Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew, Eleanor Fitzsimmons, Duckworth Overlook

Det liknar ett skämt: en bok om Oscar Wildes kvinnor, den torde bli världshistoriens tunnaste bok, hö hö hö … Fast Eleanor Fitzsimmons bok Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew lyckas ändå fylla drygt 300 sidor, utan att behöva slå knut på sig själv. Det blir en biografi som är tillräckligt specialiserad för att utgöra ett nytt inslag i Wilde-forskningen, men ändå fungera som en tillräckligt allmän introduktion för att egentligen vem som helst kan börja läsa om honom med den här boken.

I olika kapitel får vi lära känna inte bara de sedan tidigare bekanta kvinnorna som var viktiga, i första hand modern Jane och hustrun Constance, liksom hon som skulle få smeknmanet The Sphinx, författaren Ada Leverson. Samt en del andra, till exempel historien om hur Wilde brädades av Draculas författare, Bram Stoker, som gifte sig med Florence Balcome. Han var vän med Wildes mor, och det lär också ha varit hon som uppmuntrade honom att skriva just Dracula.

Ur ett textperspektiv finns ingen älskvärdare författare än Oscar Wilde. Inte för att han skriver smekfullt eller insmickrande – snarare innehåller hans bon mots rejäla doser kritik mot både individen och samhället – men mer tack vare att han motarbetade dumheten och tråkigheten, och att han visar sådan förståelse för människan i hela hennes förråd av egenskaper. Få författare har varit lika klarsynta som Wilde – och då gäller det inte enbart i bedömningen av sin omgivning, som han så skickligt demaskerade, utan också i modet att rikta sökarljuset mot sig själv. Böcker om Wilde blir nästan per automatik dramatiska och spännande.

Var han då enbart vänlig och välvillig? Absolut inte. Han kämpade dock för kvinnors rätt att klä sig ledigare: liksom i så många andra avseenden var han här långt före sin tid. När han föreläste i USA dominerades publiken också av kvinnor, helt enkelt därför att han tog upp ämnens som appellerade till dem. Att kvinnor gillade honom var kanske inte så konstigt, men varför var de så förtjusta i honom? Enligt Lord Alfred Douglas berodde det på att han var en så bra lyssnare. Man kan säga mycket om 1800-talets män, men om detta stämmer utgjorde Wilde ett undantag. 

Hur viktig modern Jane var för utvecklingen av barnet och den vuxne Oscars personlighet går inte att överskatta. Det är också svindlande att ta del av hennes omgängeskrets, alltifrån ett av Lord Byrons barnbarn till Karl Marx dotter samt en farmor till Djuna Barnes. Hemtamt rör sig Fitzsimmons genom sina källor, men refererar inte enbart, utan ser mönster och visar med stor kännedom orsakssamband. Viktig var också systern Isola, som dog när hon var tio och han var tolv: dikten ”Requiescat” är en enkel och omedelbar påminnelse om hur djupt sorgen nådde honom. 

Gemensamt för kvinnorna omkring Wilde, genom hela hans liv, är att de är starka, självständiga, och ofta snabbtänkta och roliga. Så var redan hans första stora kärlek, Florence, hon som i stället gifte sig med Bram Stoker. Hon kallades ”never dull”, något som förstås utan modifikation kan appliceras även på Wilde. I den här boken återges en blyertsteckning som han gjorde av henne, jag tror inte jag har sett den tidigare: den är väldigt stark.

Några andra kvinnor som på olika sätt stöttade Wilde eller var viktiga för hans utveckling, både som människa och konstnär, var författarna Maria Louisa Ramé, som kallades Ouida, och Ada Leverson, som kallades Sphinx (hon skrev sin egen version av Wildes dikt ”The Sphinx”, och kallade den ”A Minx”). Bland skådespelare Ellen Terry, men i ännu högre grad Sarah Bernhardt. Återigen: få manliga författare etablerade så många och så nära relationer till kvinnor som Wilde. Låt vara att han troligen är mest berömd för att ha varit bisexuell – något som ärligt talat kan kvitta för oss när vi bedömer på vilka sätt han tog kvinnors skapande på allvar och fungerade som understödjare åt olika kreativa kvinnor. 

Till stor del blir Fitzsimmons bok en upprättelse för Constance, hustrun, som trots att hon ägnats ett par biografier inte blivit tillbörligt uppmärksammad. Här får vi också en del saker tillrättalagda, som ryktet att Wilde gifte sig med henne för pengar – sanningen var att hon inte alls var så välbeställd som man trodde och har trott. Hon var också viktig för Wildes karriär, i dess initiala skede. De hade också ett större intellektuellt utbyte än vad som tidigare har föreslagits. Hon gav ut egna sagosamlingar, till exempel. Så sent som 2015 lanserades teorin (i tidskriften The Lancet) att det som var hennes dödsorsak var MS.

Det som dödade henne indirekt var förstås också fängelsedomen mot hennes make, det som mer eller mindre indirekt inte bara tog kål på hans egen hälsa och fick honom att dö lite drygt tre år efter frigivandet. Under de två åren i fängelse dog ju både hans mor och hans hustru, och strax efter frigivandet dog också hans två år äldre bror Willie.

Det kan finnas en del spekulativa drag i Fitzsimmons bok, som i en del avseenden liknar en typ av litterärt biografiskrivande som blivit populärt på senare år. Å andra sidan liknar ju Wildes liv en saga – en saga som blir en grekisk tragedi. Han hade enligt samtida utsagor en röst som kunde bota tandvärk. Fitzsimmons har en lämplig stil, som aldrig ställer sig i vägen för sitt ämne: tacksamt nog är ju ämnet nästan alltid intressant.

Vittnesbörda, Freke Räihä, Smockadoll

Med en lång rad auktoriteter, i första hand poeter och kritiker (87 stycken inalles), inramas Freke Räihäs senaste bok Vittnesbörda. Dessa auktoriteter presenteras i fyndiga notiser, så poetiskt skrivna att Räihä borde ansvara för nästa stora litteraturhistoria. Han skriver om nödvändigheten i att skriva, i att vittna, och gör det med exempel från nazisternas koncentrationsläger. ”Om jag säger …” inleder många av hans rader: ”Om vi står på en evig tröskel. / Om vittnet inte lever längre. / Om jag säger att skrivandet är en gräns.”

Poeten blir i Räihäs version den som rör om i grytan, genom att så starkt visa hur viktigt minnet är. De olika rösterna blir trådar som pekar ut möjligheterna, i en mångstämmig och stundtals aktivistisk dikt. Det är allas ansvar, det som sker i världen. Med så många röster att förhålla sig till kunde det ha blivit osjälvständigt, men det här är en ovanligt personlig bok, även för att komma från Freke Räihä, som ju har gett ut en hel del egensinniga böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/7 2018)

10TAL:s Klimatvrede

Någonstans, jag minns inte var, berättar Stig Dagerman att han är pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det längre. Inte för att det hjälpte honom. Går det att kombinera, undrar jag förskräckt: är inte pessimismen starkare än så? Det vill säga: släpper man väl in den i sitt tänkande tar den över helt.

När jag för fem år sedan läste 10TAL:s temanummer ”Klimatsorg” kände jag vrede, och när jag nu läser deras senaste nummer (#29/30) med temat ”Klimatvrede” känner jag sorg. Och tänker återigen på Stig Dagerman. Hur ska man förhålla sig till klimathotet? Det känns som om hela världen har enats i ett motsatt förhållningssätt, att vara optimist i det korta perspektivet, men pessimist i det långa – tyvärr är det ju det långa perspektivet som får det sista ordet.

Har världen hamnat i värre skick under de fem år som gått? Enligt tidskriftens logik har alltså sorgen övergått i vrede. Vrede är bättre, tänker jag, eftersom det leder till mer handling än den förlamande sorgen. Nu är det visserligen inte konstnärer och författare som ska anklagas för att stoppa huvudet i sanden, och mycket av de diskussioner som fördes 2013 fortsätter att föras. Måhända med mer ilska än då. Kanske vi borde, med Sofia Robergs ord från detta nummer, ”sörja för världen innan vi sörjer den.”

I numret finns texter som uppmärksammar naturen, och visar att människan alltid har varit lika mycket beroende av den som dess överlägsne (och stundtals arrogante) härskare. Dikter, essäer, bildkonst, där allt visar enad front mot uppfattningen att ingenting behöver göras. Om än det sägs på skilda sätt.

Här kan nämnas två norska perspektiv på vad som håller på att hända: Espen Stuelands elegiska text om ökade vattenstånd och dess konsekvenser för framtidens människor, och  Øyvind Rimbereids sakliga konstaterande att teknologin gjort oss oförmögna att längre uppskatta en ursprunglig kontakt med naturen. Eller natur hit och natur dit: litteraturvetaren Elisabeth Friis vill ersätta begreppet natur med miljö, i enlighet med Timothy Mortons idé från 2007 i boken Ecology without Nature. Hon undersöker de skandinaviska författarna Gunstein Bakke, Katarina Frostenson och Ursula Andkjær Olsen, och det är engagerande och fantasifulla läsningar, även om det mest intressanta sker i överblicken – att de skildrar en antiantropocentriskt önskan att låta trädet bli en del av det mänskliga.

Som synes dominerar det skandinaviska perspektivet, något som torde vara en följd av att det på senare år skapats fler beröringspunkter mellan Sverige, Norge och Danmark, med ett allt större intresse för utbyte. Det är till gagn för oss alla. Här finns dessutom bland annat John Swedenmarks text om isländska jöklar, och texter av islänningen Sjón, liksom ett utdrag ur Sigbjørn Skådens s/f-roman Heim, skriven på samiska, och fotografier av finländska Noora Sandgren.

Men även Victor Malms långa essä om Gunnar D Hanssons, vars makrilldikter kanske inte kvalificerar som ett uttryck för vrede, men desto mer av avståndstagande från den rådande tidsandan: ”Hansson dras till kuriösa och tragiska undantag, till det som befinner sig så långt bort från njutningsekonomin och underhållningsindustrin som möjligt.” Det är säkert sant, även om jag tror Malm håller med mig att det är både njutningsfullt och underhållande att läsa Hansson.  

Hjärtat och andra dikter, Aleksandr Pusjkin, översättning Annika Bäckström, Ellerströms

Enligt den seglivade myten var de romantiska poeterna världsfrånvända och självupptagna gnällspikar. Inget kunde vara felaktigare. De drömska inslagen kontrasteras mot radikal idealism. Det sociala patoset är också det som genomsyrar den stora ryske poeten Aleksandr Pusjkin, något som blir tydligt också i det relativt utförliga urval som nu publiceras i den lilla volymen Hjärtat och andra dikter.

Det är dikter som rör sig mellan sublim naturlyrik – i synnerhet en fantastisk dikt om havet – ironiska dialoger med förläggare, krig och farsoter, personporträtt av armod och misär. Jag känna en intensiv saknad efter en tidsanda (början av 1800-talet) då poesin fick vara inte bara så här kvick och livfull, utan också betydelsefull och ofrånkomlig, och som gav så fritt spelrum åt fantasin. Överallt visar sig Pusjkis rörliga intellekt, hans brinnande temperament, hans engagemang i andra livsöden: ”Hjärtat lever i framtiden, / det närvarande är sorgligt: / allting i ögonblicket förgår; / det som förgår blir oss dyrbart.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/7 2018)

Henrik Ibsens Hedda Gabler

Electra Hellman som Hedda på Dramaten 2016

Hon blir en ny sorts kvinna – hon som vägrar självupp­offringen. Hennes självmord kan tolkas som en symbolisk fullbordan som bekräftar kvinnans öde på 1800-­talet, att upphöra som individ när hon fullgjort sina äktenskapliga plikter. Det är så man ska uppfatta Heddas äckel inför sin omgivning, något som starkast kommer till uttryck i förhållande till tant Julianes curlande för det vuxna barnet Tesman. Att Hedda säger nej till familjen kan handla om att hon vill slippa dela moderns öde: att bli en suddig ­figur i marginalen. Däri ligger också motståndet mot att överge faderns namn: hon är mentalt kvar i ogift  ställning och vägrar acceptera äktenskapets premisser och konsekvenser. Naturligtvis förnekar hon graviditeten, liksom hon förnekar allt smek under smekmånaden, och bestrider därmed de övertydliga sexuella anspelningar Tesman sprider omkring sig.

Jag har skrivit en understreckare som handlar om en ny bok om Henrik Ibsens Hedda Gabler. Hela texten finns här: 

Det cyniska tillståndet, Sven Anders Johansson, Glänta

- Så varför skriver du?

- För att skapa mellanrummet mellan oss.

Så här till synes lättvindigt uttrycker Sven Anders Johansson sig om sitt arbete, i sin nya bok Det cyniska tillståndet. Men det är bara till synes lättvindigt, för Johansson är verkligen intresserad av att utforska vad som sker om man tar det där återigen till synes förkastliga steget ut ur konsensus, bort ifrån den rådande ordningen. Det kan ske genom att aktualisera Pasolinis berömda tvärvändning i att hylla den underbetalda polisen som arbetarklassens sanna hjältar, och kalla studenterna som gjorde revolt bortskämda brackor.

Låt oss återvända till ”mellanrummet”. Det är just det som kan saknas när svenska intellektuella uttalar sig. De gör det ständigt i vetskapen att de har alla svar redo, och att andra ska tycka likadant. Johansson vill bejaka osäkerheten, och det är bland annat det som gör honom så nödvändig: att han skapar utrymme åt de egna tankarna. Mindre handlar det om att hamra in teser eller att nynna samförståndets trygga vaggvisa, och mer om att ge förutsättningar till egna slutsatser – slutsatser som hellre liknar ofärdiga modeller, ritningar mer än färdigbyggda hus.

Liksom ironi är cynism ett begrepp som mer är frågan om konnotationer än definitioner. Du måste själv bestämma vad det betyder. Jo, Johansson tar in antikens kyniker, men han är i sanningens namn mer angelägen om att ta in samtiden, och det är inte första gången han gör det i sina essäer. Kynikernas argument var att leva som man lärde, att agera i stället för att skriva. En filosofi som ska vara ett exempel – en praktik. Det här leder rätt in i aktivism, något Johansson kvickt avfärdar, eller åtminstone problematiserar (jag återkommer till den knuten).

Ska vi bekämpa eller bejaka cynismen? Det är den akuta frågan som avhandlas, i denna dagboksliknande text från åren 2015-2017. Därför är exemplen fortfarande aktuella: Trump, kulturprofilen, terrordådet på Drottninggatan, flyktingkrisen, Nordeas flytt till Finland, med mera. Om kulturprofilen levereras en hård dom mot alla de som i decennier deltagit i eller hyllat hans verksamhet: ”Ni stod och minglade och föreläste i knäna upp till skit utan att märka det […] Cynism är inte Teratologens groteskerier, Johan Jönsons hat eller ens Stig Larssons plumpheter. Cynismen finns i diskrepansen mellan vittnesmålet ovan och minglandet på Manilla, högtidsdräkterna i Börshuset, skålandet på Nobelmiddagen, ivern att vara gentleman. Falskheten i det.”   

Med andra ord: det finns all anledning att ge upp. Det roliga med Johanssons bok är att det är precis det han uppmanar oss att göra.

Men hallå, hur kan det vara konstruktivt? invänder du. En bärande tes i den här boken är att den typ av aktivism som blivit vanligare på senare år i hög grad är att den ska marknadsföra det egna jaget. Man behöver inte gå så lång som att kalla det ”godhetsknarkande”, men man kan med Adornos ord hänvisa till det som ett narcissistiskt skådespel, som fungerar identitetsstärkande men utan att vara intresserat av en egentlig samhällsförändring.

Så Johansson går ett steg längre i ifrågasättandet, och gör något mer än att låta problemet stanna vid en fråga om moralisk överlägsenhet. Allt som gör vår tillvaro bättre (tekniken), så som exempelvis Hans Rosling påpekade, gör den ju också sämre (förstärker vår ensamhet). Då blir avståndet till uppgivenhet förkortat: vi kan ändå inte göra världen bättre, låter det.

Eller? Jag skriver detta i efterdyningarna av Sveriges förlustmatch mot Tyskland i fotbolls-VM, där ett avgörande misstag av inhopparen Jimmy Durmaz ledde till en hatstorm påhans instagramkonto. Givetvis uppmanas till motaktion, där användare uppmanas skriva uppmuntrande, vilket kan te sig sympatiskt, men som med Johanssons argument blir en menlös protest. Ungefär som när telia häromåret hade sin kampanj #hatahat. För det är ju en aktivism som infantiliserar och inte tar problemet på allvar, något som bara utger sig göra det, men mer vill positionera sig. Att ta ställning – och allra helst visa att man tar ställning – blir viktigare än innehållet i sig.

Då blir det allra viktigast att visa på sociala medier att man tar ställning, något som visade sig bara häromveckan när Elaine Eksvärd kritiserade svenska män för att bara bry sig om fotboll, när det samtidigt fanns barn i USA som obarmhärtigt separerats från sina föräldrar. Det blir viktigast att med ett inlägg på instagram visa att man bryr sig, för det är det enda sättet för hen (i det här fallet han, eftersom hon menade att kvinnor i högre grad postade bilder om barnen i USA) att demonstrera sitt engagemang.  

Jodå, man kan invända att det är en cynisk position Johansson då intar, men det är också hela hans poäng: skulle det alltså vara värre? I förlängningen har frågan om miljön reducerats till att premiera de som köper miljövänligare bilar, när det vore mer logiskt att premiera de som avstår från bilar överhuvudtaget. Inom kort kommer världen ändå att vara obeboelig, något som kommer att få dagens flyktingströmmar att te sig beskedliga: något att tänka på alla de svenskar från en viss samhällsklass som i dagsläget väljer att bosätta sig i Thailand eller Spanien, för att de ondgör sig över bristen på sol, mängden tiggare, kommunisterna i regeringen, eller vad det nu är som fått dem att röra på sig.   

Men jag vill inte pådyvla någon några åsikter, för det gör verkligen inte Sven Anders Johansson (som tidigare bara hette Anders). Han lär dig att tänka själv, och det enda märkliga med boken är väl egentligen att den utkommer i Gläntas serie Hardcore, något som indikerar att den skulle vara smal eller svår. I själva verket är den ovanligt lättfattlig och bred, och borde nå fler än de redan frälsta (inte för att Johansson predikar, men … du fattar).

The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House, Audre Lorde, Penguin

Hej, du som är i opposition (det finns så många sätt att vara i opposition på, så jag antar att det gäller alla som läser): tro inte att du kan åka snålskjuts på din motståndares redskap, du måste bygga dina egna. Så säger Audre Lord, som identifierade sig som ”Black, lesbian, mother, warrior, poet”, och hon gör det i en helt underbar essä som ingår i den pastellgröna serien Penguin Modern, med fem korta texter på lite drygt 50 sidor.

The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House lyder essän som fått ge boken sin titel, och det är hela tiden stark läsning. Om vreden var undertryckt i Malin Lindroths Nuckan, som jag nyss läst, är den här i öppen dager. Lorde är överhuvudtaget inte de subtila nyansernas författare.

