Landskap, Pär Thörn

Konstnärsgruppen FA+, bestående av Gustavo Aguerre och Inger Falk står bakom konstverket ”Lev!”, med Sara Lidmans citat ”Skriv något på väggen så att andra får se hur du har det”, i en gångtunnel i Umeå. I torsdags tejpades det över av några S-politiker, i befarelsen att det skulle tydas som en bokstavlig uppmaning.

Ett ganska typiskt exempel på när konst blir så där knepigt för det politikerna kallar ”verklighetens folk”. (Vad fan?) Men ska verkligen politiker, av alla människor, ha företräde i tolkningen av vad konst är? Nog kan det vara svårt att uppfatta skillnaden mellan en lekfull uppmaning och subversivt motstånd – men det ska vara så! Jag ska inte fatta precis allting, och jag kan också tycka att det var lite infantilt effektsökeri av konstnärerna, men än sen? Ibland behövs också den konst som inte är omedelbar, som inte följer mallen för hur vi har lärt oss förstå hur den ska förete sig.

Och så sitter jag här och läser Pär Thörns nya bok Landskap, utgiven på det nystartade Förlaget Glas. Den opaginerade boken är helvit, med endast titel och författarnamn återgivna i böljande form på omslaget. Thörn är ju bekant genom diverse spratt i gränslandet mellan konceptuell litteratur och berättande – till exempel genom att remixa klassiker som Hemsöborna och Den unge Werthers lidanden genom att skriva kapitlens ord i bokstavsordning. Han har kallats ”Sveriges viktigaste författare”, och många skulle nog utöka det epitetet med den ”svåraste” eller ”smalaste”.

Smalheten består i Landskap, som är en enda lång orduppräkning. Jag kan tänka mig att läsa den utifrån två olika principer: dels kan jag läsa den som mig själv – en ganska rutinerad lyrikläsare som lite småcyniskt kan konstatera att jag minsann har varit med om alla modernistiska och postmodernistiska tricks som (inte) kan tänkas, och dels kan jag läsa den som just en naiv politiker, som en verklighetens människa.

Med andra ord kan jag slå bakut, tycka att det är då ett djävla slöseri med papper att det oftast bara är ett enda solitärt ord på varje rad, och ha svårt att förstå poängen, svårt att hitta någon mening. Eller så kan jag följa hur orden ändå bildar en berättelse – att det finns ett narrativt element, som jag skulle säga om jag skrev för universitetet. En berättelse om krig, eller möjligen ett lumparminne.

En svensk semester som går snett, ett landskap härjat av krig. Som en profetia, en dystopisk framtidsvision, kanske. Och då fattar jag varför Thörn är en viktig svensk författare: för att han utforskar det svenska. Ungefär som FA+.

Thörns dikt blir en vaggsång – sövande, bedövande i sin monotoni, som verkligen vaggar in läsningen i tråkigheten. Tills de där mönstren, de skarpa mönstren, avtecknar sig, när texten hackar till – bryts av det oväntade. När idyllen förstörs, när hoten smygs in. När allt följer samma mönster, varför blir vi förvånade då?

Inte vet jag heller varifrån orden kommer. Om det ens finns ett facit till dessa ord, om det är ett found poem. Men det är väl bara de typiskt svenska orden då, alla dessa inslag som utgör ett land. Ord som, slumpvis utvalt: ”Ljus. / Sten. / Stål. / Gran. / Meningslöshet. / Alm. / Gräs. / Krossat tegel. / Sten. / Gran. / Krossat tegel. / Asbest.”

Liksom i fallet med konstverket i Umeå är jag väl inte helt övertygad om storheten här. Kanske Thörn skriver mot poesins nollpunkt. Kanske är jag för mycket av verklighetens människa för att helt uppskatta den här typen av experiment. Kanske ändå för lite sådan, eftersom jag ändå fortsätter läsa – fortsätter gripas av det meningslösa, tills jag uppfattar den elegiska tonen, grips av det sorgliga i Thörn-tiraden.