att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 nov. 2012

Jane Eyre X 10


En nyckelscen i Jane Eyre är när Jane väcks på natten av ett skratt på Thornfield Hall. Efter att ha hört en dörr knarra hittar hon fram till Rochesters rökfyllda sovrum, där mannen i fråga sover i godan ro medan sängens gardiner fattat eld:

”'Wake! Wake!' I cried. I shook him, but he only murmured and turned: the smoke had stupefied him. Not a moment could be lost: the very sheets were kindling. I rushed to his basin and ewer; fortunately, one was wide and the other deep, and both were filled with water. I heaved them up, deluged the bed and its occupant, flew back to my own room, brought my own water jug, baptised the couch afresh, and, by God's aid, succeeded in extuinguishing the flame, which were devouring it.
The hiss of the quenched element, the breakage of a pitcher which I flung from my hand when I had emptied it, and, above all, the splash of the shower-bath I had liberally bestowed, roused Mr Rochester at last.”

Som synes är Charlotte Brontës Jane handlingskraftig, och kapabel att släcka elden själv, och på egen hand rädda Rochesters liv. Så här har då denna nyckelscen hanterats i några av de filmatiseringar jag har sett:

1 Jane Eyre (1934), den första talversionen, regisserad av Christy Cabanne, med Virginia Bruce som Jane och Colin Clive som Rochester: Jane stampar på elden, och väcker Rochester efteråt.

2 Jane Eyre (1943), regisserad av Robert Stevenson, med Joan Fontaine som Jane och Orson Welles som Rochester: Jane väcker Rochester först, och med gemensamma krafter släcker de elden, hon med vatten och han sliter ned gardinerna och kväver elden.
3 Jane Eyre (1949), regisserad av Franklin Schaffner, med Mary Sinclair som Jane och Charlton Heston som Rochester: Jane väcker Rochester, som sover i en fåtölj, och tillsammans släcker de elden med varsin kudde.
4 Jane Eyre (1957), italiensk tv-serie, med Ilaria Occhini som Jane och Raf Valone som Rochester: Jane väcker Rochester, och släcker själv elden väldigt långsamt.
5 Jane Eyre (1970), tv-serie, regisserad av Delbert Mann, med Susanna York som Jane och George C. Scott som Rochester: Jane försöker släcka elden själv, men väcker Rochester som gör det mesta av arbetet medan hon mest tittar på.
6 Jane Eyre (1983), tv-serie regisserad av Julian Amyes, med Zelah Clarke som Jane och Timothy Dalton som Rochester: Jane slänger lite vatten på den sovande Rochester, som genast vaknar, sliter ned gardinerna och stampar ut elden nästan helt själv.
7 Jane Eyre (1996), regisserad av Franco Zeffirelli, med Charlotte Gainsbourg som Jane och William Hurt som Rochester: Jane väcker honom med blomvattnet, och låter honom släcka elden medan hon tittar på.
8 Jane Eyre (1997), tv-film regisserad av Robert Young, med Samantha Morton som Jane och Ciaran Hinds som Rochester: Jane häller allt vatten på den sovande Rochester, som när han vaknat rusar upp och släcker elden helt själv, medan hon tittar på.
9 Jane Eyre (2006), tv-serie regisserad av Susanna White, med Ruth Wilson som Jane och Toby Stephens som Rochester: Jane duttar lite vatten på lågorna och Rochester, som vaknar och gör det mesta av släckningen själv, medan hon tittar på.
10 Jane Eyre (2011), regisserad av Cary Fukunaga, med Mia Wasikowska som Jane och Michael Fassbender som Rochester: Jane pytsar ut lite vatten på lågorna, efter att ha väckt Rochester, som sliter ned gardinerna och stampar ut elden mestadels själv.

Det bör tilläggas att det finns fler filmatiseringar: jag har inte sett riktigt alla. Men mönstret går igen. Förutom den italienska tv-serien (som är svartvit och otextad, så inte den mest tillgängligaste versionen) och den allra äldsta ljudfilmen, så sker släckningsarbetet i stort sett likadant – Jane väcker Rochester, som får huvudansvaret, medan hon är assistent i varierande grad. Själva poängen med romanens Jane går förlorad – alltså, att det är hon som räddar hans liv (med Guds hjälp, icke att förglömma). Den film som bildat mall för senare versioner, i flera avseenden, är filmen från 1943 (där förresten en elvaårig Elizabeth Taylor spelade Helen Burns).

Då är det beklämmande att mer moderna versioner gör henne mer handfallen och lik ett våp, när det så starkt skär sig mot Charlotte Brontës intentioner. Allra mest sorgligt att även så moderna filmer och tv-serier från 2000-talet fortsätter att framställa henne som svag och tafatt. Ironiskt nog är denna scen mest lik originalet i filmen från 1934, som i så gott som alla andra avseenden avviker mest från romanen.

