Svarv No 1 2024. Arv/Svarv/Var/Svar

 

I samarbete med Mörkrummet – Biskops Arnös författarskolas nättidskrift – anländer det första numret av Svarv, som är ett essätextkollektiv med ursprung i projektåret 2023-24 från Biskops Arnös essä- och kritiklinje. Pappersupplagan är tryckt med risograf, och finns förstås också online. Det är också dit redaktionen hänvisar mig, efter några olyckliga fadäser i trycket av två av texterna.

 

Jag läser parallellt på papper och på skärmen. Till mitt förtret har onlineversionen snyggare och mer läsanpassad layout. Samtidigt har pappersnumret ett ISBN-nummer, som gör att åtminstone ett exemplar lagras i fysisk form i Kungliga Biblioteket, medan ingen vet vad som händer med texter som finns på internet. Med saknad minns jag till exempel en handfull recensioner jag skrev på saligt insomnade sajter med namn som Floret och Rymden, men dessa har försvunnit i det svarta hål som internet då och då omdanas till.

 

En brasklapp tvingar mig att medge att en av bidragsgivarna, Eric Luth, för tio år sedan var min elev på IB-programmet. Det gläder mig att han har behållit sin ambitiösa blick på litteraturen, så som han redovisar det i en munter text om vedermödorna med att översätta den madagaskiske poeten Jean-Joseph Rabearivelo (utkommer strax på Vendels förlag).

 

Annars känns flera av namnen igen från mina läsningar av främst Skurups skrivarlinjes antologier från senare år. Till exempel Frej Haar (som bokdebuterar i höst), och här skriver om myndighetsspråk i skrivelser som återfinns i frikyrkornas protester mot en planerad samkönad äktenskapsförordning från början av 80-talet. Även Makz Bjuggfält har Skurup som tidigare merit, och hans text handlar även den här gången om pissoarernas historia.

 

Även Jorunn Lavonius har tillbringat ett fruktbart år i Skurup, och bidrar här med en otäck text som verkligen utmanar ens spindelfobi, i sitt samröre med det groteska – det är poetiskt, skickligt, och jag gör en minnesanteckning som lyder att det groteska är en ofta underutnyttjad resurs för svenska författare. Och slutligen Hilda Lorentzon som också har lärt sig hantverket i Skurup. Här fortsätter hon skriva om Gullan, en mormor vars levnadshistoria knyts samman med Evert Taube.

 

Två dikter ramar in tidskriftsnumret, skrivna av Babak Behdjou och Sharif Saiidi. Båda är bra: Behdjou skriver kaxigare, punkigare, medan Saiid skriver mer nedtonat men med samma närhet till ett starkt känslouttryck. Dikten är en del av essäprojektet, det vill säga att de utforskar nya sätt att skriva essä. Att döma av de här två exemplen vill jag gärna ha mer. Det finns förstås något lyriskt också i Haars text, liksom i Lisette Holmlunds hybrid mellan prosa och poesi i en utredning av en mor-dotter-relation.  

 

På danska skriver Andrea Fjordside Pontoppidan om potatisens historia, som snyggt kopplas samman med en familjekrönika. Även Catherine Marie Nørgaard skriver på danska, och presenteras bland annat som ”SoMe-manager”, det vill säga att hon kurerar sociala media-konton och spökskriver och uppfinner content. I sin text tar hon upp det efemära med texttyper som inte är bundna till pappret: ”Brevet og teksten husker, når vi glemmer.”

 

Monica Anjefelt skriver om arkiven och konstens vägval mot mer installationer och videoverk. I Nora Wurtzels essä handlar det om dofter som hon ärvt av sin mamma, och just doft och parfym är – som hon också säger – ett ämne som inte är tillräckligt beforskat i litteraturvetenskapen. Men det här är ett piggt bidrag. Piggheten finns också i Caroline Ravns bidrag, en text som framalstrar trolldom och hur sådana vanor kan gå i arv när hon själv blir mamma till inte ett men två barn (också det ett trolleri, ju): ”Tvillingar, vilken dröm för en trollkarl! Att kunna trolla bort den ena och fram den andra.”

 

Ett ovanligt ämne presenteras slutligen också av Åsa K. Andersson, som skriver lärorikt och intressant om drycken te. För ja, som temat angav, så ska det handla om arv, om var, och om svar. Mest syns det mig handla om arv, både i den formen av egenskaper som vi får – släktdragen – men också i de mer konkreta ting som vi ärver. Då och då glimtar sådana materiella saker till i texterna och påminner oss om att även dessa äger ett metafysiskt värde.

Punks, John Keene, översättning Inger Johansson, Nirstedt/Litteratur

 

Jag var trött på ordet ”punk” redan innan Patti Smith betackade sig för att kallas punkrockare när hon släppte sin debutsingel ”Piss Factory” för nästan på dagen 50 år sedan. Därför är det med en liten suck jag tar mig an John Keenes voluminösa diktsamling Punks, som i sju avdelningar rymmer dikter som snabbt blåser bort alla tvivel. Ordets pejorativa konnotationer smartbombas av Keenes intelligenta ordvändningar och snillrika uppfinningsrikedom i hanteringen av olika poetiska uttryck.

 

Först måste ändå något sägas om den amerikanska poesitraditionen där Keene verkar (den är starkare, brokigare, och sexigare än den amerikanska sångtraditionen som gav landet ett nobelpris för åtta år sedan). Att läsa Keenes dikter är som att befinna sig i en pågående remix av idiom från den sublimt babblande Walt Whitman och framåt, mot den stökiga Allen Ginsberg. Du säger Sylvia Plath och T.S. Eliot? Lessen, syrran, men de var europeiska poeter.

