att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 nov. 2012

Black Country, Thomas Nydahl

Thomas Nydahl är kulturskribent i vidare mening, med ett stort antal böcker på sitt samvete, där han har skrivit om litteratur och (fado)musik, men också om ett slags stillhettstillstånd som ett alternativ till larmet och stöket från den tramsiga samtiden. Åtminstone för mig var hans essä Den tysta zonen (2001) en ingång, och på senare år har han mer och mer ägnat sig åt politik och reseskildring.

Så också i den bok som han utkommer med i höst, på det egna förlaget Vaka över ensamheten: Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands. Om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter. Jag citerar hela undertiteln, inte för att den är så utsökt 1600-talsaktig, utan för att den ger en klar bild över bokens innehåll, alltså industrialism, arbetslöshet, rasism.

Nydahl har företagit flera resor till området, senast i våras, och skriver med en ordentlighet som ger skildringen både tyngd och balans. Engels tidiga studie Den arbetande klassens läge i England bildar en utgångspunkt för resonemanget, där förhållandena från 1840-talet i vissa avseenden repeteras med skrämmande precision under 2000-talet. Nydahl poängterar noga att han inte befattar sig med begreppen ras och hudfärg: ärendet handlar om kultur och värderingar, om hur en extrem ideologi som är blodtörstig, hatisk och inskränkande inte kan accepteras. Här tecknas islamismen mer som en politisk än religiös rörelse.

Kontroversiellt nog fortsätter han med den engelska politikern Enoch Powells tal från 1968, där han varnade för de konsekvenser invandringen skulle få i England. Numera tvistas ju om han hade rätt eller fel – han hade lika rätt som han hade fel, verkar konsensus mena. Men det är ju inte oproblematiskt att diskutera den här frågan, vilket Nydahl nog fått erfara ett flertal gånger. Alternativet är dock värre, det vill säga den förlamande tystnaden, dikterad av feghet: ”Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden.” Ja, och jag tröttnar också när det där rasistkortet slängs fram – för då har terroristerna verkligen lyckats, och då blir innebörden i ordet ”terror” verkligen bekräftat, att det handlar om att ta kål på allt motstånd. För när vi hör att 1000 unga kvinnor mördas varje år i Pakistan i något som kallas ”hedersrelaterat” våld – ska vi då inte prata om det? Ett modernt land ska inte behöva acceptera att barbariska sedvänjor importeras: men ord som ”rasism” och ”fascism” betyder ingenting längre när de har tömts på innehåll.

Ofta hör jag argumentet att vår kultur berikas, att det är charmigt med möten mellan olika kulturer – fast det skorrar inte bara politiskt korrekt utan också falskt, lite nedsättande gullande, för det är ett möte fortfarande på våra villkor, ett ytligt möte där vi för stunden låter oss roas. Nydahl lånar en idé från Amartya Sen, mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap, om hur begreppet mångkultur övertas av monokultur i pluralis.

Att följa Nydahls resonemang är delvis deprimerande, delvis skrämmande. Men det är ett resonemang som inte låter sig avfärdas: vore våra svenska politiker läskunniga, skulle det här vara något som rimligen borde tilltala dem, för här beskrivs likheter med vårt svenska samhälle – dels uppenbara paralleller, och dels potentiella oroshärdar. För frustration och bitterhet måste explodera – se bara kravallerna som spreds från Tottenham över England förra sommaren, och tro inte att Sverige ska gå förskonade från liknande upplopp när tillräckligt många unga killar blir tillräckligt uppgivna och desperata. Vi ser tendensen till social utslagning här också, i ett allt mer segregerat samhälle.

Den etablerade politiken har misslyckats, menar Nydahl i det avslutande kapitlet, kanske det mest skrämmande, med exempel från bland andra EDL (English Defence League) och BNP (British National Party). För så ser tendensen ut, att vilsna (manliga) ungdomar söker sig till extrema lösningar. Men det våld som möts av våld löser ju inga problem, utan skapar bara nya våldsamma(re) problem. Någon fredlig lösning erbjuder visserligen inte den här boken, och jag kan inte själv trolla fram något som skulle rädda oss: för att vi kommer att behöva räddning, det är jag nog tillräckligt pessimistiskt lagd för att tycka.

Dåtid och nutid möts i boken, när Nydahl rör sig fritt mellan 1800-talshistorien kring industrialismen i området West Midlands, som tecknar en nödvändig bakgrund till faktiska förhållanden i samtiden: det må ha blivit en kliché att vi behöver historiekunskaperna för att förstå nutiden, men här illustreras denna tes övertygande.

Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val.

Nydahl är helt klart en av de mest motvalls författare jag känner till. Han har gjort sig fri från alla institutioner, från allt beroende, och skriver med en lätthet som bara kan avundas. Att det är skrivet utanför journalistiska krav tror jag också har varit befriande, att det har skapat förutsättningar för det mer genomtänkta resonemanget. Astrid Nydahls bilder berikar till helhetsupplevelsen – det vill säga att den här boken kan vara en av de viktigaste Nydahl har skrivit, att den är en skarpt formulerad varning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar