Thomas Nydahl är
kulturskribent i vidare mening, med ett stort antal böcker på sitt
samvete, där han har skrivit om litteratur och (fado)musik, men
också om ett slags stillhettstillstånd som ett alternativ till
larmet och stöket från den tramsiga samtiden. Åtminstone för mig
var hans essä Den tysta zonen (2001) en ingång, och på
senare år har han mer och mer ägnat sig åt politik och
reseskildring.
Så också i den bok
som han utkommer med i höst, på det egna förlaget Vaka över
ensamheten: Black Country. Resor och läsningar i engelska West
Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling,
klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter.
Jag citerar hela undertiteln, inte för att den är så utsökt
1600-talsaktig, utan för att den ger en klar bild över bokens
innehåll, alltså industrialism, arbetslöshet, rasism.
Nydahl har företagit
flera resor till området, senast i våras, och skriver med en
ordentlighet som ger skildringen både tyngd och balans. Engels
tidiga studie Den arbetande klassens läge i England bildar en
utgångspunkt för resonemanget, där förhållandena från
1840-talet i vissa avseenden repeteras med skrämmande precision
under 2000-talet. Nydahl poängterar noga att han inte befattar sig
med begreppen ras och hudfärg: ärendet handlar om kultur och
värderingar, om hur en extrem ideologi som är blodtörstig, hatisk
och inskränkande inte kan accepteras. Här tecknas islamismen mer
som en politisk än religiös rörelse.
Kontroversiellt nog
fortsätter han med den engelska politikern Enoch Powells tal från
1968, där han varnade för de konsekvenser invandringen skulle få i
England. Numera tvistas ju om han hade rätt eller fel – han hade
lika rätt som han hade fel, verkar konsensus mena. Men det är ju
inte oproblematiskt att diskutera den här frågan, vilket Nydahl nog
fått erfara ett flertal gånger. Alternativet är dock värre, det
vill säga den förlamande tystnaden, dikterad av feghet: ”Att inte
kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån
fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister
skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden.”
Ja, och jag tröttnar också när det där rasistkortet slängs fram
– för då har terroristerna verkligen lyckats, och då blir
innebörden i ordet ”terror” verkligen bekräftat, att det
handlar om att ta kål på allt motstånd. För när vi hör att 1000
unga kvinnor mördas varje år i Pakistan i något som kallas
”hedersrelaterat” våld – ska vi då inte prata om det? Ett
modernt land ska inte behöva acceptera att barbariska sedvänjor
importeras: men ord som ”rasism” och ”fascism” betyder
ingenting längre när de har tömts på innehåll.
Ofta hör jag
argumentet att vår kultur berikas, att det är charmigt med möten
mellan olika kulturer – fast det skorrar inte bara politiskt
korrekt utan också falskt, lite nedsättande gullande, för det är
ett möte fortfarande på våra villkor, ett ytligt möte där vi för
stunden låter oss roas. Nydahl lånar en idé från Amartya Sen,
mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap, om hur
begreppet mångkultur övertas av monokultur i pluralis.
Att följa Nydahls
resonemang är delvis deprimerande, delvis skrämmande. Men det är
ett resonemang som inte låter sig avfärdas: vore våra svenska
politiker läskunniga, skulle det här vara något som rimligen borde
tilltala dem, för här beskrivs likheter med vårt svenska samhälle
– dels uppenbara paralleller, och dels potentiella oroshärdar. För
frustration och bitterhet måste explodera – se bara kravallerna
som spreds från Tottenham över England förra sommaren, och tro
inte att Sverige ska gå förskonade från liknande upplopp när
tillräckligt många unga killar blir tillräckligt uppgivna och
desperata. Vi ser tendensen till social utslagning här också, i ett
allt mer segregerat samhälle.
Den etablerade
politiken har misslyckats, menar Nydahl i det avslutande kapitlet,
kanske det mest skrämmande, med exempel från bland andra EDL
(English Defence League) och BNP (British National Party). För så
ser tendensen ut, att vilsna (manliga) ungdomar söker sig till
extrema lösningar. Men det våld som möts av våld löser ju inga
problem, utan skapar bara nya våldsamma(re) problem. Någon fredlig
lösning erbjuder visserligen inte den här boken, och jag kan inte
själv trolla fram något som skulle rädda oss: för att vi kommer
att behöva räddning, det är jag nog tillräckligt pessimistiskt
lagd för att tycka.
Dåtid och nutid
möts i boken, när Nydahl rör sig fritt mellan 1800-talshistorien
kring industrialismen i området West Midlands, som tecknar en
nödvändig bakgrund till faktiska förhållanden i samtiden: det må
ha blivit en kliché att vi behöver historiekunskaperna för att
förstå nutiden, men här illustreras denna tes övertygande.
Uppgivenheten och
indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas,
och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en
energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt
behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna
blir när utanförskapet är ett aktivt val.
Nydahl är helt
klart en av de mest motvalls författare jag känner till. Han har
gjort sig fri från alla institutioner, från allt beroende, och
skriver med en lätthet som bara kan avundas. Att det är skrivet
utanför journalistiska krav tror jag också har varit befriande, att
det har skapat förutsättningar för det mer genomtänkta
resonemanget. Astrid Nydahls bilder berikar till helhetsupplevelsen –
det vill säga att den här boken kan vara en av de viktigaste Nydahl
har skrivit, att den är en skarpt formulerad varning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.