Och jag inser ju att det är, på sätt och vis, jag som är den ”mästare” som titeln apostroferar, i kraft av att vara vit, medelålders man: jag är fienden. Men varför blir jag då så upplivad, på samma sätt som när jag läser säg Valerie Solanas SCUM Manifest? Är det inte en läsning som behöver problematiseras? Jag återkommer till det strax.

Lorde menar att poesin kommer från en mörk plats. Hon anger det kvinnliga skrivandet som en motpol till det manliga, som koncentrerar sig på ordvitsar och lyx. En generalisering och förenkling, förvisso, men poängen är hur hon vill ersätta lyx med hopp och drömmar – realiserbara drömmar, nota bene. Drömmar måste resultera i handling, menar hon, och vill uppnå nya uttrycksätt, som i högre grad prioriterar känsla som bas för människans existens. Där kan det egna språket födas, om vi återupptäcker det slumrande inom oss.

Känslan är en del av hennes projekt, och som hon behandlar även i en text om erotik som grund för hela ens liv, en energi som ger färg åt hela ens existens. Den energin har sin grund i vreden, där hon bryter mot den klassiska farhågan, ni vet ”håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. Men vi kan inte nå varaktig förändring om vi inte besegrar hyckleriet som är latent hos oss alla.

Lorde riktar sig mot vita kvinnor, och det är frigörande att ta del av hennes erfarenheter, eftersom hon skriver om det självupplevda. Det är knappt en gnutta teori, och nästan bara praktik, trots att hon kommer från universitetsvärlden. Hon är ateist, men predikar i sitt tilltal. Titelessän är också mer tal än föreläsning.

Faran med att träda fram så som Lorde gör, och som hon också identifierar, blir att idéerna hålls fram som undantag, där det upprätthålls särskilda listor, temadagar, speciella kurser (women’s studies), och det är väl det jag menar med att min egen läsning behöver problematiseras. Hur kan jag så ofta tycka att kvinnor skriver intressantare litteratur än män? Det beror inte enbart på att många kvinnor på 1800-talet tvingades skärpa sin receptionsförmåga med att kalibrera sin uppmärksamhet som i högre grad passiva lyssnerskor än som aktiva talare (notera att det inte finns en feminin form av talare, enligt words stavningskontroll som inte godkänner ”talerskor”).

Nä, kvinnor skriver underifrån, och jag kan identifiera mig med det, om än det i somligas ögon förstärker mitt hyckleri. Samhällets hat riktas mot alla utsatta grupper, och tyvärr har inte mycket ändrats sedan Lorde skrev dessa texter mellan 1977-1982. De som hatas är de som samhället inte ser nyttan i: de fattiga, bögarna, men också kvinnor. Samt alla som inte är vita: tänk Romelo Lukaku, belgaren som får höra att han är belgare när han gör mål men att han är belgare med kolonesiskt ursprung när han missar – eller för den delen Jimmy Durmaz, som efter ett ynka misstag i en match mot Tyskland fick utstå flera tusen rasistiska kommentarer.

Just detta att inte mycket har hänt på drygt trettio år är mer än beklagligt. Det talas ibland om saknaden efter personer med moralisk resning: vad skulle Stig Dagerman ha sagt om Sverigedemokraterna, till exempel? Det är inte svårt att föreställa sig vad Audre Lorde skulle ha sagt om Donald Trump: hon skulle ha haft anledning att vara ännu argare. Vad hon visar med sina essäer är att vreden visst kan vara en konstruktiv kraft (”anger is an energy”, som John Lydon insisterade i Public Image Ltd:s ”Rise”). ”There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single issue lives”, låter hon hälsa som ett budskap från det förflutna till den ständigt likartade populismen.

