att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 juli 2019

Three Poems, Hannah Sullivan, Faber & Faber


Alla definitioner av poesi måste av nödvändighet bli poetiska. Jag känner inte till någon bättre måttstock än Emily Dickinsons bryska utveckling: ”If I read a book and it makes my whole body so cold no fire can warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Så fungerar det också när jag läser Hannah Sullivans diktsamling Three Poems, som nyligen vann T. S. Eliot-priset i England, för årets bästa debut inom poesin. Hon är född 1979, litteraturprofessor som har arbetat i USA. Hon har alltså skrivit en debut som är svindlande bra, som genast får mig att tänka på Dickinsons distinkta definition. Här finns dikter att tappa hakan inför, minsann.


Boken är alltså indelad i tre avdelningar – sviter, skulle en svensk poet kalla dem. En dikt rör sig kring New York, en annan om en resa till Kalifornien och vägen tillbaka till England, och den sista om de parallella händelserna då hon föder en son och förlorar en far.

I New York-dikten finns det unga diktjaget Rose som balanserar tillvaron i stadsmiljön, med dess urinstank och överflöd av människor. Det är en dikt som tar oss rätt in i nutiden, med referenser till iPhones, politiska diskussioner, kulturdebatter och den stökighet som finns i storstaden. Hon – Rose, alltså – ligger med en man, säger ”I love you” på sitt naiva sätt till honom, men får inget svar av honom, däremot är det  ett fyllo som vrålar det till henne när hon vacklar runt i sitt förtvivlade tillstånd efteråt. Så djävla realistiskt!

I dikten från Kalifornien utgår Sullivan från Herakleitos mest berömda fragment om att ingen kliver ned i samma flod två gånger. Hon behandlar detta belastade citat med en efterlängtad nonchalans. Som att hon utmanar inte bara Herakleitos i sig, utan allt han och den västerländska kulturens hegemoni står för.

Inte bara traditionen, utan också läsaren utmanas. Vi inbjuds bli medbrottslingar i en kupp mot litteraturhistorien, där myter och legender ska undanröjas. Visst, det här är en lärd bok, som bland annat resonerar med och om Philip Larkin och Percy Bysshe Shelley – i synnerhet den senare nämnde utsätts för en bitande sarkasm när Sullivan fördömer hans kärlekslära:

                      After all, ’I love you both’ is easier to say than hear.
                      Demolition, a swung weight, it unbalances the ear.

                      True love yearns always for reciprocation.
                      So in the end we sit, desolately, at the station,

                      Waiting with an awkward bunch of lilies for the train,
                      Watching the one we love walk arm-in-arm into the rain,
                     
                      Head tilted to one side, laughing as they have always done,
                      A hand in someone else’s hand. Yes, loving more than one . . .

                      Means multiplying detail, and then its loveliness is gone.
                      So it means nothing suddenly. You could be anyone.

Det är lärt, förvisso, men också tillgängligt, och inte utan skäl finns ett par referenser till David Bowie. Utan att bli billig namedropping fungerar dessa stycken som påminnelser om vikten att utmana och göra motstånd, att gå i bräschen för något nytt. Det tillgängliga finns också i metoden, hur Sullivan tar sig an existentiellt grubbel på det mest oväntade sätt – som i en dikt som i princip bara handlar om att vakna på morgonen och ta en dusch, men i dessa ögonblick finns hela livskomplexet.

Den avslutande delen tar alltså upp en förlossning, och i samma veva dör hennes far. Det är skrivet verklighetsnära, utan att det blir för groteskt i grafiska detaljer. Sullivan skriver med den typ av direkthet som kunde identifieras som amerikansk. Det vill säga, en talspråklig jargong, och ett idiom som i motsats till Dickinson faktiskt inte arbetar mycket med reduktion. I stället betonas ett narrativ, och berättelser växer fram ur dikten: en sunkig naturalistisk realism, alltså en förhöjd förnimmelse av verkligheten, mer närgången, mer detaljerad och fokuserad på sinnesintrycken. Det luktar och osar om dikterna, kort sagt, som kan vara chockerande frispråkiga. Och autentiska.

Det finns också en påfallande formmedvetenhet. Hon arbetar med rim, ofta osynliga, och en del ovanligare versmått som terzinen och knitteln. På det inkonsekventa vis vi har lärt oss känna igen som mer modernistiskt än postmodernistiskt. Så har Sullivan också jämförts med Eliot och Pound. Orättvist, kunde tyckas, men ärligt – hur ofta händer det att man läser något som är så här bra egentligen? Gemensamt med Eliot har hon en slags undermedveten humor, som kan vara av det skeva och nästan bortkomna slaget (du tycker inte Eliot har humor? återkom när du har läst honom ordentligare!). Dessutom har Sullivan skrivit en förtjusande kattdikt här. Liksom hos Eliot är det också flerspråkigt och intertextuellt.

Coolhet och rastlöst driv i all ära – det är skrivet i en slags fräckhet och kaxighet som inte är allt för välrepresenterad inom poesin, eller säg så här: Sullivans diktjag är präglat av ett självförtroende, som om hon inte riktigt har fattat att poesin är satt på undantag i vår kultur. Hur vågar hon vara så här, tja, uppfordrande, så anspråksfull, och – ja, stolt? Trots bristen på sållning lyckas hon skriva kompakt och återhållsamt. Hur uppnås detta? Det finns i dikterna en synnerligen välutvecklad balans och symmetri, som jag tror är helt avgörande – inte bara för att innehållet bottnar i erfarenhet, eller för att poeten är klok, utan också i själva utförandet, som skiftar mellan det kalkylerade och det instinktiva. Det alstrar dikter som pulserar av liv, i en ganska unik rörelse mellan form och innehåll. Hannah Sullivan vet att hon inte behöver bryta mot reglerna mer än nöden kräver.  

Klokheten gör sig påmind i flera av de påhittiga och träffande formuleringarna, som när hon på sitt direkta men fortfarande subtila sätt slår ett slag för bristerna och skavankerna: ”When things are patternless, their fascination’s stronger. / Failed form is hectic with loveliness, and compels us longer.”

Givetvis är boken designad av Faber & Fabers enhetligt enkla men geniala formgivning, ursprungligen från en idé av firman Pentagrams Justus Oehler 2001, en stramt flärdfri inramning som Ellerströms har tagit intryck av till sin poesiutgivning. Det är en snygg bok, men framför allt: förbannat bra, nästan ofattbart bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar