att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 nov. 2012

Madame Bovary, Gustave Flaubert


Jag skulle nog utan problem kunna skriva om den här boken, Gustave Flauberts Madame Bovary, utan att läsa den här nyöversättningen, av Anders Bodegård, som nu kommer ut på Bonniers. Jo, för jag har läst den (tillräckligt) många gånger, och har min bestämda åsikt redan färdig: det här är en av romanens höjdpunkter, en helt oundgänglig bok att läsa. Nöjet är på läsarens sida.

Men jag slits mellan plikt- och lustläsning, och då övervinns plikten av lusten, eftersom det är lätt att påminnas om varför det här är en så bra roman. Därför är jag tacksam till Bonniers, det stora förlaget som ibland lite orättvist försummas när vi hyllar utgivningen av klassiker och inbillar oss att småförlagen är bäst på detta (till den här utgåvan har författarnamnet finurligt vänts upp och ned på bokryggen, på franskt maner). Och Bodegård är en erkänt skicklig översättare, som bland annat gjort Gombrovicz och Houellebecq tillgängliga på svenska.

Tidigare har vi sett Emma Bovary som ett offer där läsningen gjort henne överkänslig och för mottaglig för romantiska intryck – en efterlöpare till Cervantes Don Quijote och Goethes Werther, alltså varnande exempel för den empatiska läsningens risker. I sitt förord betonar här Sara Danius att Madame Bovary i lika hög grad handlar om skrivande som om läsning. Det är ett välskrivet förord som inte är ängsligt, utan som står för sina åsikter och tar ställning (även om det är ett misstag att kalla Baudelaires Ondskans blommor för ”en samling sonetter”). Hon skriver fint om den typ av besjälning Flaubert använder sig av, något Joyce skulle återknyta till i sin roman Ulysses (Danius talade om detta på Bokmässan i höstas).

Romanen inleds med två helt (själv)lysande meningar: ”Vi satt i läsesalen då rektorn kom in, följd av en nykomling i stadskläder och en klassvakt som bar på en stor pulpet. De som satt och sov vaknade till, och alla reste sig, liksom ertappade under arbetet.” Skolmiljön infångad med exakthet. Vad som skiljer Bodegårds version från tidigare översättningar är bland annat en lojalitet med Flauberts kursiveringar – tillfällen där man som läsare bör vara alert: för, som Danius visar, är kursiveringarna ledtrådar till ironierna i romanen, en signal som tilltalar leendets reflexer hos läsaren.

Därför blir det den här gången ännu mer uppiggande att läsa Madame Bovary. En lärdom för blivande författare: notera hur roligt Flaubert har haft när han skrev den här romanen, och försök förmedla något av detta även i din roman!

För – stackars Charles, stackars Emma – ja, det är synd om människorna i Flauberts onda eller bara grymma tappning. Han gör sina gestalter till levande människor, låter dem träda fram som karaktärer med djup, genom att göra dem personliga, till personer. Detta gäller även Charles, den tråkiga och småkorkade läkaren, han med de tjocka läpparna, sitt enfaldiga uttryck och sin ludna rygg: ”hans persons hela platthet”, som Emma suckande sammanfattar.

Emma är också objektet som blir subjekt, när författaren minutiöst och detaljerat återger henne – när hon biter sin läpp, tittar ut genom fönstret, dryper av svett på axlarna, suckar inombords. Men först ska ju Charles första hustru dö, när han nästan utan att själv känna till det förälskat sig i Emma. Så passande – en deus ex machina avpolletterar henne förbluffande smidigt (ungefär som när Nabokov låter fru Haze bli överkörd av en bil).

