Stiftet, Linda Holmer & Ina Marie Winther Åshaug, Dockhaveri

Under de senaste åren har förlaget Dockhaveri vitaliserat den svenska bokutgivningen med böcker som ständigt vinglat bort från den etablerade utgivningen. Om man tröttnat på att samtidslitteraturen är lite väl rumsren och verserad finns det i det här bråkigt brokiga kollektivet ett alternativ som heter duga. Låt gå för att dess utgivning är ojämn, för entusiasmen och viljan att ge uttryck åt nya röster kompenserar det mesta av valpigheten.

Som i bilderboken Stiftet, som är ett samarbete mellan Linda Holmer, adjunkt på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och Ina Maria Winther Åshaug, norsk konstnär. Deras bok är murrigt skön, på det sättet att den minst av allt främjar det tillrättalagda och etablerade. Över bilderna finns en rastlöshet som överensstämmer med berättelsen.

Det är den klassiska coming of age-storyn, med en ung tjej som har en halvtaskig relation med sin mamma, och som verkar vara ensam i skolan, tills hon får kontakt med några av de coola, som Tess och Nättan. Med det följer andra vanor, som inkluderar sprit och sex. Det handlar om att unna sig förbjudna saker, om att ge efter för det man intuitivt vet inte är bra för dig, och det handlar – som titeln indikerar – om läppstiftets funktion.  

Ja, men i första hand är det en berättelse om integritet. Om identitet och uppväxt, jo, men när berättaren träffar killen med munsåret blir det distanslöst och trovärdigt. Det är inte ofta det inträffar att man får den ingivelsen när man läser ny svensk litteratur, att ”så här är det!”

Det Holmer och Winther Åshaug har gjort är att låta sin berättelse formas av innehållet. Det blir då lika otydligt och ovisst som tillvaron är för en tonåring, med skolan, den eviga dödtiden, det ständiga väntandet på att en dag måste nånting hända när allt slår in … Men i det här finns också det primitiva: bildberättelsen renodlar och skalar bort allt oväsentligt, och resultatet är en underbart tillknäppt historia, där man förgäves spanar efter leenden eller ens lugn i personernas ansikten.  

Det finns en kreativt lyckosam råhet i formen som är Dockhaveris egna bidrag, alltså att det tillåts vara så fortfarande ofärdigt, att det ger ett nästan amatörmässigt intryck. Här finns också en nedtonad humor, som när huvudpersonen duschar efter att ha haft sex med killen med munsår: ”Egentligen är allt okej”, lyder den lakoniska textraden. Fast man undrar varför duschstrålen sveper in henne i svart vatten: är det för att betona att hon är fortsatt ren, eller att vattnet bidrar till hennes nedsmutsning, att det inte går att tvätta sig ren?

Kritiken i den nya offentligheten. Kritiken som konst- och kunskapsform, [red] Magnus William-Olsson, Ariel

Kritiken befinner sig i ständig uppförsbacke. Kanske ligger det i sakens natur? Att missnöje är en förutsättning för det kritiska arbetet, att hungriga pennor skriver bäst … Men det vore allt för cyniskt och raljant att vägra förstå vilka reella problem kritiken ställts inför under 2000-talet. Man behöver faktiskt inte vara nostalgiker för att inse hur förhållandena har försvårats.

En ny antologi i Ariels serie ”Litterär kritik”, tillkommen i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik, gör en ansats att gå till botten med just kritikens läge just nu: en rapport från det dagsaktuella. Som vanligt är det den outtröttlige Magnus William-Olsson som agerar redaktör, och det ska vi vara tacksamma för; som få andra, om ens någon annan, hyser han ett engagemang för att kritiken ska tillåtas vara ambitiös och samtidigt tillgänglig.

Om det nu är värt något. För det är lätt att misströsta, då det förefaller vara så få som ser värdet i kritik. Att den håller på att spela ut sin roll blir då inget som gemene man kommer att sörja. För oss andra, vi som dagligen läser kritik i dagstidningar och tidskrifter och på internet, vi läser nog med skygglapparna på. För oss är namn som Rebecka Kärde, Victor Malm, Therese Eriksson, Kristoffer Leandoer med flera namn som vi lärt oss känna igen, så pass att de blivit indikationer på att nu ska vi läsa uppmärksamt. För de flesta andra är de anonyma – för dem är kritiker identitetslösa, ungefär som författarnamnen var för oss när vi var nybörjare som läsare.

William-Olsson kallar med drastisk fyndighet kritiken för ett spöke. Det är inte svårt att se det hända, om det inte redan har hänt, att det vi läser som kritik är efterdyningar, maktlösa harklingar från graven. Den här antologin kan då läsas som en rapport från de döda – en resning, kanske. Det är tio texter vars ursprung är föreläsningar i det Fria Seminariet, och jag kan ge mig på ett försök att göra någon slags rättvisa åt de olika texterna.

Om det är lönt? För egentligen måste man ställa sig den obekväma frågan: för vem skriver kritikern? Den krassa uppdelningen går mellan synen på kritiken som konsumentupplysning eller som konstutövande i egen rätt. Den kan väl vara båda, invänder jag surt, men låt gå för det. Namnen är för en någorlunda van läsare både kända och okända, där ett par av dem hör till de personliga favoriterna.

Axel Andersson skriver teoretiskt snårigt, med gott om referenser och teoribildningar, och han nämner gångjärnet som en förutsättning för att skapa nya mötesplatser för kritiken. Jo, men det som krävs då är pengar, och dessa är lättast att hittas i universitetsvärlden. I den framtiden kommer bara den som redan har försörjningen säkrad kunna skriva kritik. Det blir en fråga om integritet, om att kunna bevara sitt oberoende i en sådan prekär situation.

Marcia Sá Cavalante Schuback i sin tur behandlar frågan om kritikens funktion, och att sällan har någon tid så högt ropat efter just kritik – i det kaos som det nya medielandskapet skapat blir kritikern den som har förmågan att se mer än vad man själv gör. I hennes vackra framställning står kritikern för ett uppvaknande, den som väcker läsaren och visar vart blicken ska ställas. Det kan bara åstadkommas av en ytterst noggrann läsning, och vem kan kosta på sig det, så som de ekonomiska villkoren ser ut? Att tänka tar tid. Eller som Jenny Maria Nilsson skrev på twitter i torsdags, som svar på Rebecca Weidmo Uvells skryt att hon kunde skriva 10 000 tecken om dagen, att det kan man inte göra om man ska ägna sig åt seriös granskning. Det aktiva ifrågasättandet, ett upplysningsideal, blir Cavalante Schubacks ledstjärna.

Pamela Schultz Nybacka tar upp framtida praktiker för poesin, med exempel bland annat från Hanna Rajs Lundströms debutsamling Armarna som kom i fjol. Hon svarar för omsorgsfulla läsningar, och förespråkar en medskapande kritik.

Jesper Olsson diskuterar digitala plattformar, och hur kritiken kommer att röra sig bort från kultursidan till akademierna. Den större öppenheten kräver en ny kritisk kompetens, kanske en kritiker som kan respondera på dessa nya publiceringsformer. Olsson är kanske lite för förtjust i en viss teoribildning, och de är svårsmälta i den här formen.

Leif Dahlberg går i dialog med Foucault och Benjamin, vilket är lätt hänt. Men han bemödar sig om att på allvar diskutera frågan vad kritik är. ”Avstånd”, lyder det korta svaret, och då kan man tänka på hur Flannery O’Connor löste dilemmat med vem som bäst kan förstå ett litterärt verk. Inte dess författare, som befinner sig för nära det skrivna, men inte heller litteraturkritikern, som är för distanserad från det skrivna. Då krävs, kan tyckas, en läsare som tar steget in mot det skrivna, som vågar möta det författaren skrivit utan förbehåll, läsa det på ett mindre avmätt sätt. Men att sänka den kritiska garden låter ju som ett dåligt råd. Men vi återkommer till det, till det som kunde kallas överdriftens läsning.  

Carin Franzén har som sitt huvudsakliga arbete självframställning, och har helt nyligen utkommit med en studie i ämnet i just Ariels serie ”Litterär kritik”, så jag kan få anledning att återuppta detta arbete.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen gör något väldigt annorlunda i sin text, så det finns anledning att dröja lite längre vid den. I sitt korta förord berömmer William-Olsson detta bidrag: ”Jag vågar tro att denna text kommer att bli en klassiker och prövosten för alla som framöver i vårt land ska tänka på vari kritikens konst faktiskt består.” Det är stora ord. Men det är också en befriande text, privat, bångstyrig, obekväm. Framför allt är det en användbar essä, en text som väcker tankar och gör just det som bra kritik borde göra – provocera fram idéer och presentera ett nytt sätt att se på världen.  

Jag är inte helt säker på att jag förstår hans distinktion, när han uppehåller sig vid att kritik ska skrivas och inte talas – det underkänner den kritiska dialog som kanske inte är så framträdande men som jag ibland kan sakna, när kritiken blir för monologisk och för introvert, för att inte säga intern. Men jag anar att han syftar på – återigen – långsamheten, att samtalet har sin funktion, men kritiken måste bedrivas i ett tempo som talet inte premierar. Att skriva innebär, inflikar jag, att lära sig umgås med de besvärande pauserna, att hantera de dryga tystnaderna.

