Nu läser jag Rhys roman på
svenska, Sargassohavet, i Modernistas fina utgåva som också var deras
första i den svarta serien (den finns i pocket nu också, lyckligtvis, eftersom
den här boken gått upp i limningen). Och ja – den är förbryllande, fortfarande.
För mig åtminstone.
Till att börja med:
namnbytet. Brontës robusta Bertha Mason heter här Antoinette Cosway. Jean Rhys
visste, liksom majoriteten av gifta kvinnor, en del om vad som händer när ett
namn försvinner. Själv hette hon Ella Gwendolen Rees Williams, var gift tre
gånger, och ”Jean Rhys” är blott författarnamnet.
Det är Rochester som väljer
namnet Bertha för att – förgäves – distansera henne från modern, den
sinnessjuka Antoinette. Han tror att hans hustru är galen – och föga förvånande
blir hon också det. Om det inte är en eufemism. Rhys tar fasta på Brontës tämligen
explicita antydningar om ”Berthas” promiskuitet. (Dessutom kan namnet indikera
en likhet med engelskans ”burden”, att Bertha blir Rochesters börda.)
Att läsa Jean Rhys spin off
efter att ha läst dels en handfull diton som bygger på Hjalmar Söderberg och
dels en större handfull som bygger på just Jane Eyre – det är att röra
sig från det mestadels vedervärdiga till det vederkvickande. Hon skriver i
partitet med förlagan, lika vilt och fantasifullt, och skapar en lika vanvördig
som respektfull omtolkning. Det finns ett motstånd i stilen, ett motstånd som
hela tiden andas in liv och rörelse i det skrivna.
Ett liv som också är
uppenbart i miljöskildringen, med alla färger och dofter och där alla
sinnesintryck skruvas upp till max, med en förstärkt fuktig hetta som lägger
sig över den stackars namnlösa engelsmannen som uppfattar sig inlurad i ett
giftermål. Utöver personporträtten är platsen en viktig komponent för
atmosfären. En plats som är otrygg, främmande, ogästvänlig, och i förlängningen
full av olycksbådande indikationer. Eller så är det bara Rochester som
uppfattar den sålunda – egentligen är naturen helt likgiltig, medan han vill att den ska vara fientlig.
Antoinette/Bertha är instängd innan Rochester burar in henne på Thornfield
Halls tredje våning: instängd i trakasserande konventioner, snärjd i oskrivna
sedvänjor.
Brontës stumma Bertha blir
Rhys vältaliga Antoinette, i ett av litteraturens mest sällsamma och lyckosamma
förvandlingsnummer. Rhys ger inte metod i galenskapen – endast en orsak. Men
det är ett ursinne som dikterar skrivandet, och romanen blir en
motståndshandling, ett försök att göra uppror mot det som sker. På 1800-talet
var den första hustrun en varelse, på 1900-talet en människa, där galningen
ersätts av en rationellt styrd människa, som är mer orolig och olycklig än
sinnessjuk.
Rochester själv är inte
entydigt elak. Han citerar ur den franske 1600-talspoeten François de Malherbes rad ”Et, rose, elle a
vécu ce que vivent les roses”, och avslutar ominöst: ”Har alla vackra ting ett
sorgligt öde?”
Något facit ska inte den här
romanen uppfattas som: Rhys är alldeles för mycket av konstnär för att leverera
den enkla sanningen. Vi som läser delar Antoinettes osäkerhet. Hennes
Antoinette är inte heller entydigt offer för andras missgärningar. Sargassohavet
är en bok som gör det bra böcker ska: den sår en misstanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.