att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 nov. 2012

Från Budapest till Berlin, Imre Kertész


Är inte en av litteraturens mest ädla sysslor att öva oss i att uthärda livets djävligheter? Någonting som sträcker sig utöver Aristoteles gamla Katharsis, som inte nöjer sig med enkla kalkyler och billiga jämförelser. Ja, inte heller att få perspektiv på det onda, utan bara få syn på det, lära oss att mäta dess dignitet.

För hur kan jag ens antyda att något i mitt liv ska väga ett uns i rättvisans vågskål, om det hamnar intill Imre Kertész erfarenheter? Som bekant är han känd för två saker: han fick Nobelpriset i litteratur 2002, och han överlevde Auschwitz. Nu har jag läst hans Från Budapest till Berlin. En dagbok (Weyler förlag), som är en dagbok från tiden mars 2001 till oktober 2003, som förutom en flytt mellan de två orter som titeln indikerar alltså inrymmer ett Nobelpris.

Men också våndan inför ålderdomen, sjukdomarna, depressionerna, det ständiga tvivlet. Han kallar sig som överlevare ”ett spöke”. Han irriteras av den trilskande datatekniken som utgör förutsättningen för dagboken, och växlar mellan kverulantiska utfall mot kolleger (kallar Kundera för en medioker romanförfattare, till exempel) och bitter kritik av hemlandets negligerande av honom. Självmordstankar dominerar periodvis, där han chockerande nog frågar sig om han planerar nya litterära verk i det enda syftet att därmed bli någon som inte har hjärta att döda en verksam författare. Han ger sig själv respit.

Då kan hans skrivande bli rejält sorgligt: ”Av hela mitt hjärta önskar jag min undergång. Jag vet inte varför jag har måst knaggla mig fram genom detta långa liv, trots att jag kunde ha blivit dödad långt tidigare, när jag ännu inget visste om äregirighet och kampens fåfänglighet. Allt har varit meningslöst; jag har inte lyckats skapa någonting; mitt livs enda resultat är att jag har fått ta mått på det främlingskap som skiljer mig från mitt liv. Redan som levande var jag död. Nu när den form av tillvaro i vilken jag har hängivit mig åt ett sken av skapande tog slut, har jag verkligen inget mer att leva för.”

Men han funderar också på sin plats i livet: här handlar det mycket om en existentiell känsla av övergivenhet, av att vara ”en annan”, men också om hur han ska skriva utifrån denna position. Inkapslad i dagboken finns romanen Likvidation, som är påbörjad när texten inleds och avslutad först efter tretton års arbete. I gengäld är jag helt övertygad om att Kertész har skapat en litteratur som kommer att leva kvar, när de efemära fixstjärnorna har slocknat. Dagboken ger en unik inblick i skrivarverkstaden.

Hans tvivel verkar vara kroniskt, där varje tanke ges en skuggsida, ungefär som i ett outtalat credo: ”Jag har haft tur. Nej, jag har haft otur.” Så skriver han inte bokstavligt, men jag läser det så: en ambivalensens skyddande hinna omgärdar det han skriver. Han ser sig helt prestigelöst som en fullbordan av kedjan Kafka – Celan - som den som fortsätter ett östeuropeiskt skrivande, där den judiska identiteten är större än den nationella. Jag ger honom tveklöst rätt; för mig var och är hans Nobelpris ett självklart och lyckosamt val: ”det kan gott hända att jag har åstadkommit ett bristfälligt verk, men det står utom allt tvivel att det är mitt: och för mig är detta det enda viktiga.”

Då vill jag invända att det här är en helt strålande bok: Kertész har en precision i sitt uttryck som möts av precisionen i Ervin Rosenbergs fina och gedigna översättning till svenska. Han översatte också den första boken av författaren som jag läste på svenska, något år innan han fick priset, den helt vidunderligt skrivna Kaddish för ett ofött barn, som jag nog fortfarande håller som hans klart bästa, och en av 1900-talets mest ohyggligt övertygande retoriska texter överhuvudtaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar