Är inte en av
litteraturens mest ädla sysslor att öva oss i att uthärda livets
djävligheter? Någonting som sträcker sig utöver Aristoteles gamla
Katharsis, som inte nöjer sig med enkla kalkyler och billiga
jämförelser. Ja, inte heller att få perspektiv på det onda, utan
bara få syn på det, lära oss att mäta dess dignitet.
För hur kan jag ens
antyda att något i mitt liv ska väga ett uns i rättvisans vågskål,
om det hamnar intill Imre Kertész erfarenheter? Som bekant är han
känd för två saker: han fick Nobelpriset i litteratur 2002, och
han överlevde Auschwitz. Nu har jag läst hans Från Budapest
till Berlin. En dagbok (Weyler förlag), som är en dagbok från
tiden mars 2001 till oktober 2003, som förutom en flytt mellan de
två orter som titeln indikerar alltså inrymmer ett Nobelpris.
Men också våndan
inför ålderdomen, sjukdomarna, depressionerna, det ständiga
tvivlet. Han kallar sig som överlevare ”ett spöke”. Han
irriteras av den trilskande datatekniken som utgör förutsättningen
för dagboken, och växlar mellan kverulantiska utfall mot kolleger
(kallar Kundera för en medioker romanförfattare, till exempel) och
bitter kritik av hemlandets negligerande av honom. Självmordstankar
dominerar periodvis, där han chockerande nog frågar sig om han
planerar nya litterära verk i det enda syftet att därmed bli någon
som inte har hjärta att döda en verksam författare. Han ger sig
själv respit.
Då kan hans
skrivande bli rejält sorgligt: ”Av hela mitt hjärta önskar jag
min undergång. Jag vet inte varför jag har måst knaggla mig fram
genom detta långa liv, trots att jag kunde ha blivit dödad långt
tidigare, när jag ännu inget visste om äregirighet och kampens
fåfänglighet. Allt har varit meningslöst; jag har inte lyckats
skapa någonting; mitt livs enda resultat är att jag har fått ta
mått på det främlingskap som skiljer mig från mitt liv. Redan som
levande var jag död. Nu när den form av tillvaro i vilken jag har
hängivit mig åt ett sken av skapande tog slut, har jag verkligen
inget mer att leva för.”
Men han funderar
också på sin plats i livet: här handlar det mycket om en
existentiell känsla av övergivenhet, av att vara ”en annan”,
men också om hur han ska skriva utifrån denna position. Inkapslad i
dagboken finns romanen Likvidation, som är påbörjad när
texten inleds och avslutad först efter tretton års arbete. I
gengäld är jag helt övertygad om att Kertész har skapat en
litteratur som kommer att leva kvar, när de efemära fixstjärnorna
har slocknat. Dagboken ger en unik inblick i skrivarverkstaden.
Hans tvivel verkar
vara kroniskt, där varje tanke ges en skuggsida, ungefär som i ett
outtalat credo: ”Jag har haft tur. Nej, jag har haft otur.” Så
skriver han inte bokstavligt, men jag läser det så: en
ambivalensens skyddande hinna omgärdar det han skriver. Han ser sig
helt prestigelöst som en fullbordan av kedjan Kafka – Celan - som
den som fortsätter ett östeuropeiskt skrivande, där den judiska
identiteten är större än den nationella. Jag ger honom tveklöst
rätt; för mig var och är hans Nobelpris ett självklart och
lyckosamt val: ”det kan gott hända att jag har åstadkommit ett
bristfälligt verk, men det står utom allt tvivel att det är mitt:
och för mig är detta det enda viktiga.”
Då vill jag invända
att det här är en helt strålande bok: Kertész har en precision i
sitt uttryck som möts av precisionen i Ervin Rosenbergs fina och
gedigna översättning till svenska. Han översatte också den första
boken av författaren som jag läste på svenska, något år innan
han fick priset, den helt vidunderligt skrivna Kaddish för ett
ofött barn, som jag nog fortfarande håller som hans klart
bästa, och en av 1900-talets mest ohyggligt övertygande retoriska
texter överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.