att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 aug. 2011

Ordens asyl. En inledning till den moderna exillitteraturen, Anders Olsson

Den skapande människan är en rastlös själ. Som Nick Cave uttryckte det i en anteckning till en Bob Dylan-låt: ”No respite lies ahead for the wanted man”. Författaren inte minst, då. Och det kan vara en rastlöshet med olika ursprung, framkommen ur olika orsaker, av inre eller yttre nödvändighet, där nyansskillnaden i de skilda begeppen att vara tvingad eller tvungen gör sig påmind.

Vad som än brukar ingå i innehållsförteckningen för den skapande människan är en viktig ingrediens ett hav där hon eller han kan sitta och spana mot andra horisonter, med landsmännens hatiska och bigotta eller bara missunnsamma blickar i ryggen. Cesare Paveses ord: ”En hembygd behöver man, om inte annat för att ha något att längta bort ifrån”.

Anders Olsson har i sin bok Ordens asyl. En inledning till den moderna exillitteraturen (Bonniers) tagit ett grepp om ämnet. Det är ett hårt, men inte tvingande grepp. Han resonerar lika initierat som vi har vant oss efter de två majestätiska genomgångarna Läsningar av Intet och Skillnadens konst. Här finns en auktoritet i Olssons tonfall, som nog kan uppfattas som stötande, men det är aldrig påträngande. Snarare läser jag det som någon som vet vad han talar om, och inte tvekar för att göra känsliga avvägningar. Det är nästan alltid ett nöje att läsa formuleringar som denna: ”Sebalds narrativa minne rör sig på den osäkra gränsen mellan fiktion och verklighet, där svindeln ligger nära svindleriet.”

När vi föreställer oss landsflykt bör vi beakta hur begreppet har genomgått olika förskjutningar. Det är skillnad på Dante – som förvisades inom sitt eget land – och de nutida exilförfattaren, som inrymmer både lyxturister, reseskildrare, och förföljda politiska flyktingar. Men det var också en annan värld, om vi bara går till 1800-talet, där Shelley utropade Italien som de landsflyktigas paradis, som också erbjöd fristad för honom och Lord Byron med flera en bra geografisk bit från alla engelska haters, och den nutida krympta världen, där hemlandet alltid är nära, tack vare (på grund av) närheten till flygplatser.

Författare i synnerhet söker sig mot gränserna – i överförd mening konstnärligt och i bokstavlig mening det egna landets dito. Olsson visar, med ett citat från Joseph Brodsky, hur de tidigare exilförfattarna fick utstå en genuin förvisning, från sitt idealland till något värre, medan 1900-talsförfattare i högre utsträckning lämnar något förkastligt för något – ja, uthärdligt, i alla fall (somliga hamnar i Sverige, till exempel). Då var exilen ett straff, medan det nu kan vara en belöning.

En sak Olsson visar med sin bok är att den som befinner sig i exil tvingas bli ”en annan”. Antingen anpassar hon sig, i det som tidigare hette ”assimilering”: men det är att svika sig själv. Eller så förblir hon en främling i den nya kulturen, och då tydliggörs de mänskliga skillnaderna.

Olsson använder stort utrymme till James Joyce, som flydde från Irlands trångsynta katolicism. I Porträttet av konstnären som ung människa skapar han formeln för den moderna konstnären: ”silence, exile and cunning”. Den här uppkäftigheten hos Joyce är ett viktigt bidrag till framtida författare: att vägra likformighet, att söka sig dit andra inte gått förut, genom att helt enkelt tro på sin egen dådkraft. Olsson lyfter fram den speciella lokaldialekten Triestino som en viktig komponent i det pluralistiska språk Joyce uppfinner till Finnegans Wake, den enda roman som i egentlig mening kan sägas vara oläslig: det är som att läsa en bisvärm.

Genom att lyfta in begreppet asyl som synonym till tillflyktsort visar Olsson hur viktigt också Virginia Woolfs tanke om det egna rummet skulle bli för den moderna författaren, som en mental fristad. Det är inte svårt att uppfatta vad som lockar: friheten, att vistas utanför larmet, vulgariteten, allt det barbariska och obscena som det moderna samhället erbjuder. Att vända ryggen åt det djävliga, antingen man gör det i sitt eget land eller i någon annans.