 

Keenes många olika stilar får honom att anta skepnad av lyrikens Leonard Zelig, han som i Woody Allens bästa film blir en mänsklig kameleont och förändras psykiskt och fysiskt utifrån vem han pratar med. Den skickliga översättaren Inger Johansson har ett förmodligen hopplöst jobb: hennes svenska kan inte alltid hänga med i de brutalt ekvilibristiska svängarna, men det är i så fall svenskans fel, som till att börja med saknar ord för det tonfall Keene oftast anlägger: det som på svenska blir ett lamt ”talspråk” och på engelska skulle heta colloquial, vernacular, quotidian … Ändå finns det ibland stilkrockar i svenskan, där uråldriga glosor som ”kyffe” och ”slå ett pling” aktiveras på sätt som blir halsbrytande anakronistiska.

 

Liksom poesin i sig är queer är Keenes dikter queera och skeva i sin betoning på sjaskighet och den skönhet som finns där. Bland de drygt 200 sidorna finns åtskilliga mästerverk, som serien med vykort, där ett av dem har rubriken ”Dekadens”: ”I godisfabrikens söta regn slukar jag stanken i dina öron medan din hals alltjämt luktar starkt av verbena. Att du är ny – får det mörkret att glimma än mer glupande? På rygg glöder vi tillsammans som två nyslängda fimpar. Jag brinner just så fri som jag vill vara.”

 

Det finns flera liknande liknelser som den med cigaretternas glöd, till exempel i hur beskrivningen av någons överkropp kallas ”genomskinlig som svagt te”, eller i den lekfullt allvarsamma ”Playland”: ”Utanför sänkte sig gryningen / som skivspelaren mot en ny låt.” Det är en underdrift att påstå att musiken är viktig för dikterna, som ofta verkar ha skrivits som en motreaktion mot blues och jazz, för att skapa nya traditioner och ge de egna erfarenheterna relief mot musikens omedelbara förmåga att återge starka känslor. Och det är starka känslor i dikterna, när Keene skildrar kärlek och kåthet, i något som åstadkommer en ny slags realism.

 

 I den svit som också kallas ”Playland” återkommer en ängel genom flera av dikttitlarna: Likgiltighetens, Övergivenhetens, Nödvändighetens – samt Improvisationens ängel. Dessa fyra änglar ger en ledtråd till innehållet och stämningsläget i dikterna genom hela samlingen, som består av material som tagit drygt tjugo år att skriva. Därmed antar boken formen av ett livsverk, men också en ”Best of”-samling, om musikuttrycket tillåts. För så starka är dikterna, att de gång på gång liknar höjdpunkter i någons poetiska produktion. Undertiteln ”Nya och valda dikter” är också kaxig, genom att härma de utgåvor som brukar utges postumt.

 

Dikterna återger skuggiga gator och skuggiga människor, ett stort persongalleri som befolkar den nattliga värld som Keene vistas i. Men om han nu är en poesins Zelig: har han då en egen röst och går det att säga något vettigt om denna? Jo – det är en röst som är sinnlig, kroppslig, sexig. Det är också en röst som skickar ens tankebanor i riktningar de inte befunnit sig i på lång tid.

 

(Här kommer två privata utvikningar. Skippa dem om du har ont om tid.)

 

Bland det mest sorgliga jag sett var ett par kvarglömda sandaler på en hög träpall i omklädningsrummet där jag jobbade på mentalsjukhuset i Umeå. En ung kollega hade fått ett besked från läkaren att hen var dödssjuk. Sandalerna stod kvar där, och jag såg på dem och tänkte att de kommer aldrig mer att bäras av den personen, kollegan som jag uppskattade och ibland fortfarande minns genom något hen hade sagt som visade nyfikenhet och generositet mot andra människor.

 

För nästan tjugo år sedan dog en av mina elever strax innan höstterminen började. Jag minns att hen under våren hade skrivit en haiku som jag tyckte var ologisk och dunkel, och hur det förvånade mig eftersom eleven var så rationell annars. Det fanns ingen existerande krisplan på skolan när klasskamraterna kom till skolan och fick beskedet och blev helt bedrövade. De satt utanför aulan och grät, och jag öppnade åt dem och vi satt i bänkarna längst fram. De grät hejdlöst och jag kunde inte göra annat än att bara finnas där. Det fanns inga ord att säga. En av eleverna satte sig vid pianot och spelade Michael Nymans slinga från filmen Pianot. Den har aldrig låtit vackrare, eller betytt mer.

 

När Keene i dikten ”Kostym” skriver att ”[s]orgen draperar huden i sitt osynliga tyg” låter det nästan ordagrant vad Holly Hunters stumma Ada tecknar med händerna till sin dotter i Pianot, om hur hon kommunicerade med sin man: ”I didn’t need to speak. I could lay thought out in his mind like they were a sheet.”

 

Ada har en röst. Har Keene en röst? Han har något värdefullare; han har en melodi. Den sjunger om rasismen och den uppflammande kärleken, i en mashup mellan Ian Curtis och Billie Holiday. Dikterna bildar ett lapptäcke, en karta över mänskliga erfarenheter. Men det är inte mängden i sig som imponerar – en more is more-estetik kan bli övermäktig – utan mer hur Keene binder samman sina olika stilarter, utan att det någonsin liknar ett arbetsprov eller något han tillverkar för att inhösta en massa beröm (tro mig, det skrivs mycket poesi som ber om att få en klapp på huvudet).

 

Icke att förglömma finns här också starka politiska dikter som är allt annat än utmattade eller uppgivna. De språkliga gnistorna antänder dessa polemiska anfall. Motsatsen till pessimism är inte optimism, utan ilsken hoppfullhet. Det är till exempel denna ilska som har hållit mig vid liv. Och Keene skriver en ärlig och berättigat ilsken dikt om livets enklaste gåvor och livets svåraste problem. I en av dikterna skissas fyra olika versioner av familjehistoria och ursprung fram, där slutsatsen ändå måste bli att ens bakgrund vilar på ett ”kanske”. Vem var den förste Keene och vad hette hans fru? Kanske hette han ”Keen”, eller ”Kane”, eller ”Keene”, eller ”Keane”, eller ”King”, eller ”K_______”: ”Deras riktiga namn är det enda som saknas.”  

 

När jag läser Punks inträffar två saker samtidigt. Jag utsätts för direkt igenkänning och något helt främmandegörande. Bra poesi klarar av att hålla två tankar i huvudet – den både bekräftar och utmanar. Keene lyckas göra världen både större och mer begriplig. Han gör det genom att skriva samhällskommenterande dikt utan att ge efter för frestelsen att skriva solipsistiskt. Det finns en anledning till att Bruce Springsteens låt ”Born To Run” är så fantastisk: han sjunger inte ”I was born to run”, utan ”we were born to run.” Denna inkluderande insats hittar jag också i Keenes dikter, det vill säga att han frammanar ett ”vi”, oavsett om det är uttalat eller inte.

 

Så blir hans dikter något som allt mer liknar poetisk journalistik, som ”Tunnelbana”:

 

Vad är det du skriver?

Vad det än är som lever på andra sidan om denna fasa.

 

[…]

 

Vad är det du skriver om?

Ett system stadfäst

            med vårt blod.

 

[…]

 

Konsten ligger i kampen.

            och ärren.

Människan och läsandet. Aspekter på en livsavgörande aktivitet, [red] Stina Otterberg Engdahl, Stolpe

 

Den landar ganska precis i mitten av den allra senaste debatten om läskrisen i Sverige. Bokförlaget Stolpe har låtit tio forskare, akademiledamöter och kritiker skriva om hur läsning går till och vilka vinster den generar. Antologin Människan och läsandet har som underrubrik ”Aspekter på en livsavgörande aktivitet”, ord som kan låta högtravande men jag kan skriva under på budskapet: vi har inte råd att avvara det storartade som läsningen innebär.

 

Boken är indelad i tre sjok. Ett handlar om tekniska avgränsningar, utifrån historia och nutid: från skriftspråkens uppkomst till dagens ljudböcker. Ett annat handlar om kanon, alltså de böcker som vi anser vara värda att låta framtiden ta del av (kort sagt, helt okontroversiellt: ”klassiker”). Det sista handlar om hur kritiker läser.

 

Ja, hur läser kritiker? I vårt moderna samhälle, inte så olikt andra, menar Rebecka Kärde: vi som recenserar böcker får också vår läsning störd av mer eller mindre välkomna notifikationer och distraktioner från våra digitala plattformar. Dessutom är villkoren usla: dåligt betalt, ont om tid. Som hon själv menar finns det ett underförstått martyrskap i kritikerrollen.

 

Ändå menar nog både jag och hon att kritiken är nödvändig för att bevara en kvalificerad diskussion om den samtida utgivningen. Om alternativet är listor och sifferbetyg är jag beredd att slåss för litteraturkritikens överlevnad. Kärdes tes är att den kritik som blir mest givande är den som vågar vara subjektiv, den som inte säger ”så här tycker jag”, utan ”så här är det”.

 

Ett starkt argument för läsningens värde finns i Kristoffer Leandoers bidrag. Han betonar hur hjärnan behöver aktiveras vid läsning av skönlitteratur, och jämför med hur datorn fungerar. Där kräver bilder större utrymme än text, medan det vid läsning av böcker är tvärtom. Med andra ord: att läsa är något som är svårt och ansträngande. Sa du förströelse? Då får du trycka på fjärrkontrollen i stället.

 

Den senaste tiden har många, alltifrån Svenska Akademien till författare och kritiker, uttalat sin negativa hållning i kanonfrågan. Det hade varit lättare att hålla med dem om vi hade haft en fungerande undervisning i skolan. Om vi inte hade haft en läskris där 20 procent av alla killar riskerar att bli funktionella analfabeter skulle jag gärna lägga kanonfrågan på vinden eller i källaren.

 

Dick Claésson, som arbetat på Litteraturbanken i snart tjugo år, skriver engagerat om deras idoga strävan att tillgängliggöra äldre svensk litteratur. Deras uttalade fokus på vissa författarskap är förstås en kanon i sig: där hittar vi Lagerlöf, Strindberg, Söderberg, Boye, Södergran, etc.

 

Men det viktiga är all den litteratur som vistas jämte dessa stora namn. Med en vacker formulering inskärper Claésson varför vi inte kan nöja oss med en minimalistisk kanon: ”Det svenska litterära kulturarvet är och förblir ett nätverk av beroenden och motstånd, och en litterära kanon som räknar verken i tiotal eller som mest i hundratal riskerar att förinta kunskap och erfarenheter.”