8 kommentarer:

  1. Spännande utläggning. Visar som jag ser det bl a hur film som konstnärlig form är ett starkt intertextuellt medium där inte minst andra filmer och andra genrer och media i filmens närhet kan påverka filmens och de enskilda scenernas utseende. Versionen från 1944 tycks ha en speciellt viktig roll vad gäller att utforma den nyckelscen som du undersökt i de här filmerna och serierna. Den brittiske filmhistorikern Steve Neal konstaterar att det i 40-talets anglo-amerikanska filmvärld fanns åtminstone tre genrer som låg nära varandra och inbördes påverkade varandra, gotiska thrillers, film noir och kvinnofilmer. Likheterna gällde förutom tematiken också filmernas visuella stil, med bl a skuggor och ljus, även säkerligen den ljudmässiga biten. Jag noterar också att flera av dem som var inblandade i produktionen av Jane Eyre-filmen har en bakgrund i Orson Welles' amerikanska radioteater (The Mercury Theater on Air). Gäller förutom Orson Welles även John Houseman (deltog i manusskrivandet här) och Bernard Herrmann (gjorde filmmusiken). Som exempel på kvinnofilmer från den här perioden nämner Neale bl a Rebecca, Gaslight och Jane Eyre och han säger att filmerna ”are characterized by the paranoia, fear and suspicion inherent in scenarios in which, typically ’ the heroine experiences a series of bizarre and uncanny incidents, open to ambigous interpretation, revolving around the question of whether or not the Ghotic male really loves her’, and often, in addition, whether or not he really intends to kill her.” Vad gäller Joan Fontaine som Jane Eyre tänker jag mig att hennes roll i Rebecca spiller över också i denna film, och leder kvinnofiguren i en mer passiv, lidande positionering. Har inte sett denna Jane Eyre-version så det är en ren gissning från min sida.

    SvaraRadera
  2. Boken jag hänvisade till är alltså Steve Neales Genre and Hollywood (2000).

    SvaraRadera
  3. Jo, den där filmen med Orson Welles som Rochester bildade nog skola, för så gott som alla senare versioner följer den i spåren. Och det stämmer nog rätt bra - gillar man gotik gillar man också film noir, och den svartvita versionen är rejält gotisk - speciellt lösningen med Thornfield Hall. Så är ju också Rebecca (romanen, även filmen av Hitchcock) rätt influerad av Jane Eyre, alltså C Brontës roman ...

    Gasljus (Cukor) är ju också en bra film - jag hade definitivt med den på min lista över mina 250 favoritfilmer. Av Brontë-filmatiseringar gillar jag nog dock mest Andrea Arnolds nya Wuthering Heights.

    SvaraRadera
  4. Nu har jag tyvärr inte läst Jane Eyre, men har förstått att filmatiseringarna nästan samtliga skurit kraftigt i den senare delen av romanen som sägs innehålla rikligt med religiösa element.

    SvaraRadera
  5. Ja, så underligt att filmerna inte följer romanen just här. Det är en ganska delikat balansgång att skapa den där jämlikheten mellan Jane och Rochester. Hon räddar ju honom fler än en gång genom berättelsen. Kanske är det han som inte får bli ett våp?

    SvaraRadera
  6. St John Rivers är mer eller mindre borta, ja.
    Mm, det är definitivt något lurt med hur just den här scenen har presenterats ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har läst Jane Eyre många gånger, men bara sett TV-versionen med Timothy Dalton som Rochester - ganska tam som den demoniska Mr Rochester tycker jag. Janes uttolkare mera lik originalet som little and plain, oftast klädd i gråa kläder, och den senaste filmatiseringen av Fukunaga.
      Men jag anser att det finns en annan scen i boken, som är mer central än släckningsscenen. Det är mötet mellan Jane och Rochester, när han lurar henne att han ska skicka iväg henne till Irland bl a. Där visar Jane en styrka och en integritet, när hon angriper Rochester i sitt långa tal om hur hon har svårt att lämna honom, och där det är hon, som i realiteten friar till honom: ´"I tell you I must go!" I retored, roused to something like passion . "Do you think I can stay to become nothing to you? do you think I am an automaton? - a machine without feelings? and can bear to have my morsel of bread snatched from my lips, and my drop of living water dashed from my cup. Do you think, because I am poor, obscure, plain, and little, I am soulless and heartless ...I am not talking to you now through the medium of custom, canventionalities, or even of mortal flesh: it is my spirit that addresses your spirit; just as if both had passed through the grave, and we stood at God´s feet, equal, - as we are!"
      Där är bokens peripati!
      Sista kapitlet har rubriken "Reader, I married him." Det säger allt.

      Radera
  7. Jo, den scenen är definitivt viktigt, men jag tog nog den här scenen som ex på nyckelscen då jag hade på känn att det var så här den hade porträtterats på film. Sen är det ju en lika viktig scen när Jane återkommer till Ferndean & håller den blinde & stympade Rochester på halster, & även lockar fram hans svartsjuka - det gör hon som en jämställd person.

    SvaraRadera