19

Is chance the snare or what breaks the snare?
Jeanette Winterson, The PowerBook

18

Hans kostym sitter förebildligt, med det där väldoserade måttet av oaktsamhet som är förutsättningen för verklig elegans.

Juli Zeh, Corpus Delicti

Claus Peymann köper sig ett par byxor och går ut med mig och äter. Tre dramoletter, Thomas Bernhard, översättning Magnus Lindman, Svenska Thomas Bernhardsällskapet

Det nybildade svenska Thomas Bernhardsällskapet går ut hårt. Som sin första utgivning väljer de en pjäs av den österrikiske kolerikern. Claus Peymann köper sig ett par byxor och går ut med mig och äter är en pjäs i tre akter. Eller en annan typ av teater, en samtalsdialog i tre delar, som Bernhard valt att kalla dramoletter. Alltså kortare dramer – tänk Hjalmar Söderbergs diminutivform för novellen, Historietter.

 

Claus Peymann var teaterchef och samarbetade med Bernhard på Burghteater i Wien. Han är fortfarande i livet. Bernhard dog som bekant 1989, men är minst lika levande som författare under 2000-talet som under sin livstid. Inte minst i Sverige, där Jan Erik Bornlids översättningar på Tranan har varit en given följetong för alla fans av denna unikt arga författare. Och fans har han: träffar du på någon som läser annat än feelgood är chansen stor att denna får något speciellt i blicken – en blandning av det lyriska och det maliciösa – när hans namn kommer på tal.   

 

Det är en pjäs från 1986, alltså sent i Bernhards produktion. Titeln är ovanligt lång, boken är ovanligt snygg. Jag tittar på den länge innan jag öppnar den, låter blicken spela mellan titelordens växlingar mellan guld och blåmetallic. Själva pjäsen är kanske en bagatell om den ställs i paritet med de monumentala prosaböckerna, men det är ändå en förnöjsam läsning, och svindlande nog är huvudpersonen Claus Peymann fortfarande i livet och verksam i arbetslivet som regissör och teaterchef.

 

Om Strindberg kunde skryta med att inte ha det skarpaste huvudet men den starkaste elden i sitt hemland, skulle Bernhard kunna hävda att han äger det mest uttrycksfulla hatet. Vad är det som är så estetiskt hållbart i detta hat, som gör honom till en angelägenhet fortfarande? Inte är det sadistisk skadeglädje när vi avnjuter hans utfall, för vi kan inte förväntas hysa åsikter om de faktiska personer som han skriver om.

 

I pjäsen eller minipjäserna är ett jag närvarande i mittenpartiet, författaren Thomas Bernhard, efter att vi fått höra att hans pjäser borde slängas i soptunnan. Med sedvanlig skärpa och elakhet pekar han ut vad som är fel med den österrikiska teatern: den är förstockad, fast i det gamla, och ärligt talat, känns inte det här på något besvärande sätt ganska relevant också för svenska förhållanden 2022? Spelas inte för mycket av de beprövade klassikerna, på bekostnad av nyskriven dramatik?

 

Bernhard menar att teatern stinker av det gamla, i både bokstavlig och bildlig mening. Han framställer Peymann som en hycklare av rang, som i smyg föraktar publiken, politikerna och medierna. Han är ytlig och flärdfull. Ändå är det svårt att hävda att porträttet av honom är en entydig nidbild. En teatermänniska som hatar teatern, det knyter Peymann till Strindberg, som var helt ointresserad av att ta del av vad andra gjorde på scenen. På gott och ont gjorde det honom till en självständig dramatiker.

 

Och Bernhard? Jo, hans pjäser spelas fortfarande, till och med i hemlandet, trots att han i testamentet försökte göra det olagligt, liksom att han försökte lägga ett embargo på att sälja hans böcker. Han drevs mot teatern. Och i sista akten eller pjäsen här försöker Peymann lansera idén att spela alla Shakespeares pjäser på en och samma kväll, med 1834 personer inblandade. Det låter som ett skämt, men det har förstås gjorts, rentav som monolog med en enda skådespelare.

 

På teatern kan allt hända, två gånger, för att anspela på Lars Norén (”jag har sett allt, två gånger”). Som bild för teatern som ett monster som glufsar i sig allt är förstås visionen om att spela Shakespeare på detta sätt passande. Det finns något girigt över teatern, något som bara kommer fram i antydningar i denna korta text. Som slutpunkt vill Bernhard göra om teaterhuset till ett kafferosteri.

 

Och som bok betraktad, hur står den sig, detta vackra blåa lilla stycke? Jo, nog är den till mest för fansen, men så är den ju också en del av Thomas Bernhardsällskapets utgivning. Det är ändå en början som bådar gott. Snart är det mesta han skrev utgivet, men det finns förstås mycket annat som kan komma på fråga, som en antologi med texter om Bernhard. Behovet finns, och det lär inte bli svårt att anlita skribenter till den.

17

Det är alltid lätt att övertyga folk om att allt är bra för om det inte är det blir de tvungna att engagera sig.

J.T. Leroy, "Kol"

16

Du är utvald, Allälskande,
du har blivit stark nog nu
att bära en tung lycka
Friedrich Hölderlin, "Germanien"

Spöket. Olyckligt kär i djur, Aase Berg, Kaunitz-Olsson

”Djur är smartare än man tror. Med människor är det tvärtom.” Så skriver Aase Berg i sin nya bok Spöket, med undertiteln Olyckligt kär i djur. Det är en rimlig förklaring till förhållandet att många människor som har svårt för människor – det kan bero på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – så gärna umgås med djur. Uttrycket ”människans bästa vän” som tillämpas på ett visst fyrfota djur borde nog utsträckas och gälla fler än den hund som fått högst rangordning i vänskapshierarkin.

 

Att läsa Aase Berg är lite som att lyssna på karaktären Wednesday från familjen Addams, som nyligen blivit huvudperson i en Netflix-serie. Här duggar formuleringar draperade i svart humor. Det är underhållande, men också fyndigt och tänkvärt, i denna essä som utreder ”samevolutionen”, alltså de relationer mellan människa och djur som varit Bergs och vårt släktes tillvaro under så lång tid. Syftet är att sudda ut gränserna, och se det djuriska hos människan, och vice versa.

 

Nota bene, utan att helt förmänskliga djuren. På det typiska vis vi lärt känna som Bergs signum resonerar hon i snirkliga cirklar – ungefär så som hon rekommenderar att man ska bemöta en häst i hagen: inte gå rakt mot hästen, utan låtsas om att man har ett helt annat ärende. Det är en fruktbar metod, som låter henne möta läsaren nos mot nos snarare än som megafon mot örat.

 

En stor del handlar om hunden Spöket, som var en långvarig följeslagare till Berg. Numera död, men fortfarande delaktig i hennes tänkande. Och en ännu större del handlar om ridning, om vad det gör med kroppen att lära sig sitta på en hästrygg och följa hästens rörelser. Det utvecklar det egna kroppsspråket, gör en medveten om att vi har en kropp som ofta fattar sina egna beslut. Exempel: att ramla. Utan att aktivt tänka på att skydda sig har Berg ofta klarat sig genom vådliga luftfärder, helt enkelt genom att kroppen har tänkt – snabbare och säkrare – än hjärnan.

 

Det är en revolutionerande tanke för oss som indoktrinerats med den descarteska logiken som premierar hjärnan och tanken. Och så kan vi ta med oss den kunskapen till umgänget med djur. Berg skriver om djuret som husdjur, som arbetsdjur, men allra mest om den nära samvaron. Och det gör hon så omsorgsfullt och hänsynsfullt att det kan övertyga även en som har svårt för vissa djur, som hundar och insekter. Här görs ingen skillnad, i en logik som byter ut Descartes mot – tja, William Blake, kanske – och där spindeln är lika viktig som hästen, för att inte tala om människan, denna överskattade klump på två ben med sitt skrytsamt artsunika medvetande – en myt som delvis krossas i den här boken.

 

Boken handlar också om djurens ointresse för oss. I en dråplig scen återberättas om när en gamling på Skansen fick sin arm uppäten av en kubakrokodil, vars medvetande blir föremål för Bergs spekulationer. Vi får ju aldrig veta vad krokodilen tänkte, men det är just det som är det fina med den här anekdoten – här fungerar författarens inlevelseförmåga. Djuret lyder ingen agenda, utan tar bara ett skutt och tuggar i sig sitt kött, för det följer sin instinkt. Där finns ingen animositet, ingen fiendskap, ingen hämnd. Bara ren och skär instinkt.

 

Den finaste skildringen av möten mellan djur och människa finns förmodligen i österrikiska Marlen Haushofers postakopalyptiska roman Väggen, där huvudpersonen överlever isolerad från mänskligheten i sällskap med en hund, en katt, en ko. Där finns nycklar till ett annat förhållningssätt, ett mer respektfullt bemötande, som jag tycker Berg är inne och nosar på med sin bok. Likaså kan kanadensiska Marian Engels märkliga roman Björnen utveckla vår förståelse för det djuriska, i sin skildring av en kvinna som inleder en intim relation med en björn.

 

Nu handlar Bergs bok bara i minimal utsträckning om den litteratur som skildrar möten mellan människa och djur. J.A. Bakers Pilgrimsfalken – nyligen översatt till svenska – är en sådan som nämns. Mer handlar det om en kontakt som sträcker sig bortom det verbala. Och hunden Spöket finns med som en metafor för vårt förhållningssätt, för våra rörelsemönster. Vi rör oss spöklikt – djuren likaså. Berg skriver i respekt men också i beundran för de djur hon möter. Men det är en beundran som också tangerar förundran, som bevarar djurets integritet och respekterar dess egenvärde.

 

Det väcks liv i det som vi lärt oss ta för givet, och då blir det en bok som också lär oss att det är möjligt att hitta ett annat sätt att leva. Ibland blir det mer än lovligt flummigt, men jag kan acceptera premissen, att vi behöver – kanske inte fort som fan, men i den hastighet vi kan uppbåda som om vi jagades av ett rovdjur – röra oss bort från ett antropocentriskt synsätt.

 

Då blir den här boken en god början. Sluta idealisera människan! Och vad betydde det att så många tvåbenta djur – läs: människor – skaffade coronahundar under pandemin? ”Att ha hund är att sätta fotboja på sin längtan bort”, summerar Berg klarsynt. För hennes egen del blev det en återkomst till stallet (i stället), som en säker plats också under de relativt strikta restriktionerna som rådde i Sverige. I textstycken om kallblodet Julle visas också att vi är mer djur än vi inbillar oss. Går det att äta djur om en ska ha detta nära förhållande till dem? Jo, Berg skulle bara kalla devisen att inte äta sina vänner för floskler – hon bekräftar att vi lever i parallella världar – men principen att bara äta djur som inte har plågats innan sin död är åtminstone en duglig kompromiss. Däremot har jag svårare att fördra vurmen i att samla på uppstoppade djur. För många nivåer av eeew, för att citera Wednesdays rumskompis Enid.

 

I viss del är det här en fortsättning på det självbiografiska experimentet som Berg inledde förra året med En uppblåst liten fittas memoarer. Hon är förstås kategorisk och onyanserad, men här kommer nyheter för dig som stör dig på det: alla som skriver behöver inte följa den likstela likriktning som råder för svensk prosa. Här finns någon som skriver intresseväckande, uppseendeväckande, och låt gå för en och annan hyperbol och en och annan provokation – hellre det än den försoffade prosa som vi så rutinmässigt annars kan ta del av.

 

Det är ett sätt att skriva som må bryta mot konventioner och konvensanser och konformitet, men tugga i dig det! Var mer av en krokodil, liksom.

15

Most people live for love and admiration. But it is by love and admiration we should live.

Oscar Wilde, De Profundis

Sinnenas tid, Annie Ernaux, översättning Katja Waldén, Norstedts

Tack vare Nobelpriset, som Annie Ernaux tilldelades i lördags, återutger Norstedts några äldre titlar av författaren. Däribland Sinnenas tid, som ursprungligen kom på svenska 1993 i Katja Waldéns översättning. Den kom på franska 1992, och är skriven i nära anslutning till författarens kärlekshistoria med en gift man, romanens ”A.”

 

Syftet är att skriva utan hänsyn, och skriva utan moral. Enligt en avslutande reflektion handlar det inte i första hand om mannen hon under en kort tid träffar – året 1989 – och inte heller handlar det om henne själv. Det handlar om den ”gåva” som deras möten innebar. Titeln, som syftar på sinnena, kan också utläsas som passion: den heter i original Passion simple, och i texten anknyter berättarrösten också till ”passionens tid”. Jag utläser den svenska titeln som mer fyndig än originalet: det är tidsaspekten som ska betonas, och det blir tydligt att det är tiden som är Ernaux stora tema. Då blir också den här erfarenheten en sällsynt gåva för romanjaget, men också en gåva som är inkapslad i sin begränsade tid.

 

Det är en kort roman på knappt 70 sparsmakat skrivna sidor. Det mod Ernaux uppvisar handlar i första hand om att uppsöka en position där hon kan framstå som löjligt trånande, och det handlar mycket om underordning och anpassning. Hon visar hur dyrbar tiden är när den är utmätt och begränsad.

 

Men modet handlar också om att flytta fram positioner för sitt skrivande, att inkludera kroppsvätskor – sperma – och att överföra passionen från det abstrakta till det konkreta, att göra begäret kroppsligt likväl som intellektuellt. Och det är en styrka för boken, hur dess emotionella kapital pendlar mellan det fysiska och det själsliga. Det blir en essä om begäret mer än om kärleken. Är hon inte förälskad? Det är oklart: mer handlar det om att unna sig en slags lyx, som hon jämför med barndomens drömmar om materiella ting och den något äldres drömmar om att kunna leva intellektuellt.

 

Då fattas något: varken pengar eller tankens klarhet kan tillfredsställa de behov mannen ”A.” uppfyller. Utifrån begärets besatthet blir det en knapp men långt ifrån knapphändig essä som siktar in sig på att uttala sanningar, till vilket pris som helst. Att försöka fånga begäret med språk hör inte till det lättaste. Med hennes egna ord drabbas huvudpersonen – som vi kan kalla ”Annie Ernaux” – av en passion. Som man drabbas av sjukdom, alltså, och det är något febrigt över hela hennes handhavande och beroende.

 

Allt annat förlorar sin giltighet. Liksom i Omständigheter blir omvärldshändelserna – 1989 var ett händelserikt år för världspolitiken – obetydliga när huvudpersonen är så upptagen av annat. Och i tankarna växer sig föreställningarna starkare än åtrån i sig, enligt en formel som nog Jacques Lacan var tidigast med att formulera (att vi inte åtrår det vi ser och har, utan det vi önskar att vi såg och hörde).  

 

Ett problem som Ernaux inte helt lyckas lösa är att hennes ”A.” av nödvändighet måste bevara sin anonymitet. Av respekt för hans integritet vill hon inte att han ska kunna identifieras, så vi vet bara att han är 38 år och från ett öststatsland. Därmed blir porträttet av honom så vagt och suddigt att han inte gärna framstår som en levandegjord karaktär, bara en schablon. Det blir också svårt att förstå hennes besatthet av en man som är så platt.

 

Ernaux jämför sitt skrivande med exhibitionisten, och menar att avståndet är det som skiljer författaren från denna – en författare vill inte bli sedd i ögonblicket som det sker. Det låter förenklat: är det ens skillnad? Varför denna rädsla att bli identifierad som exhibitionist? Att skriva härrör från ett antal olika behov, där viljan att bli sedd och bekräftad bara är ett av dem, och definitivt inget att hymla med eller skämmas för – det finns värre bevekelsegrunder.  

 

Men är det ens en roman? Den är inte bara för kort för att förtjäna en sådan etikett, utan den hejdar sitt narrativ med förklaringar och inskott som bryter mot det skönlitterära kontraktet. Det är djärvt, och det går att se Ernaux som en föregångare till den under 2000-talet så populära essäromanen, som har odlats av främst anglosaxiska författare som Chris Kraus, Maggie Nelson, Kate Zambreno, Jenny Offill, Patricia Lockwood med flera. Ernaux försöker forma sin historia som en roman, och lyckas förmedla att det hon upplever är mer roman än den roman som skrivs om händelseförloppet.

 

Med andra ord: verkligheten är den stora fiktionen, som romanen bara med otillräckliga medel kan återskapa. Den genre som Ernaux hellre trivs med stavas vittnesmål eller samtal, och så ska nog denna bok läsas, som en dialog som inbjuder läsaren. En dialog om det som på samma gång är en gåva och ett trauma, och som visar hur komplexa våra känslo- och tankeliv är.   