Många av författarna är hårt etablerade i den litterära kanon, men Olsson gör noggranna läsningar, och jag tycker att han frilägger en hel del av det suggestiva hos en författare som Djuna Barnes, en av amerikanerna i Paris, och hennes mystiska mästerverk Nattens skogar. Samuel Beckett blir exemplet på han som gick den motsatta vägen: få författare är väl så sönderlästa som Beckett vid det här laget, men vad Olsson gör är att gå direkt till språket, till språkets funktion i Becketts texter.

För det som är poängen med Olssons bok är att det är i språket som det litterära skapandet blir till. I exilen blir det ännu mer synligt, ännu mer avgörande, för hur författaren går till väga. Inom språkforskningen är det en vanligt uppfattning, att först när man får distans till det egna språket, kan man dra vetenskapliga slutsatser kring det. Den landsflyktige författaren måste återerövra språket när hon befinner sig utomlands, skapa det på nytt.

Olsson visar konsekvent hur författarna i exil använder språket som ett medvetet medel, med olika strategier: det kan som hos Barnes vara begäret, eller hos Nabokov minnet, eller hos Gombrovicz respektlösheten. Det som gör hans bok så spännande är inte bara det övertygande tonfallet, utan det självständiga arbetssättet, som osynliggör teorierna. Det är uppfriskande läsning efter att ha läst ett antal doktorsavhandlingar i ämnet litteraturvetenskap, där citatglädjen är så stor att man som läsare måste slå sig fram genom en djungel av teoretiker.

Här finns också en fin läsning av Paul Celan, den rumänske poeten som bodde i Frankrike, och skrev på tyska. Men poesi är alltid skriven på sitt eget språk – annars är det inte poesi. Olsson betonar Celans progressiva nostalgi mot något som inte har funnits, som skapas i efterhand.


Liksom man sällan bör tala om epoker i singularis, utan med den norske litteraturvetaren Asbjørn Aarseth hellre säga ”romantiker” än ”romantik” (jämför att vi snart kommer att säga ”internets” i stället för ”internet”), finns det bara exiler. Olsson visar med sin bok på begreppets mångfald, och jag kan bara vara lycklig över att det är han som har gjort sig mödan att ta sig an ämnet.

(Foto Helena Paulin-Strömberg.)

6 kommentarer:

  1. Är nyfiken på Olssons bok och nu har jag läst din anmälan tre gånger utan att begripa om det handlar om exilens påverkan på uttryck, berättande, metaforer eller stil. Hur har exilen påverkat författarskapet?
    Olssons namne Anders Johansson, lektor i litteraturvetenskap i Umeå, skriver också en lång text om "Ordens asyl" utan att jag fattar om det handlar om hur asyl/exil ska definieras (då och nu) eller vad den gör med författarens uttryck, språket. Äh! It's over my head.

    SvaraRadera
  2. "Jag lever i ett annat land nu, jag lever i exil. Dit där jag en gång bodde är det många mil" Ulf lundell befann sig förvisso i Köpenhamn när han skrev Den vasa eggen, men nog handlar det om en inre resa. Och som exillitteratur bör den därmed vara diskvalificerad?

    SvaraRadera
  3. Mycket är exil fast vi inte märker det, eller fattar det.
    Det är svårt att sammanfatta hans bok, jag har dessutom varit borta, så jag har inte sett vad som har skrivits och dryftats. Det är möjligt att jag har fel, men jag tycker ändå att huvudpunkten handlar om hur språket förändras när författaren är utanför det egna landets räckhåll, att man då får en distans till sitt språk (något som också språkforskare brukar bekräfta). Boken är i vilket fall ett fint tillskott till den allt rikhaltiga essägenren på svenska, och den har också ett tankeväckande omslag, som jag tror kan vara fotat i Kreuzberg, Berlin ...?

    SvaraRadera
  4. Malte Persson i expressen
    http://www.expressen.se/kultur/1.2533779/anders-olsson-ordens-asyl

    SvaraRadera
  5. Mm, jag läste MP i Expressen. Ja, han klagar en del, men samtidigt, vad ska man jämföra boken med? Den är sannerligen ett tillskott värt att läsa i den svenska essäkonsten, som väl befinner sig i ett ständigt repande tillstånd.

    SvaraRadera