Och, på tal om Dahlberg och överdriften, så går Hjertström Lappalainen ett steg längre, och förespråkar överdriften och pinsamheten som kritiska metoder. Det här är – och jag är böjd att hålla med William-Olsson – en sensationell text. Inte för att allt i den är bra, för somligt är bara självklarheter, men han väger upp dem med djupt originella infall, och han skriver bra. Han skriver lite som Stig Larsson gjorde när han var som piggast: lika självupptaget som naivt, och på ett paradoxalt sätt fullständigt ödmjuk i sin omutliga självkänsla.

Tatjana Brandt, som hör till de kritiker som gjort störst intryck på mig på senare år, berör indirekt den aktuella poesidebatten som förts i dagstidningarna i januari. Hon refererar ett samtal med Arundhati Roy, som beklagar sig över marknadsvillkoren som tvingar författaren att bli en lydig tjänare som dansar efter förlagsfolkets pipa så länge de lockas med nya upplagor och översättningar: ”De lever och skriver och tänker inom diskursen, utan att förändra den och därmed världen.” Det är en fråga som kan tillämpas på kritiken: ska man odla sin särart eller anpassa sig?

Jag vet ingen annan kritiker som likt Brandt kan ge intryck att skriva både spontant och eftertänksamt. Det finns bett i hennes texter, och hon uttrycker sig både burdust och elegant, men framför allt självständigt. Hon odlar sin särart, minst sagt, och ja, hon förändrar åtminstone min värld. Dock är boken som produkt dåligt utrustad för den nya offentligheten, eftersom det bara är böcker som anpassar sig som överlever. För kritiker är det lätt att göra sig beroende av en rundgång av upprepade dogmer – så uppfattar jag också hennes bitska kommentar att kritiken har fått dålig andedräkt.

Anneli Dufva har lämnat sin fasta tjänst på radion för ett arbete som dramaturg, men bidrar här med en personlig summering av sina erfarenheter som mångårig medarbetare på radion, både som kritiker och programledare. Det blir en nostalgisk text som landar i slutsatsen att allt blivit sämre, och det är svårt att inte hålla med henne. Hon återger Björn Wimans profetia att snart gör algoritmerna ändå kritikerns jobb. Och ja, på sätt och vis: tänk bara hur Johan Jönsons senaste syskonbok (Marginalia/Xterminalia) togs emot med förutsägbar samstämmighet av kritikerna!

Magnus William-Olsson knyter ihop säcken med en kort text om det kritiska idealet som råder i den tid som nu råder, där alla (”alla”) är kritiker, och vågar sig på ett ifrågasättande av teorierna. Han visar hur det postkritiska tillståndet ändå kan bli fruktbart.

Så, som slutsats, det här är en bok som förstås är angelägen (om klichén tillåts, för det finns väl inget omdöme som är värre, med undantag för intressant). Många av bidragsgivarna säger i princip samma sak, att de erbjuder förhållningssätt där kritiker vågar mer.  

Nog för att det blir mycket teori, som sagt, och interna diskussioner som inte leder ut ur seminarierummen. Men det finns samtidigt en ambition att bredda bilden av samtidskritiken, och faktiskt rör sig flera av skribenterna bortom de förutsägbara farvägarna. Så kan vi se hur kritiken också rör sig – det må ske långsamt, men å andra sidan är det förmodligen bäst så, att i den här hastigheten lär den i vilket fall inte försvinna i första taget. 

New Forest, Josefine Klougart, Johanne Lykke Holm, Bonniers

Det är förstås något av en bedrift av en författare att skriva en roman på nästan 700 sidor som efter avslutad läsning ändå får läsaren att ana att mycket lämnas outsagt och får åtminstone mig att sukta efter mer. Josefine Klougarts New Forest kretsar kring tre kvinnliga berättare: en ung tjej som rider i skogen, en författare som tvivlar på sin relation, samt en äldre kvinna som vårdar sin man. Det är inte helt lätt att utröna när de olika rösterna avlöser varandra, fast viktigare än de individuella ödena blir författarens förmåga att knyta ihop trådarna till en enhetlig diskussion om vad ett liv utgör. En av dessa saker är vårt förhållande till naturen.

Klougarts skrivande balanserar det intellektuella med det sinnliga, när hon här i än högre grad än tidigare gör avkall på konventionell intrig. I den mån man kan säga att hon skriver snyggt gör hon det med klart fokus på skönhetens intima band till sanningen. Det här är en bok full av oväntade insikter, av en klokhet som förvärvats mer av inre än av yttre erfarenheter. New Forest är en suggestiv saga. Trots formatet blir det en nästan minimalistisk, aforistisk historia, med rader man gärna bär med sig i sina möten med både människor och med natur. 

(Också publicerad i Vi 2/19)

Lägesrapport från Aniara. Tre essäer, Anna Hallberg, Kuba Rose, Bengt Gustafsson, 2066

Till senare års mest häpnadsväckande nyheter hör väl den att det äntligen kommer en filmatisering av Aniara, Harry Martinsons rymdepos från 1956. Den regisseras av Hugo Lilja och Pella Kågerman, och kan förstås vara antingen hur bra eller hur dålig som helst. Men verket har på ett märkligt sätt behållit sin aktualitet, och förblir läsvärt. På sätt och vis kanske i ännu högre grad nu än, tja, i början av 90-talet, då jag övertalades att läsa den första gången. Det var något med andras reservationslösa gillande som provocerade mig. Vad såg det i detta – med förlov sagt – pekoral?  

Förlaget 2066 bildades 2016 och har som plan att vara verksamma i 50 år. Det här är bok nummer tre, och utgörs då av en Lägesrapport från Aniara, med tre essäer kring verket. Anna Hallbergs fragmentariska essä speglas av Bengt Gustafssons mer konventionella bakgrundsteckning, samt emellan dem en fotoessä av Kuba Rose.  

Aktualiteten för Martinsons Aniara märks i hur den refereras till i ett par debutantromaner från 2018, som Balsam Karams Händelsehorisonten och Ina Rosvalls Harungen. Men förstås ännu mer i författaren med det snarlika efternamnet Anyuru, i Augustprisvinnaren från 2017, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.  

Här finns då ett tvärvetenskapligt grepp, med poeten (& kritikern), fotografen, astrofysikern. Det blir också tre väldigt annorlunda essäer. Jag får väl be om ursäkt för att jag kallade verket pekoral, men den skarpa kritikern Hallberg gör detsamma, eller i ärlighetens namn säger hon att det ”drar åt det pekorala”. Hon vacklar mellan beundran och motstånd, och det är väl som det ska vara.

En av de saker som fått Aniara att förbli en självklar referenspunkt är att den kan tillämpas på klimatproblemen, att ekopoesin som blivit ett så fruktbart fält under 2010-talet kan spåras bakåt till detta verk. Ja, men inte bara dit – när Coleridges Balladen om den gamle sjömannen nyöversattes i fjol skrev översättaren Axel Englund utförligt om hur en ekokritisk läsning av dikten ger den en ny angelägenhet i vår tid. Men det finns också hos Hallberg en ambivalens, och en ödmjuk undran: vad kan man väl tillföra ett så kanoniserat verk?     

Den här boken blir då en följeslagare till filmatiseringen (som har svensk premiär i februari). Kuba Rose har fotograferat arbetet med att överföra dikten till filmduken, och vi kan ta del av kryptiska bidrag. Ansikten där dragen suddats ut. Ja, för vad är slutligen då personerna i eposet? Röster? En del av kalla kriget, och en del av 50-talets blinda tilltro till tekniken tycker jag mig spåra i de här fotona, och jag kan inte bestämma mig för om det beror på dess tidlösa drag, eller om det är för tidsbundet. Någon tydlig bild av vad vad filmen innehåller får vi inte.

Slutligen skriver Bengt Gustafsson en mer reguljär essä. Hallberg skriver fragmentarisk, neurotiskt, oroväckande, medan Gustafsson – professor emeritus och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han läser verket som en symbolisk resa, och en varning. I hans korta text friläggs samtidsparallellerna, hur vi allt mer liknar de arroganta och ignoranta resenärerna på rymdskeppet. ”Visst, vi har sabbat planeten, men hey, vi kan ju festa och knulla och digga jazzen ombord …”

Det är inte så långsökt. Det är den typ av bok som blir allt mer aktuell. Låt gå för dess smått pekorala drag, det finns värre saker i en bok. Vi kan fortfarande läsa den, och fortsätta dikta vidare, och använda den som resonansbotten och projektionsyta. Så även för essäer, fotografier, och som sagt filmatisering.   

Marginalia/Xterminalia, Johan Jönson, Bonniers; Vinterresan, Hanna Hallgren, Ellerströms; Rösterna från Avocadobergen, Thomas Tidholm, Ordfront

Tre nya diktsamlingar konsoliderar det gynnsamma läget för svensk samtidspoesi. Detta oavsett om man väljer Johan Jönsons brutalitet, Hanna Hallgrens sinnliga skärpa, eller Thomas Tidholms absurdism.

Efter den senaste riktningstrilogins totalt 3830 sidor är det med viss skräckblandad förtjusning en tar sig an Johan Jönsons senaste projekt, men den här gången ger han ut två relativt tunna böcker. Fast textflödet är igenkännbart, och aggressionen är intakt, om än mildrad av uppgivenhet.

En uppgivenhet som ändå inte förlamar. I den tjockare boken Marginalia bryts det lyriska narrativet med olika variationer av frasen ”Vi behöver pengar”. Då kan det se ut så här när han motar bort döden, med hjälp av lika mycket humor som förtvivlan: ”mot det här livet / hjälper bara alkohol. / Våra pengar är slut / mot alkoholen / hjälper ingenting.” 

Skönheten i Jönsons poesi är ljus och tung. Förvisso är det monotont att läsa den här textmassan som liknar en station som sänder sitt nödrop. Men variationsrikedomen gör ändå jobbet mödan värt, när han får mörkret – sitt eget och mitt medan jag läser – att vika.

Det är inte konventionellt snyggt, men det finns en del tröst att hämta i det här flödet. Lite mindre så i den tunnare Xterminalia, där vålds- och sexfantasier kring ett MMA-evenemang samsas med olika experiment i text och bild.

Hanna Hallgren har tidigare skrivit en bok tillsammans med Jönson. På egen hand har hon med sina senaste böcker framstått som en av de mer distinkta poetiska rösterna från 2000-talet. Vinterresan heter hennes senaste, och är ett destillat av Elfriede Jelineks hörspel Vinterresa, som i sin tur bygger på en diktcykel av Wilhelm Müller, legendariskt tonsatt av Franz Schubert.

Men det är också ett arbete inom litterär gestaltning, och tar sin utgångspunkt i en uppsättning av Jelineks pjäs. Så rör sig Hallgrens bok mot dramatiken, i en berättelse om modersbundenhet, där det skissartade blir en del av den frigörande estetiken.

Det kan låta ansträngt eller navelskådande, men det är i själva verket sinnligt vacker kärleksdikt. Kärleken är kort som ett andetag, och i starkt koncentrerade rader utforskas det som inte kan fångas: ”Vi försvinner punkter i natten / Cesurer i mörknande grönska / Vältempererade natt då livet / ger människorna åter, deras minnen / deras lek, och deras drömmar”.

I april utses vem som blir årets mottagare av Sveriges Radios lyrikpris. En av de nominerade är Thomas Tidholm, för Rösterna från Avocadobergen som kom i somras. Vi känner honom som mångsidig konstnär, bland annat tack vare flera populära barnböcker tillsammans med hustrun Anna-Clara.

Kanske sysslan som barnboksförfattare ligger honom i fatet, att många har svårt att se kvaliteterna i hans poesi. Rösterna från Avocadobergen är en ambitiös och mångbottnad skildring av ett samhälle som möjligen ligger i framtiden, och vars drag starkt påminner om Sverige. Är det dystopi eller utopi? Det är inte riktigt klarlagt.

Tidholms lätt igenkännbara absurdism är intakt, och man har ofta roligt i hans sällskap. Även om det ofta låter trevligt finns något illavarslande där: ”Men jag  / skulle vilja ha / en fast hand som kunde ta mig / ut ur detta mörkret”. Som bäst fungerar Tidholms dikter när han omfamnar ”detta mörkret”, och det sker då och då i denna ibland ojämna bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/1 2019)

Om Virginia Woolfs Mot fyren

För snart hundra år sedan, 1927, utkom Virginia Woolfs "Mot fyren", som inföll under en intensiv skaparperiod som inleddes med romaner som "Jacobs rum" och "Mrs Dalloway". I sin dagbok skrev hon att man vid 40 års ålder antingen stagnerar eller växlar upp: hon valde avgjort det senare. "Mot fyren" brukar räknas till inte enbart en av Woolfs mer svårlästa romaner, utan också som en av de mest svårlästa romanerna skrivna på engelska. Onlinemagasinet The Millions inkluderade den i augusti 2012 på sin lista över litteraturhistoriens tio svåraste böcker, i sällskap med bland andra Martin Heideggers "Vara och tid", Edmund Spensers "The faerie queene" och James Joyces "Finnegans wake". 

[...] Det är i dag 137 år sedan Virginia Woolf föddes, och jag skriver om Mot fyren i dagens Svd, och hela texten finns att läsa här. 

Analfabeten, Agota Kristof, översättning Marianne Tufvesson, Wahlströms & Widstrand

En bok med titeln Analfabeten förpliktigar, åtminstone för en svensk läsare, med Ivar Lo-Johanssons fina bok om sin pappa. Det är med viss skepsis jag närmar mig ungerska Agota Kristofs korta självbiografi, 50 sidor blott, under denna titel. Speciellt när hon berättar att hon lärde sig läsa som fyraåring.

Kort rekapitulation. Författaren föddes i Ungern 1935 och flydde som 21-åring till Schweiz, där hon lärde sig franska och blev så småningom författare. För 25 år sedan utkom tre av hennes romaner på svenska, men har nu mer eller mindre fallit i glömska. Det vill Wahlströms & Widstrand nu göra bot på, så de återutger dem i nyöversättning, och som appendix då den lilla självbiografin Analfabeten.

Det är förstås lätt att tänka sig att förlaget vill uppnå en liknande succé som Natur & Kultur höstade in med John Williams Stoner. Nu torde Kristof inte vara riktigt lika bortglömd, och det finns andra paralleller, som när Irène Némirovsky för tiotalet år sedan återutgavs, något som lyckliggjorde åtminstone mig.

Den som lär sig läsa vid fyra års ålder får förstås finna sig i att bli betraktad som en suspekt varelse. Speciellt när tvångsläsandet tar över andra sysslor. Det blir så en bok om varför somliga börjar skriva. Det kan härröra från ett behov att uthärda den yttre världen, eller driften att utforska den inre världen – för andra är det en kombination av dessa bevekelsegrunder. Man behöver skriva för att världen är grym och orättvis – och dessutom överdjävligt ful.   

I boken använder Kristof skissen som metod. Det är en metod som möjliggör att den värld som skrivs fram är både fjärran och nära, eller med andra ord både udda och helt igenkännbar. Det är nästan ilsket berättat, i sin kortfattade form. Som ung skickas hon till internat. Pappan är i fängelse. Fattigdomen gör sig påmind i att hon inte kan hämta ut sina lagade skor hos skomakaren, utan lär sig skriva för brödfödan, sketcher som går hem hos klasskamrater och hos lärarna. Plötsligt tvingas alla lära sig ryska, efter ockupationen.

Alltså tar hon med sig sin lilla dotter när hon som 21-åring flyr. Så blir titeln Analfabeten till slut förklarlig, då det är så hennes tillvaro ter sig när hon tar sig fram i franskan, och lär sig det muntligt först på arbetsplatsen, i rökpauserna utanför toaletterna, och så småningom också skriften, genom att börja med att skriva dramatik för amatörskådespelare och för radion.     

Det är en kort bok, ibland av det frustrerande slaget. Man vill veta mer, men samtidigt finns det en poäng med det tillknäppta. Vi blir påminda om att skrivande handlar om att sätta punkt. Något Kristof i den här boken gör så bra att jag inte kan hylla henne bättre än genom att göra sålunda.

Au pair, Cecilia Hansson, Natur & Kultur

I början av 90-talet är Cecilia Hansson au pair i Wien. Hon avverkar några olika familjer, pluggar tyska på universitetet och blir förälskad i sin lärare Walter. De börjar träffas, allt mer privat, men deras relation utvecklas inte. I nutiden bestämmer sig Hansson för att uppsöka den här tiden igen, för att ta reda på hur det blev, och vad hon blev.

Boken, som är uttalat självbiografisk, heter Au pair. Kronologin är uppbruten: ibland befinner vi oss i Wien på 90-talet, ibland i Stockholm i början av 00-talet när hon debuterar som poet, ibland i nutiden med familjeliv. Cecilia går ut gymnasiet i Luleå med höga betyg och kan bli vad som helst, men väljer kulturen, till föräldrarnas besvikelse, som anar att ett otryggare och mindre lukrativt liv väntar för den som jobbar med kultur.

Som boken beskriver det verkar det inte heller ha lett till ett lyckligt liv, åtminstone gestaltas en ständig rastlöshet, att hon har trivts med att vistas i det tillfälliga. Så har också de olika jobben och de olika identiteterna avlöst varandra, med journalism på radio och tidningar, författare under 00-talet, översättare – ja, även en vistelse på teaterskolan hinns med. Kanske inte lyckligare, men åtminstone annorlunda.    

Boken försöker återanknyta till Walters betydelse i hennes liv, och jag läser den som ett försök att göra sig kvitt honom. Hon åker till Wien i nutid för att plugga, med avsikten att träffa honom. Det blir också ett möte på bokens sista sidor, men hur det avlöper behöver jag inte avslöja här.

Här går vi tillbaka i tiden, men helt utan nostalgi. Cecilia blir i boken en betraktare över sitt eget liv, som med fascinerad blick uppfattar ett skeende. Minnet är knivskarpt och detaljerat, men hon råkade glömma sin dagbok i en telefonkiosk på Währinger Straße.  Hon får förlita sig på de brev hon skrev till sina kompisar.

Skeendet handlar också om hennes drift att bli författare. Den här boken blir då ett försök att skriva om debutboken Revbensdagar, morgnar, och göra den kärlekshistorien mer autentisk. Fast går det ens? När hon här återger mötena med Walter sker det på ett teatraliskt vis, och vi kan inte riktigt komma nära honom som litterär gestalt.

Fast är det en brist? I hennes huvud är han stelnad i tiden, fortfarande den fängslande relativt unge mannen – drygt 30 – när han var hennes lärare. Minnet är så djävla opålitligt. Baksidestexten kallar det ”en memoar om besatthet”, och ja, Walter är en besatthet, och som sådan fullständigt opålitlig.

Hansson ger intryck av att ha skrivit sin bok i ett rasande tempo. Det finns en aggressivitet i texten, som laddar den med energi och får mig att sträckläsa boken. De korta kapitlen liknar fragment, intryck som redovisas. Men den är också rolig och fyndig, när hon skildrar hur obekväm hon känner sig som 19-åring i Wien, hur hon tragglar med tyskan och ständigt gör bort sig. De korta porträtten av andra människor är exakta och träffsäkra. Det skapas också en mäktig balans när hon så helt lever sig in i tonåringens sinne för överdrifter och melodrama, samtidigt som hon bevarar en insiktsfull distans. En liknande balans uppstår mellan det klara draget av självförakt som ändå inrymmer gott självförtroende och ett tydligt driv mot att åstadkomma saker, att ta sig vidare.  

Även om berättartekniken i någon mån liknar de många anglosaxiska essäromaner som vi kunnat läsa på senare år, böcker av bland andra Chris Krauss, Maggie Nelson, Leslie Jamison, är det här okonventionellt skrivet. Det finns något frigörande i själva projektet, och även om Hansson inte lägger till rätta – eller snarare just därför att hon inte gör det – ges hennes utforskande ett förklarande slags ljus. Det är också en slags bildningsroman hon har skrivit, om den valhänta tonåringen som går från att tycka att Nietzsche är nazist till att upptäcka att han är en användbar filosof.   

Det finns en kreativ vilsenhet över detta märkliga sökande efter en identitet. Jag gillar hur den grubblar sig fram, tankfullt och ärligt. Sällan har jag också läst en så ogarderad historia om sexualitet, där Hansson så att säga redovisar sina erfarenheter utan att vare sig skryta över eller skämmas för dem.

Dialog eller dynamit. Viktor Rydberg och August Strindberg – förtryckets fiender, Birthe Sjöberg, Gidlunds förlag

Birthe Sjöbergs senaste bok om Viktor Rydberg är så gedigen att den blir överlastad och tung. I några avseenden fungerar den ögonöppnande, men jämförelserna med Strindberg som utlovas försvinner på vägen.

Hur stort var det idémässiga utbytet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg? Inte så värst, enligt den drygt 20 år yngre revoltören Strindberg. Men förnekanden kan i sig ge upphov till misstanken att det ändå ligger ett korn av sanning i påståendena.

Relationen mellan Rydberg och Strindberg har nu utretts av Birthe Sjöberg, Rydbergsforskningens obestridliga doyen, i boken Dialog eller dynamit. Det ska genast sägas att en forskare har problem när hen ofta måste gardera sina meningar med ord som ”möjligen” och ”förmodligen”, speciellt när de ibland måste förekomma i samma mening.

Alltså blir det gott om spekulationer, men låt gå för det. Det är också, för att använda ett av hennes favoritord, ”kanske” på sin plats att betydligt mer utrymme ges åt Rydberg, även om man kan tycka att långa handlingsreferat av flertalet av hans böcker är lite överflödiga. Inte minst när hans två diktsamlingar gås igenom med sådan nit att kontentan lite väl ofta hamnar utanför bokens undersökningsområde.

Vi tänker inte i första hand på Rydberg som omstörtare, men Sjöberg visar att de hade bland annat kyrkokritiken gemensamt. En brytning sker dock när Rydberg vägrar stötta Strindberg i åtalet efter novellsamlingen Giftas, där åtalspunkten var ”hädelse emot Gud eller gäckeri emot Guds ord eller sakrament”.  

Rydberg sympatiserade delvis med Strindbergs radikala idéer. Det var också en med vissa förbehåll ömsesidig respekt. Som bekant var dock Strindbergs lojalitetsband inte så töjbara, utan de sprack i tid och otid. Däremot bevarades Rydbergs förståelse för sin yngre kollegas talang, illustrerat av att han försökte avsätta prispengar till honom från Svenska Akademien, tyvärr motarbetad av den mer njuggt inställde sekreteraren Carl David af Wirsén.

Den gedigna arbetsmetoden blir något av en belastning för den här text-täta boken. Redovisningsplikten skymmer huvudärendet, att påvisa likheterna mellan de två författarna. Det är en bok som fungerar bättre i några detaljer, som när Sjöberg lyfter fram flera kvinnofigurer som ideologiska språkrör i Rydbergs romaner, såsom Ingrid i Fribrytaren på Östersjön, Singoalla i romanen som bär hennes namn, samt Hermione i Den siste Athenaren. Eller när hon vederlägger ryktena om Rydbergs homosexualitet.

Vår tid premierar de kategoriska omdömena. 1928 citerade Victor Svanberg i sin bok om Rydbergs Den siste Athenaren några brev som Rydberg skrivit till en av sina gamla elever, och använde det som bevis för författarens homosexualitet. Sjöberg går till räfst och rättarting mot den fortsatta forskning som tagit detta omdöme för sanning. Förtjänstfullt spårar hon upp originalen – Svanberg hade tillgång till kopior enbart – och visar därmed att det med stor sannolikhet inte ligger någon sanning i de snart hundraåriga påståendena.

Åtskilligt har sagts om det levande hos Strindberg, det som fortsätter att göra honom läst i våra dagar. Något motsvarande kan inte sägas om Rydberg, och där tror jag inte att det hjälper med aktningsvärda försök som Sjöbergs bok. Om han nu är värd att läsas i dag borde det gå att demonstrera det med mer entusiasm än vad som är fallet här.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2019)

Vill vi ha ett samhälle utan poesi?

För den som bryr sig om svensk kultur har det varit marterande att följa Svenska Akademiens sönderfall inför öppen ridå. Allra svårast har det varit att följa Katarina Frostenson, som under året har gått från att vara okänd till ökänd.  

Nu har hon av allt att döma gett upp sin stol i Akademien, men kräver ett arvode för att kunna fortsätta verka som poet. Givetvis är det provocerande för många, som anser att en kulturarbetare ska kunna försörja sig på den konst hen producerar.

Det är ynkedom att ha ett samhälle som inte har råd att försörja konstnärer som inte är tillräckligt kommersiellt gångbara. Alliansen avskaffade utan större protester den livstida statliga konstnärslönen för tio år sedan, ett system som Sverige i likhet med de flesta civiliserade länder haft sedan 1960-talet. Problemet här är större än att ett gnidigt samhälle inte har råd med allmosor åt en överklasspoet.   

Det har alltid funnits i Sverige, detta bonniga land, ett förakt mot allt konst som inte är omedelbart begriplig. Visst, vi hyllade under 2018 i stort sett enhälligt Ingmar Bergman, men när han levde jagades han ut ur landet felaktigt anklagad för skattebrott. En allmän uppfattning var att han gjorde navelskådande och obegripliga filmer om sin egen ångest. Att hans rykte utomlands samtidigt växte sig större än någon annan svensk kulturarbetare någonsin betraktades som en pinsamhet.     

Skillnaden är att detta förakt blivit allt mer politiskt gångbart och efterfrågat. Väljarskarorna känner sig befryndade med partiledare som stoltserar med sin brist på bildning och med kulturella referensramar som inte har större ambitioner än Camilla Läckberg och schlagerfestivalen.  

Poesin är en odugling i konkurrenskraft gentemot annan litteratur, och har ingen chans mot deckaren och feel good-romanen när det gäller försäljningssiffror. En gång om året dammar SVT av den mossiga dikten ”Nyårsklockan” av Tennyson och låter en skådespelare ta sig an den som vore den en slagpåse, senast Mikael Persbrandt på nyårsafton. Och i programserien ”Helt lyriskt” får vi lyssna på pliktskyldigt mediokra tolkningar av älskade skalder från förr, för säkerhets skull döda.

Vad ska ett samhälle då ha poesin till, när den är så olönsam? Vi kan antingen nöja oss med marknadens villkor och rätta oss efter dess minimala intresse för allt som inte är lättsmält, eller så kan vi bejaka den enorma kraft som finns hos författare som utmanar tanken och vågar stryka mothårs.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2019)