stämning, mycket resonemang om
världsläget. De var emot Irakkriget, var emot allt.”
Anglicismerna i
texten ger också indikationer att här har klippts och klistrat. Så
det är ett gediget arbete, som faktiskt sammanfattar Madonnas
karriär rätt bra – men någon intressant diskussion förs förstås
inte. Analysen är svamlig och inkonsekvent, och framförd på ett
talspråkligt sätt. Francke överskattar dessutom hur intresserad
jag är av personliga anekdoter om hennes egna förhållande till
Madonna, hur många gånger hon har sett vissa klipp på youtube,
eller den märkliga listan med 37 favoritlåtar, som famöst nog
innehåller drygt en tredjedel producerad under det 2000-tal som i
stort varit en kräftgång för artisten, medan hon försummar att ha
med uppenbara 80-talsmästerverk som ”Live to Tell” och ”Into
the Groove”.
Ett långt
resonemang om Madonnas brister som skådespelerska tillför inte
heller mycket. Jag börjar fundera på om det kan bero på att hon
varit så usel på att välja sina roller, och fick hon bara material
att bita i skulle hon briljera. Tänk en påkostad version av Gösta
Berlings saga, regisserad av Lukas Moodysson, David Cronenberg
eller Michael Haneke, med Madonna i rollen som Majorskan
på Ekeby: jag skulle bli skiträdd för henne!
Madonna fotograferad av Steven Meisel 1984.
För några år
sedan såg det ut som att Madonna skulle bli den allra sista stora
popstjärnan – i synnerhet efter att på MTV-galan för snart tio
år sedan dödskysst sina prinsessor Britney Spears och Christina
Aguilera, med resultatet att bådas karriärer avstannade. Lady Gaga
har möjligen potential att bli lika stor, men trots att
mycket av denna dams påhitt är imitationer har hon också kapacitet
att sjunga hotpantsen av Madonna. Risken är dock att Gaga inte
klarar av att hushålla med sina hyss, och att en abdikerande Madonna
betyder slutet för en viss era av pophistorien.
Jag tycker hon är grovt missbedömd som skådespelerska. Som Evita fick hon sin "Golden Globe" men blev snuvad på den Oscar hon rätteligen borde ha fått. Sen har jag sett henne i "Desperately calling Susan" -mycket bra- och "A League of their own" (på en transatlantisk resa), en biroll men bra.
SvaraRaderaGösta Berling regisserad av Moodysson?! Jag blir, som du skriver, "sk-trädd" bara vid tanken. Denne man har ju numera sjunkit i glömskan djup, låt honom för en högre makts skull vila där även fortsättningsvis. (Hoppas f.ö. han får sällskap med von Trier inom en inte alltför lång framtid.)
Åtminstone i Desperately Seeking Susan visar hon ju formidabla kvaliteter som skådespelare, kanske också i de två andra filmerna du nämner.
SvaraRaderaNja, Moodysson har nog haft sina bästa stunder. Så vi får hoppas på Cronenberg! En 54-årig Madonna som Majorska nästa år?
Haha, vad kul. Jag har alltid trott att det var något som möglade inuti konvolutet till mitt ex av Like a Prayer.
SvaraRaderaJag också, jag trodde det var något som gått snett, men fattade aldrig hur den kunde lukta så mycket så länge ...
SvaraRadera