14

Han kände det i tinningen, såsom väggen känner spetsen på den spik som ska slås in i den. Han kände det alltså inte.

Franz Kafka, Oktavhäfte H

En bok av dagar, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs

På ett sätt kan vi sörja att Patti Smith mer eller mindre har slutat göra musik. Sedan 2004 har hon bara gjort en skiva med nytt material, den tio år gamla och ganska lama ”Banga”. Sedan 2010 har hon å andra sidan fått se sju böcker utgivna på svenska, i kölvattnet efter mästerverket Just kids (den bästa självbiografin en rockstjärna någonsin har skrivit).

 

Senast i denna långa rad är En bok av dagar, som samlar ett fotografi för var och en av årets dagar, en slags lyxkalender där Smith mixar sina egna foton med kända bilder på sina inspiratörer, förebilder och idoler. Och de är – som bekant – ganska många. Hon har en generös kanon, helt enkelt, där de flesta råkar ha B som begynnelsebokstav: Baudelaire, Burroughs, Blake, Beckett, Bulgakov, Beuys, Bolaño, (E) Brontë, Broch, Brecht, Brancusi …  

 

Även om skribenten Smith är ganska begränsad i sitt uttryck finns det rader här som är vackra i sin enkelhet, som när hon kallar modeskaparen Alexander McQueen för ”klädernas Mozart”. Det kan få en att önska att hon hade fokuserat mer på text och mindre på bild – inget större fel med bilderna, men en del av dem är bara gryniga och artificiellt ”konstnärliga”. Dessutom är bildkvaliteten inte i bästa laget: jag tvingas söka upp originalet för att tillgodogöra sig ett foto av en mörk rock, och undrar om översättaren har läst fel (”rock” är ju sten på svenska, och bilden liknar mer en sten än en rock), men originalets bättre bildkvalitet visar att det verkligen är en rock.

 

Sedan 1996 har Smith dokumenterat sin vardag. Det är bilder på bandkolleger, familjemedlemmar, tågstationer, kaffekoppar … Ja, men också många bilder på artefakter och parafernalier. Som Borges (en annan inspiratör som börjar på B alltså) skrivbord från nationalbiblioteket i Buenos Aires: givetvis är det cirkulärt. Eller Virginia Woolfs säng. Och Frida Kahlos kryckor.

 

I den slit-och-släng-mentalitet som råder är det befriande att ta del av dessa ofta gamla ting. Smith visar värdet i att spara och bevara, vilket inte är samma sak som att ge efter och bli en hoarder. Men det blir också många bemärkelsedagar som ska uppmärksammas, i den generösa listan av författare, musiker, filmare, konstnärer, som ska redovisas. Där finns väntade stora namn, men också en del oväntade, som Anna Kavan (vars roman Is ju är ett mästerverk), Bruno Schulz, och – hm – Henning Mankell (HM). Till det mest sympatiska hör att så många av dem är icke-engelskspråkiga.

 

Och här finns också utrymme för ett och annat ögonblick som är häpnadsväckande oväntat. Det märks i Michael Stipes overkligt vackra foto av en sovande River Phoenix. Men också i ett foto jag inte tidigare sett av Marlen Haushofer, den på riktigt gudabenådade österrikiska författaren till mästerverk som Väggen, Vi dödar Stella, Vindskupan och Himmel utan slut. Patti Smith upptäckte henne under pandemin, och det är väl sant att sent är bättre än aldrig. Haushofer har en katt i famnen: ”Katten”, tänker jag illmarigt lyckligt.  

 

Smith har en beundran för en viss typ av konstnärskap, som kunde kallas ”oredans poetik”. En bild som illustrerar hennes trädgård är betecknande: ”Allt i min vildvuxna trädgård är vilt.” Inte förvånad, utbrister jag. En kort text om Goethe, vars födelsedag förstås också ska beaktas, avslutas: ”Stora verk ger inspiration, resten är upp till oss.”

 

Ja, och låt det inte stanna vid det. Jag har några gånger tidigare gnällt på hur Patti Smith idoliserar stora konstnärskap, men det kan finnas poänger med också det, att peka ut och visa att en större värld är möjlig. Det är upp till oss att förvalta, att inte nöja oss med att vara passiva mottagare. Om något har hon visat det frigörande i att skapa konst, att det är i skapelseögonblicket som livet får sin mening.