Emma vill uppleva det hon har läst om – och så vaggas hon in av äktenskapligt lugn, av tristessen i småstaden, omgiven av tråkmånsar. Fantasin kolliderar med verkligheten, ja – men som Nina Björk visade i sin bok Sireners sång är Emma också ett offer för kapitalismens drömmar – lustigt nog väljer Bodegård i sin översättning att byta ut tidigare karakteriseringar av Emma som vampyr med just ordet siren. Med kursiv stil är Björks definition ”identifikatorisk shopping”. Emma är slösaktig på alla plan, men långt ifrån någon bortskämd illvillig Fröken Kokett: ”Eftersom hon så lätt kan införliva andra i sig själv och låta andras önskningar och drömmar bli hennes egna, så lever hon ständigt farligt: andras begär riskerar alltid att styra hennes egna”, skriver Björk.

Därför är hon modern. Hon lever genom drömmen, genom de orealistiska förhoppningarna, visst, och nog bedövar hon sin depression med höga spänningsdoser. Flaubert som författare är vårdslös med trovärdigheten, förlitar sig helt på fiktionens suveränitet. Men han är noga med att peka ut orsaker till Emmas förfall – hennes far dricker dyr sprit och låter svärsonen betala sina parfymerade halsdukar. Men Emma är också estet – hon är på fel plats, kan inte överleva i sitt habitat – och därför kan hon bara uppfatta sin make som tråkig, sin dotter som ful.

Men hon är då ett barn, där ledan helt övertar hennes personlighet, får henne hela tiden att öka spänningsdosen. En leksak i händerna på lika mycket författaren som på sina älskare, Rodolphe och Léon. När hon sviks, när hon hamnar i dessa återkommande jobbiga situationer - ”skrattande av ursinne”, som Flaubert så distinkt summerar, ja: då är det en människas öde vi tar del av, då vi glömmer att hon endast existerar inom denna boks ramar, att hon alltså strikt talat bara är en uppsättning bokstäver. Men som det är gjort: hur Flaubert smeker fram hennes porträtt med alla närgångna närgående detaljer, alla dessa referenser till de nätta fötterna och hennes örsnibbar och ögon som blir allt mörkare genom hela romanen.

Liksom flertalet översättningar på senare år förhåller sig Bodegård till olika textkritiska utgåvor av originalet, och då blir översättningen mer följsam till stilen, till avvikelserna. Och Flaubert är ju 100 % stil: därför äter Emma på balen inte enbart ”körsbärsglass”, som det har stått tidigare i Ernst Lundquists, Greta Åkerhielms, och Bengt Söderberghs översättning (senast reviderad 1993), utan ”maraschinoglass”, eller att gamla översättningar låter Lheureux förevisa ”linnevaror” där Bodegård väljer det ekivoka ”lingeri” och ”lättare skor”blir det mer exakta ”pampuscher”, liksom att hon tidigare använt ”parfym” på sin halsduk när hon ska träffa älskaren Rodolphe, och här ”patschouli”. Därmed framträder hon ännu tydligare för läsaren, blir ännu mer levandegjord.

Nå – alla borde unna sig att läsa Flauberts elaka mästerverk, och den här versionen är så klart vida överlägsen tidigare svenska utgåvor. Du läser skrockande, överlägset leende, men också medkännande, med sympatier som växlar. Emma är ju både odrägligt egoistisk och storslaget sorgesam – där du inte kan låta bli att ömma för henne, rätt in i den accelererande tragedi den objektive subjektive författaren förpassar henne till. Stilen vinner över innehållet. Men det är inte bara katastrofen som accelererar, utan i sista kapitlet är det som att Flauberts indignation blir förlöst, när det sardoniska flinet ersätts av ett mer skoningslöst hånskratt, i allt djärvare utfall mot plattheten och idiotin.

Och vi som gör återbesök kan då njuta av den här veritabla drömmen för ett analysarbete, med alla dessa bifigurer, alla planteringar och symboler, dubbleringar (pappersfjärilarna), och följa hur exempelvis elden och askan bildar ett återkommande motiv. Det är så häpnadsväckande snyggt gjort.

2 kommentarer:

  1. Patchouli, inte "patschouli"...

    SvaraRadera
  2. Jo, men nu står det ju "patschouli" i boken (s 205).

    Se annars mitt resonemang om patchouli i den här texten från 11/11 i år: http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/11/madonna-maria-g-francke.html

    SvaraRadera