Göran Greiders
dikter har alltid haft svårt att hitta rätt dosering mellan politik
och poesi. I sin nya diktsamling däremot har han funnit det rätta
receptet: den är utsökt blandad, och nu är både poesin och
politiken är av hög klass.
Tidigare har jag
haft svårt för Göran Greider som poet, tyckt att han varit för
lös i konturerna. Jag har alltid känt mig avvaktande och skeptisk.
Ändå har jag försökt att läsa förbehållslöst, utan att låta
den offentliga figuren ställa sig i vägen: debattören,
åsiktsarmén, schablonen som uttalar sig rappt och snabbt och
framför allt ofta.
I sin tionde
diktsamling Och dagarna är som små sekler öppnar han sig,
skriver mer ogarderat och reservationslöst än tidigare. Det är
välkommet: i synnerhet i de två Årstasviterna, där Greider visar
att han skriver bäst när han har nära till asfalten och betongen.
Där finns en rikedom på intelligenta tankar.
I mittpartiets
utflykt till landsbygden är han för beroende av de epifanier som
hänvisas till i samlingens motto, utifrån ett citat från Joyces
Porträtt av konstnären som ung. Epifanier är ju de där
ögonblicken av insikt, med Greiders ord: ”glasklara punkter, /
plötsliga ljussken”. Här blir dessa ögonblick lite väl sökta.
Men när han står
där på sin balkong i Årsta och röker cigaretter eller dricker
snabbkaffe: då skriver han nästan häpnadsväckande bra dikter. Nu
i en form som mer liknar dagbokens rapportering, där han inleder för
nästan tjugo år sedan, och vi följer dramatiska händelser, i en
tidskrönika kring samhället i förändring.
För hos Greider är
allt politiskt, och det får man nog som läsare finna sig i att
acceptera. Skillnaden från hans tidigare dikter är den här
koncentrationen, den här precisionen – det som jag har saknat när
jag har läst hans nio föregående diktsamlingar.
Här blir hans
samhällsanalys skarpare nedtecknad, och formuleringar bärs av pigga
aforistiska infall, som känns mer spontana än tidigare: ”Svaren
är inga dödsrunor över / argument och världsbilder som stelnat. /
De är ögonblicksbilder av något / i oerhörd rörelse eller /
otålighetens själva stoff: / att hinna före den stora lögnen.”
Då blir dikterna
mer angelägna än tidigare. För då har jag uppfattat honom som mer
engagerad än engagerande, medan han här träder fram som visare än
någonsin förr. När han i förbifarten nämner Walt Whitman och
Morrissey upplever jag det som helt befogade referenser dessutom.
Någon gång riskerar han att bli en aning för privat, när han en
gång för mycket berättar om hustrun och dottern.
Vad jag tar med mig
är ett starkt intryck av frihet, att det här är dikter som bejakar
människans behov av värde och värdighet. Han skriver lika fint om
lyckan som om tvivlet och farhågorna, och lyckas också med det
oerhört svåra konststycket att skriva in humor i sina dikter.
Ännu mer imponeras
jag av att han skriver så betydelsefullt om människans plats i
tillvaron, och att han gör det med både starkt självförtroende
och distans. Utan att tona ned på det politiska innehållet har
Greider skrivit sin mest poetiska diktsamling.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 23/11 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.