Inte heller är Lorde någon änglalik feminist: till skillnad från exempelvis Beyoncé är hon inte någon superhjälte utan skavanker, utan man kan ana tillkortakommanden och bräckligheter i hennes pansar. Hennes budskap är att du måste börja jobba med dina styrkor, hur obetydliga de än ter sig: hennes egen styrka är inte bara ilskan, utan också optimismen, som faktiskt smittar av sig. Det finns också en tilltro till energi hos hennes medmänniskor, och det är en aktivistisk kraft som borde gå att tillämpa.  

Sveas son, Lena Andersson, Polaris

Slöjdläraren Ragnar Johansson är huvudpersonen i Lena Anderssons nya roman Sveas son. Fast egentligen heter huvudpersonen Sverige: hans mor Svea ska förstås uppfattas som en symbolisk landsmoder. Ragnar själv blir då den typiske svensken, som raskt omfamnar alla nymodigheter. Bara för att i eftertankens kranka blekhet upptäcka att moderniteten också bär på nya problem, som att privatiseringarna får brevbärare att krocka i trappuppgångar, och den obefintliga nyttan med internet.

Karaktärerna förblir fyrkantiga, inklusive dottern Elsa, vars skidåkarkarriär upphör när hon börjar läsa Kafka och Gyllensten. Nä, jag blir inte särdeles imponerad av denna idéroman, som vill teckna ett satiriskt porträtt av svensk mentalitet. Satiren är ovanligt slapp för att komma från författaren som gav oss den fyndiga och vassa Duck City för lite drygt tio år sedan. Här ägnar hon sig mest åt att pricka av den samlade informationen som ska ge oss det svenska kynnet (däribland lita på staten och bli förbannad på artiklar i DN).      

(Också publicerad i Vi 7/18)

Kvar, Eva Ribich, Trombone

I Trombones serie ”Svavel” ges Eva Ribichs nya bok Kvar ut. Med sina sexton sidor blir det en kort långdikt, om ett diktjag som rör sig i en övergiven lägenhet. Spöklikt, och man anar att det är något som har föregått besöket. En separation? Kvar i lägenheten finns spåren av en annan, ett oidentifierat du. Diktjaget vidrör de kvarlämnade sakerna, telefonen, stolarna, sängen, och minns en tillvaro i rummen ”där / ljuset från fönstret fortfarande / faller, väggen är varm, skrovlig / under handen, ojämn av väv”.

Ribich debuterade på slutet av 90-talet med ett par lovande böcker, men har hållit en låg profil på senare år. Det är synd att hon inte når fler läsare med sin lågstämda men skarpa dikt. En outsäglig ensamhetskänsla pyr ur denna minimala diktsamling, och ger den suggestiva berättelsen kontur och skärpa. Kvar hos läsaren finns funderingarna, som en illustration till att frågorna alltid är mer fruktbar mark för en poet än svaren: hur blev det så här? Det får vi inte veta, och det är jag tacksam för.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2018)

Nuckan, Malin Lindroth, Norstedts

Your silence will not protect you. Audre Lordes uppfordrande ord återkommer hela tiden när jag läser Malin Lindroths essäbok Nuckan, som gör ett försök att reclaima en försvagad kvinnoposition. Hon gör det för att befria begreppet från skam, och gör det även i en anda som kan sägas går Lordes aktivistiska ärende. Hon skriver att det är dags att inse att tystnaden inte hjälper dig.

Men givetvis nämner hon inte Lorde, för det är inte den typen av bok. Hon nämner inte heller Edith Södergrans lika uppfordrande ord, ”Jag är ingen kvinna”, även om det också är en rad som återkommer till mig under läsningen, och något som åtminstone diskuteras av Lindroth: är nuckan ens en kvinna?

Boken blir en självbiografisk genomgång av hur det är att ha blivit bortvald, av att leva ensam i en tillvaro som gjort tvåsamheten till fetisch. För, som hon säger, det finns fortfarande något häftigt glamouröst i att vara singel, men bara unket och tragiskt i att vara ensam – när ensamheten konsoliderats till levnadssätt.

Så det är en bra och viktig bok. Utan att Lindroth egentligen behöver göra en poäng av det finns det en feministisk agenda här. De ord som signalerar negativitet är knutna till könet: när jag gick i lågstadiet försökte min lärare reclaima (”återupprätta”, sa hon säkerligen) ordet käring, genom att påvisa att det ursprungligen betydde kärleksring, och att det därför var något fint, en komplimang. (Givetvis finns det inget etymologiskt stöd för att hon hade rätt.) Det finns ett stigma också i ordet nucka, att det inte bara är fult utan också behandlas som något smittosamt. Kallas du nucka hamnar du i underläge.

Först måste Lindroth meddela vad det betyder, för uppskattningsvis förstår inte 90-talister och yngre ordet. Men, liksom ett annat ord ungdomar inte förstår, våp, ligger det där som en underström i språket, som hotar att dra ned den som kallas det. Det är oerhört uttrycksfulla ord. Att det saknas en manlig motsvarighet till både nuckan och våpet är betecknande. Lindroth menar att det finns ”en avgrund” mellan hur manlig och kvinnlig ensamhet beskrivs i media, men jag är inte säker på att det riktigt är så: dock reserverar hon sig, och skriver kort om norrländska gammpojkar, fast nog omgärdas även de av ledsamhet och rykten om oegentligheter.  

Hon tar itu med skammen, och det är i första hand därför hon har skrivit boken, för att sluta skämmas. Hon ger nuckan en röst. Det självupplevda hanteras korthugget och rakt, när hon sexton år gammal åker till USA som utbytesstudent och får veta att hon bokstavligt är odejtbar. Upplevelsen att vara apart har redan fått fäste, men vad hon bland annat visar är hur oerhört viktiga orden är, hur de lägger sig i ens medvetande och till sist blir en del av ens personlighet. Hon kan formulera exakt hur det känns att vara den ingen vill ha.

Hon visar också att olycklig kärlek kan vara dramatisk och spännande, medan ensamheten bara blir tragisk och olustig. Hennes berättelse om att vara ingens flickvän är mer sorglig än arg. Det är sakligt och tålmodigt skrivet. Vi får en inblick i ett elände, utan att Lindroth känner sig nödgad att vältra sig i den. Det är personligt, utan att det privata tar över och får det att bli för intimt: likaså är det befriande fritt från självupptagenhet.

Det är en bok om att tillhöra, för att parafrasera Carina Rydberg, den lägsta kasten. Det slår mig att Rydberg i sin bok Den högsta kasten skrev mycket om sin ensamhet, och att det även hos henne fanns ett återupprättande av en utsatt och kritiserad position, att hon försökte vända det beklagliga till triumf. Men det finns ingen triumf i Lindroths historia – den följer den klassiska plotten, med kedjan förnedring-hopp, fast nä, det här är ingen munter solskenshistoria.  

På 1800-talet kunde nuckan uppleva en kortare frist, när den ogifta kvinnan tilläts vara myndig. Det fanns också ett överskott av ogifta kvinnor. Men det fanns och finns inget utrymme för någon annan kvinnoroll än horan/madonnan. En nucka hotar den dikotomin. Och självföraktet kommer alltid utifrån. Nuckan blir ett manifest, en text som kommenterar underifrån, ger styrka åt de kuvade.

Malin Lindroth skrev för snart tjugo år sedan den suveräna romanen Vaka natt. Sedan dess vet jag att hon arbetat som dramatiker, men jag har saknat henne som prosaförfattare. Hon berättar om en skrivkramp från 2005, som skickade henne till psykoterapin. Det är svårt att föreställa sig vilket mod som krävts för att med den här vackert signalgröna boken ta bladet från munnen, men desto lättare att uppskatta att hon äntligen gjorde det, eftersom det borde vara till hjälp för så många som fortfarande stigmatiseras av ofrivillig ensamhet.