Jesper Svenbro
berättar i en essä i boken Myrstigar om traditionen hos den
gamla världen, där relationen mellan läsare och åhörare var
strikt reglerad, utifrån ett rituellt mönster, med (hög)läsaren
som slaven som passivt underkastar sig den aktiva skriften. Ett
klotter från Sicilien flera århundraden före vår tideräkning
informerar: ”Den som skriver
dessa ord rövknullar den som läser dem”. Författaren är den som
med Morrisseys ord (”Spring-Heeled Jim”) ”'ll do, he'll never
be 'done to'”.
Något
som tas fasta på i debutanten Lyra Ekströms Lindbäcks bok som
utges på Modernista (var annars? författaren är 22). Omslaget
indikerar: Tillhör Lyra Ekström Lindbäck,
och det är alltså titeln. En uppfordrande titel, som kan associera
till forna tiders dagböcker. Här ska läsaren ta sig i akt: en
dagbok tillhör det privatas sfär, och börjar du läsa förvandlas
du raskt till en voyeur.
Då
handlar det om konflikten mellan etik och estetik, för det är ju
skrivet och publicerat – duh! Men också mellan närheten och
distansen, mellan det äkta och det artificiella. Den gamla vanliga
antagonismen. Men paketerad på ett nytt sätt, där Ekström
Lindbäck introducerar BDSM-tematik. Åtminstone står det så på
baksidan, men om inledningen är lovande med några bitska utfall mot
läsaren, mildras tonfallet betydligt, och då står konflikten
mellan utskällning och inställsamhet.
Frågan
är väl också vad jag gör som läsare när jag blir tilltalad så
här av författaren: ”du är en fegis”, typ. Jo, men så är det
ju, på sätt och vis: jag hukar bakom litteraturen, kan ibland välja
det som är lite så där subversivt och utmanande, men oftast vill
jag nog läsa sådant som bekräftar min världsbild. Och så kommer
den här boken och klampar in och stör …
Men
inte tillräckligt! Nog kan jag uppskatta den spontanitet som finns i
själva anslaget, och nog finns här en viss diskussion kring den
makt som uppstår när du formulerar dig i skrift; Carina Rydberg har
i samband med sin bok Den högsta kasten
vittnat om den sällsamma kraften som ligger hos dig när du iakttar
din omgivning med en penna i handen, hur människorna börjar krypa
ihop i bävan. Men det är ett ömsesidigt beroende, där författaren
hur mycket hen än ojar sig över den jobbiga läsekretsen är
beroende av den i stort och smått, och allt mer smyger sig ett
desperat tonfall in i berättarjagets vädjan, ett allt mer
krampaktigt begär att jag ska lyssna, fast då håller rösten på
att bli fadd, och desperationen tangerar uppgivenheten innan
berättelsen når sitt slut. Hon vill nå den unika läsaren, kanske
försöka vara misantropen som hittar undantaget – en tradition som
kan följas inom poesin från Sapfos till Julian Casablancas ”Red
Light” (”Two can be complete without the rest of the world”).
Ekström
Lindbäcks bok handlar om över- och underläge, om balans. I vissa
avseenden är den teatralisk, som en lite väl övertydlig
iscensättning av en teori – gyttjan är vår grund. Läsaren som
masochisten som frivilligt utsätter sig smärta – ja, det ligger
onekligen en del i det också. Och några fyndigt tillspetsade
formuleringar: ”De mest äkta känslorna framträder alltid genom
den högsta nivån av förkonstling”, som kunde ha varit ännu
starkare om det inte vore för att Oscar Wilde redan hade sagt dem.
För
ett av problemen med litteratur är att den är så himla beroende av
annat och andra, att den aldrig tillåts vara lika originell och
självständig som den försöker vara. Ett annat problem är att
Ekström Lindbäck nog har försökt skriva en elak bok, men att hon
är alldeles för snäll för den uppgiften. Det blir inte ens ett
rövknull när hon angriper läsaren, bara en pryd antydan:
”Vad
tror du egentligen att jag gör med dig? Kör in mina fingrar i din
fitta?
Känn
efter. Jag vet bättre ingångshål än så.”
tja
SvaraRadera