Was It for This, Hannah Sullivan, Faber

Försommaren 2019 råkade jag befinna mig i Birmingham och plockade upp i en liten bokhandel i anslutning till universitet en oansenlig diktsamling. Föga kunde jag ana att det jag höll i handen var en sensation. Det var Hannah Sullivans färska Three Poems, som nyligen fått T.S. Eliot-priset. Jag har inte kunnat sluta tänka på den, hur cool, fräck, intelligent, vacker, modig, rolig, hoppfull, och framför allt – häpnadsväckande bra den är.

 

Nu har hennes andra bok utkommit, och det är verkligen fråga om Three Poems II, för Was It for This innehåller också tre längre dikter. En längre i mitten omgärdad av två något kortare. Kort sagt: Hannah Sullivan har hittat sitt format, och så länge hon skriver så här bra kan hon fortsätta skriva den här typen av bok i all evighet. I den nya boken citerar hon bland andra en annan poet som gillade att skriva dikter i det långa formatet: T.S. Eliot. Titeln är hämtad från William Wordsworths majestätiska The Prelude (ledtråd: ännu en som gillade långa dikter).

 

Första dikten ”Tenants” utgår från den brand som tog 72 människors liv vid Greenfell Tower i North Kensington, London, juni 2017. Sullivan gör både en rundmålning och en detaljgranskning. Hon bodde i närheten och ögonvittnesskildringarna har journalistisk skärpa. Det utmynnar i en hätsk sonett som i glödande rader gör upp med de ekonomiska inskränkningar som låg bakom branden. Dikten saknar inte groteska inslag, med brandmän som bevittnar rysliga scener med stympade offer som förgäves försöker undkomma lågorna.

 

Dikten innehåller också några djärva halvrim som på sätt och vis söker sig mot de ideal Emily Dickinson strävade mot: ”air – Uber”, ”hair – fire”, ”knee – debris”, som det heter i en av dikterna. Det skapas också en viss talspråklighet mitt i den panik som målas upp, och ett försök att behålla någon form av normalitet genom att rada upp beskrivningarna:

 

A blackened shell or husk, the papers said,

A blackened skeleton. A mausoleum.

Our disgrace.

What I saw was still changing daily,

The texture crinkled, corrugated, lacy,

Sometimes close-worked and intricate,

Like the feathery boa round the window-panes,

But also stubbled, coppery, distressed,

Fine hessian hairs on just-ripe blackberries.

 

Sullivans diktjag rör sig också fritt mellan olika plan i dikten, iakttar och registrerar. Elden smygs diskret in som ett genomgående men ofta outtalat tema. Hon återkommer till det kombinerade kyl- och frysskåp där branden startade, till rättegången och domarens fåfänga försök att få ordning på tidsförloppet. Det resulterar i en kollektiv dikt där tid och rum upphör att gälla. Och hennes styrka som poet ligger i förmågan att registrera omvärlden, att visa på vilka sätt den angår oss.

 

En liknande princip råder i titeldikten ”Was It for This”, som är en självbiografi i fem delar, från Londons 1980-tal via sejourer i Amerika på 2000-talet och tillbaka i London på 2010-talet för att sluta i Northolt, sommaren 2020. Tiden rör sig också här mer vertikalt än horisontellt, och det finns anledning att återkalla T.S. Eliots ord i ”Fyra kvartetter”:

 

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske båda närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Vad som kunde varit är en abstraktion

som förblir en ständig möjlighet

endast i föreställningens värld.

Vad som kunde varit och vad som varit

pekar mot samma slut, vilket alltid är närvarande.

(Artur Lundkvists översättning.)

 

Den politiska indignationen förstärks i den här centrala dikten, som är en bildungsroman i miniatyr. Sullivan tar oss tillbaka rätt in i ett 80-tal med hemlösa och segregation och en allt bittrare och mer hatfylld befolkning. Den polarisering som vi kan följa nu har inte uppstått i ett vakuum. Vad Sullivans dikt visar är ändå att cynism är en aquired taste – vi lär oss att hata, lär oss att tappa hoppet, lär oss att förtvivla.    

 

I USA stannar diktjagets klocka när hon är på utflykt med en pojkvän och erfar en slags epifani om livet bortom ungdomen:

 

We just managed to make the last train back and I was on the verge of tears all the way, on the subway, past the basketball court, through the brown building corridors. The following morning the mood dissolved, and I went back to being young. But now I had seen the other side and I knew it was all effort and show.

 

Minnena förmedlas slumpartat, men mönster uppstår ändå. Sullivan binder ihop delarna och visar samband mellan de olika leden i uppväxten. Hon visar också att man inte dör av saker – man dör med saker, det vill säga att de finns med oss under den tid det tar att dö. Att den långa titeldikten till största del är skriven på prosa är radikalt, kanske lika radikalt som det var för Wordsworth att skriva The Prelude på blankvers, men det som väckte mest uppmärksamhet (i den postuma utgivningen) var förstås att Wordsworth skrev så renodlat självbiografiskt. Hans episka dikt är därmed mer självfixerad än Lord Byrons Don Juan, vilket inte vill säga lite. Hon rör sig genom olika platser och byter stil och texttyp lite som hon behagar.

 

Det finns en pratighet som Sullivan gärna begagnar sig av, som gör sig ytterst väl i den engelska kontexten. Därför blir jag tveksam till hur det ska översättas. En poet hon i viss mån kan påminna om är Elisabeth Bishop, som också skrev det som väl går under beteckningen ”conversational poems”, något för svenskt vidkommande är närmast obekant, om man inte räknar med Ragnar Strömberg, kanske. Men aldrig blir den svenska varianten så här elaborerad. Dessutom kombineras Bishops universella blick på världen med glimtar mot ögonblick av mer privat karaktär:

 

Sometimes I will always be in a midtown apartment, nearly dawn, end of summer, the blue nights done, handling a cock that never quite hardens, like a pastry chef whose hands are too warm.

 

Det öppnar för spontana infall. När Sullivans diktjag är i Boston kommenteras att hon har ett mildare slags talfel, så när hon efter en lång vinter öppnar munnen för att fråga något med en brittisk accent blir reaktionen förvåning: alla har trott att hon läste på läpparna, när de väl fått klart för sig att hon inte var från Australien. Och när minnena anländer i oredigerad form – som en kan föreställa sig att de gör – blir intrycket ett visst godtycke, ett narrativ som saknar struktur, men styrs av det tänkbara mer än det reella.  

 

Kulturkrockarna förmedlas pardonlöst:

 

In the evening, my landlord’s daughter, 13 or 14, took me to the Star Market to get some shopping. She showed me the bananas and then we bought some cereal. I’m not sure if you have bananas in England, she said.

 

I den avslutande dikten ”Happy Birthday” förstärks tidsdimensionen. Vid en viss ålder infaller nostalgin, och här uppsöker diktjaget de platser som var betydelsefulla tidigare i livet. I tidens gång finns också ett vemod över hur ens kropp ska betraktas, mer som en kuriositet än ett värdefullt objekt. Det kan finnas värre öden än att objektifieras, lyder diktens sorgsna slutsats. Hur mycket den yttre formen än liknar den förra har Sullivan långt ifrån skrivit samma bok en gång till: den här boken är spretigare, rör sig djärvare mot ny mark och vågar visa sin spänst i allt mer uttrycksfulla åtbörder. Men det är helheten som är större än de enskilda delarna.   

 

Sullivan skriver lärd och allvarlig dikt i en tradition som är britternas helt egna, i rakt nedstigande led från Philip Larkin. Helt enkelt ett sätt att skriva som tillvaratar det obetydliga. Det är en upplevelse att få ta del av litterär storhet medan det sker, så om du inte har lärt dig namnet Hannah Sullivan är det på tiden att du gör det nu. 

Handen fingret rymden, Lars Hermansson, Lejd

Handen fingret rymden är en suggestiv titel på Lars Hermanssons nya diktsamling. Den kallas hybridbok av förlaget, och som kategorisering kallas den ”dikt, dröm, essä”. En längre essä omgärdar mycket riktigt avdelningar med mer reguljära dikter. Där finns också 16 stycken drömdikter, en genre som Madeleine Gustafsson utforskade i en hel bok (se samlingsutgåvan En underlig plats som utkom i mars i år).

 

Hos Hermansson är det nära mellan vardagen och det högtidliga. Hans dikter rör sig från Ica maxi till det metafysiska, eller mer uttryckligt från privata minnen till döden, med traktorer och vulkaner däremellan. Han är en språkkänslig poet med tolv tidigare titlar på sitt samvete. Om något kunde hans utgångspunkt kallas romantisk, i samma anda som Arne Johnsson och Håkan Sandell. Någon gång tramsar han på ett sätt som kan erinra om Elis Burrau (”flitens lampa är en sliten slampa”), och då och då tycker jag att han kunde ha hejdat ett och annat överflödigt nödrim: ”att vara mänska / är att spela apa inför gud / somna i sin egen hud”.

 

Dikterna liknar dagboksanteckningar från en orolig tid. Som tidigt exempel på en författare som föreställde sig en värld utan människor anförs Lord Byrons dikt ”Darkness”. I Carl Rupert Nybloms översättning (”Mörkret”) ser det ut som en tidig klimatångest-dikt:

 

            Vår värld var tom;

den rika, mäktiga var nu en klump,

ej gräs, ej träd den bar, ej folk, ej liv, –

en dödens klump. – Ett kaos blott av stoft.

Nu stodo hav och sjö och floder still,

och intet rördes i det tysta djup.

 

Det är en ryslig dikt, fortfarande efter drygt 200 år (den skrevs 1816, som en reaktion på vulkanutbrottet vid Tambora i Indonesien, och det ”år utan sommar” som följde). Men Hermansson känner mer gemyt än fasa när han läser dikten. Vi får veta att ordet ”katastrof” delvis bygger på grekiskans ord strephein som betyder ”att vända”, men det låter för bra för att vara sant, liksom den uttjatade faktoiden att kris betydet ”utveckling”.

 

Hermansson tar in livet i hela dess vidd, och han har höga anspråk. Han skriver om det enklaste och det svåraste av allt. Dikterna behandlar ekonomi och kärlek, och även om en del av hans vändningar är slitna finns exempel på originellt bildspråk, som när mammans hud är ”skrynkligare än tusen / konsumkvitton”. Men för att förstå den behöver man veta att förr samlade man på konsumkvitton (det som heter Coop nu) för att få återbäring, så det var ingen ovanlighet med en ansamling av tusen kvitton.

 

Drömmarna ger som väntat insyn i det knasiga, där vi till exempel stöter på den allestädes närvarande UKON, som läser dikter på en buss i Sevilla. Det låter å andra sidan mer som verklighet än dröm. Rädslan för framtiden dominerar allt mer över diktjagets känsloliv, där han skriver om tidens slut och börjorna. Vi är vid ett vägskäl, och det kanske är så enkelt att vi har olika ”börjor” framför oss. Att döma av den klimatpolitik som förts de senaste sju månaderna – det vill säga: ingen klimatpolitik alls – finns det allt mindre fog för att tro att vi klarar oss.

 

Så det här är en deppig och pessimistisk bok? Ja, det får man nog säga. När Hermansson skriver om jordens krafter blir det ändå tydligt hur starka dessa är i relation till oss människor, och då kan det finnas anledning att återgå till Lord Byrons dom i ”Mörkret”:

 

I stockad luft dog vindens sista suck,

och skyarna försvunno; mörkret ej

behövde dem. Det självt all världen var.

Den andre, Prins Harry, översättning Margareta Eklöf, Bonniers

Sent omsider kom Prins Harrys bok Den andre i min väg, och jag är inte sämre person än att jag kan läsa den, tänkte jag. Nyfiken som jag är, på – tja, kungligheter, och normaliseringen av dem. Ska en ha åsikter om de människorna måste en sätta sig in i hur de, hm, tänker … Nu är väl inte Prins Harry så mycket till tänkare, något han själv är den förste att erkänna.

 

Jag var inte heller beredd på att boken skulle vara så hiskeligt lång. Tacklistan upptar 143 namn, däribland 14 läkare och en terapeut. De som inte nämns är pappan (kung Charles) och brodern William (kronprins). Har spökskrivare anlitats för att skriva den här kolossen? Troligen inte: så här dåliga skribenter existerar nog inte för den som är villig att hosta upp sexsiffriga belopp – i pund. För här strösslas runt slängda miljoner på diverse välgörenhetsprojekt. 

 

Nästan 500 sidor självupptaget gnäll är för mycket även för bernur. Först störs jag av översättningen av titeln: The Spare borde ju heta Reserven på svenska, för prins Harry växer upp i skuggan av sin bror William (oftast kallad Willy, som affären), kronprinsen. Annars är översättningen tämligen klanderfri, fast värre är det med korrekturläsningen, men så blir det förstås när den skulle prånglas ut i många exemplar hack i häl på det engelska originalet.

 

Stor del upptas av prinsessan Diana, Harrys mamma som omkom i en bilolycka. Hon är närvarande på många ställen i Harrys liv, som när han åker tur och retur i den Paristunnel där hennes liv ändades i augusti 1997: ett tragiskt öde att bli ihjäljagad för den som namngetts efter den romerska jaktgudinnan. Hon kämpade för freden, upplyser Harry. Det gick väl inte så bra i så fall. Hon är också närvarande när han stryker en salva på sin förfrysta ”pitt” (autentiskt ordval), i vad som kan vara 2000-talets mest Oidipala scen. Lika närvarande är hon när han får veta att Meghan (hans fru) blir gravid, för det viktigaste

han har att förmedla är att Diana hade något finger med i spelet eftersom en lock av hennes hår fanns intill pissproverna.

 

Hur ska han beskriva henne? Tja, det är lika svårt för Harry som det var för Einstein att beskriva ljuset. Ingen ska anklaga Harry för att inte försöka. Han ägnar en försvarlig del av boken att skildra kärleken till mamman. Lite då och då när han blir vuxnare inleder han kortvariga relationer med flickvänner som tröttnar på paparazzifotografernas närvaro, men ingen av dem är i närheten av att skildras lika kärleksfullt som mamman.

 

Hans livs kärlek då? Symtomatiskt nog nämns inte Meghans namn i tacktalet, utan bara det generiska ”Mitt livs kärlek, tack, tack, tack. Den här boken hade varit omöjlig (logistisk, fysiskt, känslomässigt, andligt) utan dig. Allt hade varit omöjligt utan dig.” Något säger mig att den person han syftar på heter Diana och inte Meghan.

 

Största delen av boken handlar om hur synd det är om Harry. Dumma dumma omvärld som alltid lagt sig i och förstört för honom! Att han iklädde sig naziuniform på en maskerad? Det var brorsans fel. Att hans rasistiska rant fångades på band? Det var ju i all välmening, han har många vänner som är ”paki”. Att han fick så dåliga betyg i skolan? Det var svårt att passa in, och tvånget att ha konstiga kläder på Eton tog allt fokus från studierna. Att han anklagades fuska när en lärare hjälpte honom? Det var ju inte så det gick till … Att han hamnat i otaliga drogskandaler? De bara fanns i kylskåp och i någons ficka. Att han dödat 25 medmänniskor i strid? De var ju fiender! Onda! Och de onda måste dödas för att skydda de goda! Och här kommer det mest hårresande i hela boken:

 

De var schackpjäser som avlägsnades från brädet, onda varelser som eliminerades innan de kunde döda goda.

 

Harry förblir ett bortskämt barn även som vuxen, som alltid har tomt i sitt kylskåp men kan trolla fram gräs från vilka fickor som helst vid vilken tid som helst på dygnet. Och när Meghan ska föda kan hon inte få någon lustgas, för den har Harry förbrukat. Det enda försonande draget är att han ändå har några goda saker att säga om sin pappa, som nu blivit kung: han gillar sina hundar, och han gillar sin musik.

 

Mitt huvudintryck efter att ha läst den här boken: släpp dem fria från kungafängelset. Nu har väl Harry vad jag vet avsagt sig alla privilegier, och är inte ens prins längre (rätta mig om jag har fel). Men här finns starka incitament på att det är groteskt att bevara kungahuset, när det bara skapar människor helt utan personlighet. När han väl försöker skildra några av intrigerna bakom kulisserna på hovet liknar det ett Shakespearedrama författad av Stig Cederholm (mannen bakom Åsa-Nisse). Att kalla boken för pekoral vore att göra den en välgärning.

 

Gnäll blir inte konst bara för att den som gnäller är privilegierad. Harry bränner sina broar med en monotoni som visserligen imponerar. Efter mammans död förvandlas han till en okänslig individ som gillar att spela rugby för att uppleva en fysisk smärta som motsvarar den själsliga smärtan. Okänslig? säger du. Jag skulle säga överkänslig, och han tolkar allt som sker i negativa banor. Han frossar i att bli hovets ”odåga”. Samtidigt blir alla som har mage att yttra minsta kritik kallade falska, inkompetenta.

 

Harry är, tyvärr måste jag säga det, lite dum, lite utbytbar. Den här boken kan vara det sämst skrivna jag har läst i hela mitt liv och då har jag ändå varit lärare på gymnasiet i snart 25 år.

Tio skäl att genast radera dina sociala medier, Jaron Lanier, översättning Olov Hyllienmark, Mondial

Det starkaste beviset att du har ett beroende är att du förnekar att du är beroende, så jag ska verkligen inte säga något om hur avspänt jag använder mig av sociala medierna. Hur lite jag än är inne på twitter och instagram gnager hela tiden en oroande tanke att jag slösar tid, att jag allt mer liknar Richard II i Shakespeares pjäs: ”I wasted time, and now doth time waste me.”

 

Jaron Lanier arbetar med IT-frågor inom Silocon Valley, och han skrev för några år sedan boken Tio skäl att genast radera dina sociala medier. Den kom på svenska 2018, men något fick mig att tänka på den nu. Det är lätt att hålla med om hans grundidé, som i korthet går ut på att de sociala medierna inte gör oss lyckliga. Hans råd är att vi inte ska bli som hundar som lyder en hundvissla och mer likna katten, som går sina egna vägar. Lättare sagt än gjort.

 

Det är inte brist på kunskap som har fört oss hit, förslavade vid appar som förökas (strax innan Lanier skrev boken lanseraes TikTok). Det verkar som att vi inte bara uthärdar att bli indoktrinerade, utan att vi medvetet söker oss ditåt. När jag på skolresorna till Berlin besöker Stasiumuseet ser jag hur eleverna häpnar över vidden av DDR:s kontroll över sina invånare under det kalla krigets 80-tal, men deras metoder bleknar om vi jämför med hur nutida företag äger vår integritet.

 

Vi lever i en dystopi, ett intryck som bara har förstärkts under den nuvarande regeringens politik, vars senaste förslag är att tillåta avlyssningen även när brottsmisstanke inte föreligger. Det är en paradox att vi brukar ticka för ”frihet” som det mest eftersträvansvärda i enkäter, men godtar alla långtgående inskränkningar av den personliga friheten helt utan protester.

 

Framtiden må utröna hur vi kunde vara så naiva. Vi kan inte till vårt försvar föra att vi visste för lite. Några av Laniers teser är att vi blir både dummare och otrevligare genom att hänga på sociala medier. Det stämmer säkert. Det sociala medier är bäst på är att kapa nyanser och öka polarisering. Det har med kommunikationsformen att göra: ju färre ord du har att tillgå, desto större blir risken för missförstånd. Å andra sidan lever somliga för att missförstå. Det får mig att tänka på Gunnar Lundkvists serie från 2010, som kunde tjänstgöra som en illustration av hur twitter fungerar:

 

Det framtiden eventuellt kommer att fråga sig är hur vi så frivilligt kunde binda oss vid något så destruktivt. Men också: hur kunde vi inte genomskåda att det bara är sken och yta. Vi kan ta till oss Platons grottliknelse, med gruppen som fängslas av de skuggestalter som avbildas på grottväggen, och mannen som bryter sig loss ur massan för att upptäcka den reella världen utanför grottan, men bara blir utskrattad. Vi skrattar, utan att fatta att det handlar om oss.

 

Lanier är förstås partisk, som alla retoriska texter blir. Han blundar för de goda sidorna, och det är möjligt att jag haft tur, men mitt twitterflöde är till största del konstruktivt och inspirerande. Eller är det återigen förnekelsen som talar? Är jag kanske bara blind för att även positiv affirmation är skadlig? Lanier har gott om lösningar, men förslagen bygger på välvilja, och internet speglar den mänskliga naturen, som – spoiler – är ganska ryslig.

 

Ett rent och harmlöst internet var förstås redan från början en utopi. Vår hållning inför nyfikenhet är en blandning av godtrogenhet och räddhågsenhet. Vad vi troligen kommer att få se inom bara något år är hur alla sociala medier rör sig bort från det skrivna mot rörliga bilder, där alla appar liknar det ojämförligt populära TikTok. Men lyd för all del Laniers råd och radera dina konton. Mitt tips – som stöttas av statistik – är att du kommer tillbaka inom ett par månader.  

Nattarbete, Sjón, översättning John Swedenmark, Rámus

 

På ett sätt kan Sjóns arbete som poet beskrivas som en finurlig balansakt mellan exakthet och vaghet. I den mån det finns en struktur liknar den ett sandslott som när som helst kan raseras av minsta lilla våg. På ett ytligt sätt liknar det en konventionell diktsamling, med fem prydligt markerade avsnitt: ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädets litteratur”, samt ”Fabler”. Men det är svårt att lokalisera något enhetligt över dikterna, och vid ett blindtest skulle det vara besvärligt att hitta en gemensam nämnare och fastställa vad som är det typiska kännetecknet för en Sjón-dikt. 

 

(Jag recenserar i veckans upplaga av Örnen och Kråkan. Läs hela recensionen här.)

Svek, Kerstin Bergström, Hoc Press

I den svenska litteraturhistorien har Kerstin Bergström minimalt utrymme. Hon föddes i Luleå 1934, debuterade på 70-talet med en svit självbiografiska romaner och jämfördes ofta med Kerstin Thorvall, en författare som dåtida kritiker inte var gunstiga mot. Men i Norrland vårdas minnet av Bergström: i senaste numret av Provins skriver bibliotekarien Arvid Bergström om hennes bok Staden, som handlar om Kiruna. Och när jag på Littfest plockade upp den kortlek med Norrlandsförfattare fanns hon representerad med relativt hög valör: spader nio.

 

Nu kan jag redovisa att även jag har läst en bok av Bergström. Det är förlaget Hoc Press som tillgängliggjort hennes sjätte roman, Svek, från 1983. Det är av allt att döma ett utmärkt val, med hänsyn tagen till att det är en stor läsupplevelse.

 

Den följer de självbiografiska romanerna i spåren, med huvudpersonen Maria som bor med en försummande mamma och en handlingsförlamad pappa. Hon har få vänner, och svårt att bevara dem. Vi förstår att något inte stämmer, en känsla som intensifieras när den enda vännen Solveigs familj ställs som kontrast: de är fattiga, många, men det finns omtanke och värme i deras bullriga miljö.

 

Vi följer Maria från sjuårsålder fram till att hon är nitton. Bergström har hittat ett passande idiom till den unga Maria, med rudimentära kunskaper i satskonstruktioner, eftersom sjuåringar inte känner till bisatser. Likaså visar Bergström vad som sker om inte en svensklärare ser till att korrigera ordet ”och” som meningsinledare (obs att den här regeln endast gäller sjuåringar!):

 

Och hon lovar. Och så tar doktorn henne i handen. Och så tar han mammas hand och håller den länge. Och så går de tillsammans ut och mamma glömmer att ta med sig den fina teckningen som Maria ritade åt henne, medan de satt ute i väntrummet och väntade på sin tur.

 

Det Maria gör för att hantera sin egna ångest är att rita och sedermera att läsa (bra tips, säger empiriska studier). Mammans sätt är mer destruktivt: hon dricker, och går ut för att träffa andra män, och blir föremål för omgivningens skvaller. Så länge Maria är liten har hon svårt att tyda tecknen, men det finns orsaker till att hon är sängvätare – hon törs helt enkelt inte gå upp på nätterna och konfrontera föräldrarnas hårda gräl, förstärkta av omåttlig alkoholkonsumtion.

 

Litteraturen är full av försummade barn, men Maria gör ändå bestående intryck. Vi som läser känner igen oss, och nog stämmer det att mycket av vår läsning går att föra in på kontot som heter det kompensatoriska. Bergström är bra på att hantera hemligheter, och rädslan som Maria upplever stegras allt eftersom hon blir några år äldre och förstår mer av orsakerna bakom föräldrarnas gräl. Inte heller blir mamman ensidigt tecknad som en ond självisk individ, även om det går att läsa in det också. Pappan däremot förblir grunt porträtterad som en allt mer distanserad krumelur i marginalen.

 

Det är mycket undertext, något Erik Jonsson är inne på i sin essä om Bergström i ett tidigare nummer av Provins, där han skriver om ”den störtande rörelsen inombords”. Undertexten demonstreras också i mammans fixering vid saker. Den unga Maria spekulerar i om mamman gillar sakerna mer än henne eftersom saker inte skräpar ner och är olydiga. Maria känner hela tiden att hon gör fel, och det är lätt att leva sig in i hennes underlägsenhetskomplex.

 

Om mamman rör sig i ett omtöcknat alkoholrus är Marias blick desto nyktrare, och hon blir verkligen ett registrerande öga, som känsligt uppfattar slitningarna i föräldrarnas äktenskap. Om något kan romanen läsas som en varning mot giftermål. Vuxenvärldens vidriga hemligheter och äckliga lögner är ingenting Maria kan påverka så länge hon är ett barn, men här har hon författaren Bergström som lojal förkämpe för detta barns rättigheter till ett värdigt liv. Den största rädslan som Maria bär är att bli likadan som mamman – inte i första hand ett fyllo som kallas byhora. Nej – hon räds att den fundamentala likgiltigheten, att stänga ute omvärlden och bara bry sig om det egna och bara använda ordet ”jag” i varje mening.

 

Det här är en utmärkt roman, hårt drabbande, ärlig och modig i sin skildring av misär, utan att hemfalla åt misery porn. Vad jag i viss mån kan sakna är ett kontextualiserande för- eller efterord, som kunde utröna hur romanen skiljer sig från de tre självbiografiska böckerna som föregick den. Efter att ha blivit kölhalad av kritikerna vore det också spännande att få veta hur Svek togs emot: en så här bra roman kan inte ha passerat obemärkt 1983?

Alla landskap inom mig – om gudar, helgon och poeter, Eva-Stina Byggmästar, Björkmans förlag

Vad är det som räddar oss från det onda och farliga? Inte är det Stålmannen (förlåt, Superman). Inte heller är det Dejan Kulusevski eller Ulf Kristersson. Enligt Nick Cave är det skönheten som räddar oss, och det låter ju mer rimligt. Men jag tror kärleken också vill ha ett ord med i laget. Det tror också Eva- Stina Byggmästar, som efter en brådmogen debut och lång tjänstgöring åt poesin nu ger ut en samling essäer, med titeln Alla landskap inom mig – om gudar, helgon och poeter.

 

I sanningens namn dominerar helgonen och mystikerna över poeterna. En av de förstnämnda var nederländska Ester ”Etty” Hillesum, som dog i nazisternas koncentrationsläger. Hon bidrar med den vackert välfunna titeln till den här samlingen, och ansvarar för den bärande tanken hos Byggmästar, att vi behöver vända blicken inåt för att skåda våra dolda resurser. En essä om poeten Eva Ribich behandlar diktens funktion som meditation och bön.

 

Men mest handlar det om andlighet i vidare skala, med vissa omvägar över kaffet, smultronet och fikonet. Texterna är till största del hämtade från tidskriften Ad Lucem från åren 2016-2019. Det handlar om vad som håller oss samman, och Byggmästar är bra på att upptäcka dolda trådar. Det sker i ögonöppnande essäer som visar samband mellan Kalevala och den grekiska gudinnan Afrodite, Emily Dickinson och bröderna Grimm – och detta endast i den text som berör smultronet.

 

Och essäerna lever mer på de ovanliga sambanden än det ovanliga uttryckssättet. Byggmästar är sällan lika djärvt språkförnyande i sin prosa som när hon skriver poesi. Det kan beklagas, men i gengäld antar hon rollen som lärare med ackuratess. Hennes stil är prydlig och ordnad, även när hon utan att darra på manschetten visar att fikonsirap är en tillrådlig ingrediens för den som vill bättra på sin golfsving (sant). Och vad åt Eva för frukt? Inte var det äpple, menar historikerna, som satsar på bananen – men med tanke på fikonets funktion i religionen är det kanske mer troligt, och vad är det för frukt Eva sträcker sig efter när ormen lockar i Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, om inte – ett fikon.

 

Byggmästar rör sig hemtamt bland medeltida helgon och mystiker, och visar indirekt att det finns ett tillgängligt levnadssätt bortom vår tids marknadskrafter. För den delen kan den tiden vara hos oss tidigare än vi anat: se bara på de anpassningar som större centraleuropeiska städer som Paris behöver utföra nu för att säkerställa att det går att bo i husen under sommarens värmeböljor.

 

Här finns likheterna mellan sådant vi trott var obefintliga. Underförstått har Byggmästar skrivit ett politiskt manifest som uppmanar oss att sluta separera och börja integrera. Hon gör en etymologisk utvikning kring svordomen ”perkele”, kanske det finska ord flest svenskar känner till. Då visas att all kultur gör sig beroende av appropriering. Madonnan med Jesusbarnet har en förlaga i den fornegyptiska Isis med Horusbarnet i sin famn. Och bilden av Kristina som självlärd, som Peter Englund föreslog i sin biografi, hånskrattar Byggmästar åt: hon pluggade sex timmar på förmiddagen och sex timmar på eftermiddagen, med prästen Johannes Matthiæ Gothus som lärare.

 

Så ja, här finns många ögonblick av ren och skär häpnad – ungefär som när Byggmästar själv skriver poesi, alltså. Hennes essäer är informativa och lärorika mer än tankeväckande på det sätt som dikterna är, men ändå något som svårligen kan undvaras av den som är villig att vidga sitt universum om än bara en aning, och släppa in andra tankar än de som dominerar samtiden.

Troll, Rasmus Daugbjerg, översättning Andrea Lundgren, Flo

Vad ska du förvänta dig av en roman som heter Troll? Danske författaren Rasmus Daugbjergs andra roman går nya vägar, och länge hamnar jag i bryderier: hur ska det gå att förklara hur det är att läsa en berättelse som inte liknar något annat jag har läst?

 

En ledtråd är att Andrea Lundgren har översatt. Hon står med sitt ena ben i de myter som omgärdar skogen och skriver lyhört inför de väsen som enligt folktron vistas där. Och Daugbjerg gör inget mindre än placerar båda sina fötter stadigt i skogsmyllan och skapar en värld som lyder andra lagar än de vi lärt känna som verkliga och trovärdiga. Den som läser Troll får också tidigt bestämma sig om hen ska vara mottaglig för den alternativa värld som skrivs fram, eller avfärda det som långsökt och kanske rentav löjligt.

 

Det är en skapelseberättelse och en apokalyps. Trollet har fötts ur en myrbrand, och bor i skogen intill en människostad. En girig och maktfullkomlig kung sträcker sina paranoida lovar runt staden och tvingar människorna att plundra och utnyttja skogen och döda djuren. Trollet hämnas genom att ta människorna av daga. Som sidekick har hon en räv. I sitt huvud hör hon människornas onda röster.

 

Jag inser att alla beskrivningar jag kan ge av handlingen bara får den att låta knasig, men jag lovar, romanen är ännu knasigare. Eller med Lewis Carrolls ord från Alice i Underlandet, ”curiouser and curiouser”. Det här är en hypnotisk saga, som fängslar redan från anslaget i första meningarna. Första kapitlet är inget annat än häpnadsväckande, och denna känsla bevaras genom den korta romanen. Symboliken är tung och skoningslös. Här lever människorna och naturen i fiendskap. Daugbjergs kärvt återhållsamma språk kan se ut så här:

 

   Nere i människostaden ligger människorna och sover. Trollet besöker dem i deras drömmar. Hon förvandlar drömmarna till mardrömmar. Människorna är begravda i sand. Under sanden håller människorna ett trollhuvud i sina händer.

   Trollhuvudet säger: ”Ni kommer att få betala med ert blod.”

 

Trollet är huvudperson, och i staden följer vi några av invånarna och deras försök att överleva. Mest fokus ligger på den helgonlika Karoline, som också visar förståelse för trollets utsatta position. Hon har en liten gråttrumma som sitter på hennes lår, och ibland tröstar hon de andra människorna med dem. Men mest fungerar hon som ett tyst motstånd, hon som vägrar delta i skövlingen av skogen.  

 

Det råder ingen brist på skarp samhällskritik i Daugbjergs roman. Prästen uppmanar folket att aktivt lägga djuren under oss, för så står det i Skriften. Så kan allt sanktioneras, och tanken går till annan kolonialism som har skett i Guds namn under århundradena. Allt stavas ändå girighet, men utan att använda Gud som täckmantel är det ändå en ärligare form av utsugning. Daugbjers ärende är att visa hur girig och egoistisk människan är, bara hon ges tillfället till det.

 

I romanen eskalerar också våldet. När våldet väl släppts lös går det inte att hejda, och det ska inte förtigas, att det finns scener här som är i magstarkaste laget. Här finns även förvandlingsnummer, som sig bör i en saga. Och den som vill uppleva det skydd sagoformen erbjuder ska nog tänka efter en och två gånger, och inse att det vi tar del av på intet vis ger en välvillig bild av det mänskliga. Snarare är det trollet som vi fattar sympati för, hon som inte vill vara ond men tvingas till det av omständigheter. Människan har ingen bra ursäkt för hur vi beter oss, inte minst mot naturen. Här handlar det också om det ohederliga i att lönearbeta i en tärande verksamhet.  

 

På många sätt är det befriande att få läsa en roman som inte utger sig för att vara något annat än roman. Daugbjerg förlitar sig på litteraturens unika egenskaper, i synnerhet förmågan att vara förtrollande. Samtidigt visas konsekvenserna av vår rovdrift. Och jag uppfattar det som att romanens tema är större än hämnd och rättvisa – kanske bara Daugbjerg betonar värdet av utjämning av resurser. Vi människor är inbilska som tror att vi är så unika och speciella. Skapelsens krona …

 

Jag är djupt imponerad av Daugbjergs roman, som vänder upp och ned på många av de föreställningar vi har om naturen och djuren. I Lars von Triers film Antichrist har räven ett budskap till människorna: ”Chaos reigns”. Här ges också räven en mänsklig röst, när den yttrar sitt lika nedslående budskap: ”Det finns ingen nåd.”

 

Något måste också sägas om omslaget. Som vanligt samarbetar förlaget Flo med en konstnär, i det här fallet Kinga Bartis, ursprungligen från Transylvanien, Draculas hemvist. Hon har målat ”Sad Muse”, och gestaltar en spöklik rörelse mellan fast och rörlig materia. Det är en suggestiv målning som passar förträffligt till romanens dunkelsköna miljöer.

 

Det sägs att när vi drar fram trollen i ljuset så spricker de. Det stämmer inte riktigt med Daugbjergs troll, som jag upplever som bestående av något mer hållbart. I en recension i Vagant (4/2022) skriver Kasper Lyngholm Larsen till största del uppskattande, och han tar fasta på det ekokritiska perspektivet: ”Klimatkrisens godtyckliga hämnd är trots allt mer skrämmande och storslagen än ett troll som slår ihjäl syndarna en i taget.” Nog är det också som i Bruno K. Öijers dikt ”En gång blommade trädet” från 1995:

 

jag såg framtiden

ett ansikte som sinat

en dömd flod alla drack av

jag såg människan stirra

jag såg henne

smeka sin inre bödel

jag såg att vi förlorat den här jorden