 

Ja, ”beroenden och motstånd” summerar ganska väl vad ett kulturarv består av. Med andra ord behöver vi läsa inte endast Boyes mästerverk Kris utan också den samtida Hagar Olssons fantastiska prosaböcker. Och läser vi Strindberg ska vi förstås också läsa något av hans fiender (om jag hade haft fler fingrar kunde jag peka ut några av de viktigaste). Min förhoppning är att med en litterär kanon skapas förutsättningar för att upptäcka sådana samband, med hjälp av de lärarhandledningar som till exempel Litteraturbanken bistår skolan med.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/6 2024)

Se sekunden, Malena Mörling, översättning Jonas Ellerström & Elisabeth Mansén, Edition Tegnér

 

Siv Cedering är en svensk poet som flyttade till USA som tonåring och därefter publicerade sig på engelska. Malena Mörling är också en svensk poet som flyttade till USA och därefter har publicerat två prisbelönta böcker på engelska. Cederings dikter har översatts till svenska av Matilda Södergran. Mörling har översatt namnen Edith Södergran till engelska.

 

På det obskyra förlaget Edition Tegnér utkommer nu ett sparsmakat urval av Mörlings dikter, översatta av Jonas Ellerstöm och Elisabeth Mansén. Ellerström, flitig som ett bi, har också stått för omslagets timglas. Det passar titeln Se sekunden, och den tidstematik som Mörling gärna uppehåller sig vid.

 

Här finns 21 dikter, ett knippe av dem handlar om en mamma och en om en pappa, och en handfull om de tre små pojkarna Max, Charlie och Sam. I en av dessa ställs många relevanta frågor: ”Hur mycket är ett grässtrå värt? […] Hur mycket kostar säkerhet? […] Hur mycket kostar natten? […] Hur mycket kostar rymden?”

 

I en dikt antyds att modersmålet är tystnad, och jag tänker att det stämmer mer på norrländska än på den skånetrakt där Mörling växte upp. Och barndomen präglar många av dikterna, inte endast de som riktar sig till barn, utan också den egna har satt sina spår.

 

Dikterna frammanar en existentiell svindel. Temat är ofta tiden, ja, men också naturen. Mörling är bra på det finstilta, det nyanserade, utan att låta det bli onödigt finstämt och sprött. Det finns en mystik som hon är mån om att bevara, och det uppskattar jag. En av dikterna hånar en Whitman-forskare, och låter implicit dikten visa vari hans arv består: i en starkare uppmärksamhet mot världen: ”Världen är magisk!” vill diktjaget ropa som protest mot forskarens trångsynthet.

 

I dikterna finns ingen hierarki eller över- och underordning. Mörling vill utplåna skillnader, och låter sitt budskap verka underifrån, på ett sympatiskt sätt som ändå inte blir inställsamt. Hon skriver en minimalistisk dikt, som lyckas förmedla svåra erfarenheter utan att gå genvägar mot det pretentiösa. Hon lyckas också balansera det lekfulla anslaget med allvarliga konsekvenser.

 

I en av dikterna är mamman något av ett spöke, eller en anonym främling på genomfart, en av dessa människor vi möter när vi reser, i det här fallet på ett tåg med oklar destination. Kvinnan både är och är inte mamman:

 

Jag kunde se att rynkorna

i hennes ansikte hade blivit djupare

och hon var smalare och längre

än jag mindes

och hon kunde ha varit

vilken människa som helst.

 

När jag läser Mörlings dikter tänker jag på hur det gick när först Imperiet och sedan Lolita Pop på 80-talet och Kent på 90-talet försökte överföra sin svenskspråkiga rock till engelska. (Om du inte minns: det gick inte särskilt bra.) Vad går förlorat i en poetisk översättning? Det amerikanska sättet att skriva poesi liknar sällan det svenska. Mörling skriver en dikt som ändå vill överbrygga avstånd.

 

På tal om avstånd utspelar sig många av dikterna i flygplan, och det kan provocera klimataktivisten i mig. Men jag fattar att resorna är nödvändiga för att upprätthålla kontakten med släkt och vänner, så jag är beredd att göra ett undantag från min fundamentalistiska avsky mot folk som flyger.

 

Det finns också en detaljrikedom i de här dikterna, som låter dem bli mer än vad de i förstone verkar vara. Det här är förstås svårare än det ser ut, och jag kan inte låta bli att imponeras av både ambitionen och utförandet, när Mörling presenterar sina oväntade perspektiv på världen. Hon skriver en filosofisk tankedikt i det blygsamma formatet.

En civilisations plågor, Simone Weil, översättning Linn Apelmo, Faethon

 

Simone Weils tänkande går i många olika riktningar. Du som läser henne ställs hela tiden inför ett nytt förhållningssätt till världen, samtidigt som det är svårt att tänka sig en filosof som är lika strängt konsekvent i sin radikala hållning. Men att säga ”filosof” är att säga både för lite och för mycket: hon är också religiös tänkare och politisk agitator. Ständigt nya fynd görs i de översättningsarbeten som utförts på senare år, där förlagen h:ström och Faethon växeldragit och som till de fyra sparsmakade utgåvorna från åren 1948-1961 gemensamt införlivat fem ytterligare titlar.

 

Allra senast finns nu i Faethons regi den tunna volymen En civilisations plågor, som översatts av Linn Apelmo. Därmed sällar hon sig till de tidigare översättarna Margit Abenius, Karin Stolpe, Gunnel Vallquist, Gustav Sjöberg, Paul Maslov Karlsson, Thomas Andersson och Måns Magntorn. Att det finns åtta stycken versioner av svenska kan te sig ogynnsamt, eller så ger det oss bara tillfällen att uppleva olika dimensioner av Weils skrivande (för oss som inte behärskar franskan).

 

Den här tunna boken erbjuder sex korta essäer om krig, och det är förstås olyckligt att dess ämne aktualiserats de senaste drygt två åren. En del är utkast, en del färdiga texter. Weil vänder sig gärna mot antiken för att förstå sin samtid, eller bara sätta den i relief. Det är en fruktbar metod, som borde fungera inspirerande också för vår tids försök att tolka samtiden. Men det kräver förstås bildning, något som inte värdesätts på samma sätt nu som det gjorde när Weil skrev dessa texter, från slutet av 1930-talet och framåt (hon dog 1943).

 

Ändå klagar Weil en smula på de välbesuttnas ointresse för klassisk bildning. Och det tål att sägas, att det rykte hon har, att hon är en dunkel, kryptisk och svårbegriplig tänkare, endast stämmer om du är obevandrad i Platons idélära. I ett fint skrivet efterord visar Christine Zyka (hon gjorde en utsökt koppling mellan Carl Jonas Love Almqvist och Weil i första numret av Essä 2017) att Weil med sina exempel från konsten och den klassiska litteraturen kunde utöva underförstådd kritik mot tendenser i samtiden. Zyka gör det klart och tydligt Weils syn på konsten: ”Första rangens konst är allt annat än ett självförhärligande. Ytterst bygger den på övernaturlig inspiration eller nåd.”

 

Den bärande tanken hos Weil är att krigens utvecklingskurva inte innebär att vi blir mindre barbariska i takt med teknologin. Civilisationen må utföra mycket, men inte att utjämna människans förmåga att begå onda handlingar. Grymheten är en konstant i människan, menar hon. Orsaken ligger i hierarkin och maktförhållandena. Hon visar också att Platon var den förste att skriva om samtycke.  

 

Även om vi lever nära det grymma, det som hon kallar det låga, befinner vi oss också nära det absolut goda – alltså, Gud. I den sekulariserade och teknikfixerade världen – linjalförsedd och korrekt – skulle detta förhållningssätt till Gud kunna kallas den saknade dimensionen. ”Varför är vi inte i paradiset?” frågade sig Ann Jäderlund i en boktitel från 2009. Weil skulle mena: för att vi vänt oss från Gud. För henne var det möjligt och görbart att skapa detta samband med en andlighet som skulle göra våldet överflödigt.

 

Det låter naivt, invänder du? Weil blundar inte för det komplexa i människan, den immanenta dualismen. Vi förs nedåt av tyngden, och lyfts uppåt av nåden, som får oss att stiga från det negativa. Hon skulle säkert ha instämt i Stagnelius rader från ”Vän! i förödelsens stund”: ”När från din nattomöcknade själ eldvingarna falla, / Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, / Säg, vem räddar dig då?”

 

Envist kvarhålls det envisa ryktet om Weil som snårig och hemlighetsfull. Det är som med så mycket annat en inställningsfråga. Hon låter oss inte nöja oss med mindre än det utmärkta. Hon ser förbättringspotentialen i världen, och det kan inte nog inskärpas hur konstruktiva hennes förslag är, hur optimistiskt hon tar sig an omvärlden. Det som kallas ”svårt” skulle lika lätt få heta ”nödvändigt”. Kanske det anses vara svårt endast för att hon vägrar smeka våra egon, vägrar erkänna våra privilegier. Det är ett skrivande som ställer krav.

 

Det finns också hos henne en logisk stringens, i ett skrivande som stakar ut sin kurs inte mellan utan rätt igenom de retoriska begreppen Etos, Logos, Patos. Det är inte heller svårt att tyda var hennes sympatier ligger – alltid hos de svaga, de som utnyttjas av andras övermakt:

 

Att förstå styrkan innebär att erkänna att den härskar nästan oinskränkt över denna värld, och att avvisa den med avsmak och förakt. Detta förakt är andra sidan av en medkänsla med allt som utsätts för styrkans våld.

 

Zyka skriver i efterordet att Weils tankevärld ligger nära Joseph Conrads, och jag hade gärna sett en mer utförlig genomgång av en sådan konkordans. Ett specifikt ställe i Heart of Darkness kan räcka som exempel, när Marlow dömer ut romarrikets erövrare: ”They were conquerors, and for that you want only brute force – nothing to boast of, when you have it, since your strength is just an accident arising from the weakness of others.” Både Weil och Conrad gör hisnande paralleller mellan sin samtid – i hans fall den europeiska kolonialismen – och den antika världen.

 

Styrkan måste utplånas, skriver Weil med emfas, eftersom den gör sig beroende av att utnyttja de svaga. Hennes sympatier ligger som sagt alltid där, hos de utsatta och maktlösa. Det är därför hon räds det kollektiva, och hon visar också att nåden är ett nödvändigt inslag i all humanism. Därför är ateismen ingen hållbar utväg i längden (sorry, Christer Sturmark och Björn Ulvaeus).

 

I något enstaka fall överlappar texterna här en tidigare utgåva från h:ström, Subalterns temanummer Våld och under: Simone Weil om det moderna krigets natur. Det är en text som barbariet som dubbleras. Vi kan jämföra Apelmos översättning:

 

Många som i dag upprörs över vår tidsålders överflöd av fasor, som är så förkrossande för känsliga sinnen, tror att vi befinner oss i början av en mer barbarisk period än tidigare sekler, på grund av de alltför stora tekniska möjligheterna, en slags moralisk dekadens, eller någonting helt annat. Men ingenting av detta stämmer. För att övertyga sig räcker det med att öppna vilken äldre text som helst: Bibeln, Homeros, Caesar, Plutarchos.

 

Jämför med Paul Maslov Karlssons mer mångordiga översättning från 2022:

 

I dag tror många människor, påverkade av de hemskheter av varje slag som vår epok bringat i överflöd som är outhärdligt för lite känsliga temperament, att vi, på grund av en alltför stor teknisk makt, eller ett slags moralisk dekadens, eller någon annan orsak, går in i en period av större barbari än alla de sekler som mänskligheten genomlevt under loppet av sin historia. Så är det inte alls. För att övertyga sig om det räcker det att slå upp vilken antik text som helst, Bibeln, Homeros, Caesar, Plutarchos.

 

Som synes: två helt skilda idiom! Eftersom jag inte läser på franska kan jag inte bedöma vem som gör de bästa valen. I den tidigare översättning väljs ordet ”våldsbegreppet” där Apelmo väljer ”styrka”, något som onekligen också påverkar hur vi ska tolka Weils text.

 

Weils världsuppfattning är underbyggd av paradoxer som ofta är otrevliga eller rentav elaka. Jag läser med stigande intresse texterna som tar upp den occitanska civilisationen, som låg i Sydfrankrike och härbärgerade inslag från buddismen och den platonska filosofin likväl som druidernas hemliga magi. Allt sammantaget visar den här lilla boken hur ovärderlig Weil har blivit också i vår tid, bara en byter ut hennes hitlerism mot vår tids snarlika putinism.

En stor själ för vår tid. En antologi om Simone Weil, [red] Christine Zyka, Artos

 

I november 2022 sammanstrålade några internationella forskare och filosofer i Uppsala och Newmaninstitutet för att avhandla Simone Weil. Då hade det nästan på dagen gått åttio år sedan Weil anlände till Liverpool, under nazisternas ockupation av Frankrike under andra världskriget. Hon gjorde det med ett svenskt fartyg (Vålaren). En annan anknytning till Sverige var att brodern André vistades i Sverige 1939, och hon planerade att ta sig hit men det blev inget av det.

 

Receptionen av Weil i Sverige har varit splittrad, efter hennes förtidiga död 1943. Efter några tidiga översättningar av Margit Abenius, Karin Stolpe och Gunnel Vallquist dröjde det en bra bit in på 2000-talet innan dessa skulle kompletteras. Vad jag har saknat är en god introduktion till Weils tänkande på svenska, och tänka sig – här är den nu, som ett resultat av mötet i Uppsala för ett och ett halvt år sedan. Titeln En stor själ anspelar på Albert Camus ord att Weil var hans samtids största själ (eller ande). Inte illa för en tid som också innehöll bland andra Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, för att inte tala om Camus själv.

 

Boken listar de tillgängliga översättningarna av Weil på svenska, men har av naturliga skäl inte hunnit få med den allra senaste (En civilisations plågor). Dock kunde de varit generösa nog att åtminstone nämna att ett temanummer av Tydningen publiceras hennes texter från sitt fabriksarbete, samt det temanummer av Subaltern som kom häromåret också inkluderade ett rikt urval texter om kriget. Weils samlade verk är inte ens utgivna på franska ännu: tretton av femton planerade volymer finns tillgängliga, och vad som saknas är dikterna och några brev.

 

Christine Zyka, som skrivit så klokt om Weil i andra sammanhang har varit antologins redaktör, och hon skriver också en fin introduktion samt en avslutning som enbart den gör boken läsvärd. Hon betonar att människan ska ses som mer av en ”andlig växt” än rationellt djur, med stöd i Weils tänkande. En av de uppfordrande frågorna som ställs i boken: finns det goda inom oss eller utanför oss? Hur ska vi ens veta?

 

De olika bidragen, åtta till antalet, bygger på föredrag som hölls. De tar upp olika aspekter, som Nathalie Calmés-Cardoso, som skriver om nakenheten och fattigdomen, kort sagt det opersonliga, som är ett av många spår i Weils skrifter. I några avseenden ligger Weils tänkande nära Nietzsches, till exempel att båda såg farorna i gruppmentaliteten och kollektivets skadliga inverkan på individens autonomi. Men det finns också en subtil skillnad som ser ut som en likhet: Nietzsche menade att vi människor har dödat Gud, medan Weil ansåg att Gud är onödig i den teologiska ekvationen. För henne blir Gud något vi skapar: ”Det är inte dygden som kommer från Gud, men Gud som kommer från dygden”, som hon skriver i en föreläsningsanteckning.

 

I flera av texterna värjer sig skribenterna mot den romantisering av brist, elände och armod som många har velat pådyvla Weil. Förnekelse kan ske på andra plan än de mest uppenbara. Emmanuel Gabellieri till exempel visar hur Weil sammankopplar mekaniska lagar med sanning, och sanning har alltid Gud som yttersta mål. Weils sanning fastslår att svagheten inte ska vara styrkans tjänarinna, utan styrkan ska lyda under visheten.  

 

I bästa mening läser vi Weil inte bara för att hon lär oss tänka, utan för att hon lär oss att leva filosofiskt. Filosofi innebär att arbeta vidare på sig själv. Hon såg sanningen i olyckan, det hon på franska kallar malheur, och skapar ett prövningens modus vivendi. Tyngden och nåden handlar förstås den här boken också om, liksom avskapelsen (décréation), och förstås det svåruttydda metaxy (typ förmedling?). Det sistnämnda är ett begrepp från Platon, och det tål att inskärpas hur väl förtrogen Weil är med det antika Greklands läror.   

 

Nåden heter ju la grâce på franska, och kan betyda både nåd och elegans, eller charm, och kanske vi borde välja ordet ”charm” oftare? Det som är sant och det som är gott, det är det som har charm. Även om jag gärna citerar de olika forskarna får jag mer än något annat lust att återvända till Weils egna böcker, även om de ibland inte ens räcker, eftersom vi här får ta del av citat från anteckningsböcker som inte alltid är översatta till svenska: ”Att vara lycklig över att det finns tänkande varelser annorlunda än en själv: en väsentlig nåd.”

 

Det är en viktig markering: här tillåts vi tänka annorlunda utan att behöva straffas för det. Rosa Luxemburg kallade det Andersdenkenden. Weil hjälper oss också att bemöta likriktningen och konsensustänkandet, som inte för oss vidare i någon konstruktiv riktning. Pierre Gillouard uppfattar Weils företräde åt viljan före begäret.  

 

Hans text utgår från Weils tidiga texter, bland annat transkriberade föreläsningsanteckningar från när hon undervisade gymnasieelever i filosofi. Kokou Mawué-Yram Labas text tar upp receptionen av Weil, och hur hon vistades i strängt maskulina miljöer, som fabriksarbetare och deltagare i motståndsrörelsen. Det lärde henne något om fulheten i styrkan. Däremot demonstreras värdet av uppmärksamhet, och att inlärning bara kan ske där lusten existerar: ”Lärandets glädje är lika nödvändig för studierna som andningen för en löpare”, som hon skriver i Väntan på Gud.

 

Därför är det – ja – glädjande att Zyka i sin avslutande text tar fasta på detta glädjebudskap hos Weil, något som annars inte så ofta har poängterats. Granska för all del de foton som existerar av henne: hon ler på drygt hälften av dem! Weil behandlar glädjen som antingen en excentrisk känsla eller ett andligt behov. Även Ghislain Waterlot visar hur askesen passar in i den glädjens filosofi som Weil förespråkar, genom att åskådliggöra askesen som övning och praktik, och att ”[h]ennes asketism är, trots att den ibland är radikal, alltid förenad med hur man behåller kontakten till nästans olycka.”

 

Givetvis kräver det en viss insats att läsa de olika texterna, och ett intresse för Weil som gränsar nörderiet – fattas väl bara annat, när den skrivits av specialister. En del av dem skriver tungfotat och snårigt, men å andra sidan hade jag haft sämre behållning av boken när jag först upptäckte Weil och Google knappt existerade (nu kan jag ju alltid söka upp esoteriska glosor som ”axiologi” och ”aperception”).

 

Sedan vet jag inte riktigt om den här antologin gör det vare sig lättare eller svårare att läsa Simone Weil. På ett ytligt plan lättare, eftersom jag just nu inte vill göra annat än att återuppta läsningen av hennes böcker. Men alla dessa förklaringar kan också ställa sig i vägen. Var och en som läser Weil gör det med vissheten att det inte helt går att greppa hennes tankevärld eller att förstå vad hon är ute efter. Rush Rees, en gång lärjunge till Ludwig Wittgenstein, har formulerat en erfarenhet vi nog alla delar:

 

Anmärkningar av det här slaget inbjuder till akademisk kritik och verkar vidöppna för det. Men när jag kritiserar dem på det här sättet, har jag alltid på känn att jag är enfaldig, att jag misslyckas (inte förmår) läsa vad hon har skrivit på det sätt som det borde läsas, att jag helt enkelt missförstår något som jag inte ser klart.

 

Enligt Wittgenstein skulle filosofin inte besvara frågor – det skulle skapa en tendens som bara leder oss in i ”kolsvart mörker”.

 

Det är ett tänkande som återigen kan kopplas samman med Nietzsche i hur det saknar en enhetlig linje, men detsamma gäller för hur Simone Weil handlar i givna situationer. För tanke och handling går hand i hand hos denna filosof, som ställvis kallas helgon i den här boken. Det är nästan att säga för lite, och man vill också korrigera Camus utsaga och säga att hon var den enda själen i hans tid, och i vår.

Ukraina blickar framåt. 20TAL #10/11 2024

 

Allra sist i 20TAL:s senaste fullmatade dubbelnummer med ukrainska texter finns en ”Krigsordbok”, signerad Ostap Slyvunskyj, poet, översättare, essäist, kritiker, litteraturforskare och vice ordförande för ukrainska PEN. Vi har kunnat läsa honom i äldre nummer av tidskriften (20TAL #6 och 10TAL #17-18). Vad hans korta nedslag den här gången visar är hur kriget styr mot tystnad, frånvaro, försvinnande. I en essä talar han om mobiliseringen som ”ett värderingarnas kretslopp”.

Denna mobilisering, detta kretslopp, demonstreras av de många bidragsgivarna i numret. Tack vare sociala medier fungerar litteraturen som både enande och alstrande motståndskraft. I numret finns till exempel tio poeter representerade – två av dem har dött, senast Maksym Kryvtsov, som ivrigt antecknar några få av krigets många offer, innan han själv skulle bli ett i januari i år: ”lektionen som heter ’Ett liv i lugn och ro’ är slut”, som han lakoniskt sammanfattar.

 

Bokutgivningen har fördubblats efter Putins fullskaliga invasion i februari 2022, och det är också något som börjat märkas i den svenska utgivningen. I höst kommer del ett av Sofia Andruchovytjs romanbygge Amadoka, översatt av Nils Håkanson. Serhij Zjadan berättar i en intervju att det enda som hjälper i katastroftider är att fortsätta arbeta för att upprätthålla någon form av normalitet, något som plockas upp av filmaren Iryna Tsilyk. Livet fortgår, och just därför att det är så hemskt finns behovet av skämt, distraktioner, kärlek.

 

Hon säger att hon ”aldrig har varit så levande som nu, när mitt liv har störtat samman på alla håll, när jag hör ryska missiler drar fram över mitt hus […] när jag inte ens kan göra en rimlig bedömning av hur lång tid jag har kvar att leva.” Så mycket död; så mycket liv. Andrij Ljubka identifierar melankolin och den sorgsna humorn som något som förenar ukrainarna med ett centraleuropeiskt kynne, medan Julia Iljuchas mikronoveller i lyrisk form ger insyn i tillvaron för ukrainska kvinnor under kriget. Och Kateryna Kalytko visar hur bönen ”Fader vår” kan tillämpas:

 

Men inled oss icke i

tortyrkällare till förhör,

lägg oss inte i jord som trampats av främlingar,

i historiens mörker,

i glömska.

 

Utan fräls oss

ifrån minnet av kropparna,

kraset från våra sönderslagna ryggrader,

knastret av krossade knäskålar,

de avskurna senorna,

det tysta suset av blodförlust,

fräls oss ifrån härvan av kvävande dunster

i munnarna fulla av jord.

Det ter sig otidsenligt av 20TAL att satsa så hårt på ett så textbundet nummer. Det finns förvisso en introduktion till Nikita Titovs politiska affischer också. Men det är mycket läsning för pengarna: ohygglig och nödvändig läsning. En kan bara hoppas att det inte finns anledning för 20TAL att utge ytterligare utgåvor om ett land i krig, eller – Gud förbjude – att det skulle ske när tidskriften byter skepnad till 30TAL.

Det naturliga tillståndet för mina ögon är att vara slutna; Som att gräva skyddsrum med naglarna i ett världskrig, Franz Kafka, översättning Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll; Noveller, Franz Kafka, översättning Caleb J. Anderson, Teddy Brunius, Bengt Chambert, Arne Hägglund, Ingegärd Martinell & Karl Vennberg, Modernista

 

Lagom till hundraårsdagen av Franz Kafkas död 3 juni 1924 går förlaget Bakhåll och översättarparet Erik Blomqvist och Erik Ågren i mål med författarens samlade skrifter. Det är ett mastodontarbete som pågått sedan slutet av 1900-talet, nitton volymer varav nio av dem brev. Det är också breven som sluter cirkeln (i den mån det går att säga att det sluts cirklar kring Kafka: snarare finns det anledning att erinra sig hans kryptiska utsaga om att vara både ett slut och en öppning).

 

Det går också att infoga ett tillägg till Borges träffande karakteristik av Kafka som författaren som är lysande på inledningar, skickliga på mittenpartier, men urusel på att avsluta. Brevtitlarna är i sig en fröjd att ta del av, givetvis kurerade av förlaget. Så heter den sista boken Det naturliga tillståndet för mina ögon är att vara slutna, och den närmast föregående Som att gräva skyddsrum med naglarna i ett världskrig. Några tidigare brevtitlar i serien: En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss, Inte ens natten är tillräckligt natt, Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur.

 

De avslutande breven rör perioden augusti 1922 till juni 1924, och har främst tre adressater: vännen Max Brod, en medicinare och sanatoriumbekantskap vid namn Klopstock, samt föräldrarna, som skickar pengar och smör till den allt mer sjuklige sonen. Ja, han åker på rekreationsresor, tills tuberkulosen i struphuvudet gör honom stationär och leder till att han mot slutet får förmaningar att endast viska och tvingar honom till att kommunicera med lappar, och dessa lappar avslutar breven. Så blir Kafkas sista ord ett uppgivet trilskande: ”Så går hjälpen åter sin väg utan att hjälpa.”

 

Mest berömt är förstås brevet som han skickade till Brod i november 1922, alltså långt innan han dog, med uppmaningen att bränna i stort sett hela den litterära kvarlåtenskapen. Undantag skulle göras för det som redan hade getts ut, men alla brev, dagböcker och anteckningar skulle förstöras: ”allt detta ska undantagslöst, helst oläst (dock förbjuder jag Dig inte att ögna igenom det, jag ser visserligen helst att Du inte gör det, men under inga omständigheter får någon annan titta igenom det) – allt detta ska undantagslöst brännas, och jag ber Dig att göra det så snart som möjligt.”

 

Det är direktiv som är svåra att missuppfatta, och ändå är det få människor som tycker att Brod handlade fel som bevarade det Kafka skrivit. Hade han lytt skulle vi bara ha haft en tunn volym i stället för arton. Men det hör till historien att Brod inte fick brevet tillsänt: det upptäckte han senare när han gick igenom kvarlåtenskapen. Så han gjorde väl både fel och rätt som avstod från att förstöra skrifterna: tidigare var det många som hävdade att han därmed räddade en ovärderlig del av 1900-talslitteraturen.

 

Men gäller det fortfarande? Har Kafka kvar några fans? Bland de yngre är det nog endast novellen ”Förvandlingen” som lockar till läsning, men då heter den ”The Metamorphosis”. Senast jag såg en gymnasieelev läsa Kafka på svenska var nog tiotalet år sedan, medan, om ett anekdotiskt axplock ursäktas, jag då och då ser titeln ”The Metamorphosis”, och det kan man förstås tycka vad man vill om. Hos de något äldre läsarna är nog Kafkas namn lika lysstarkt som Bob Dylans, men även han har ju lite svårt att attrahera horder av yngre lyssnare.

 

Många av de sista breven handlar förstås om hälsan. Den var ju en ständig följeslagare som satt avtryck också i några av de tidigare brevvolymer. Ändå finns det anledning att revidera bilden av Kafka som kverulantisk hypokondriker. Även bilden av hans kosthållning får sig en törn, för en vegetarian skulle väl inte skryta om att han ätit duva? Om han inte skämtade förstås, och det hör också till bilden, att dysterkvisten successivt ersätts av en ofta humoristisk individ: ”Till bilden hör baksmälla? Varför? Är det inte nog med att ha en skruv lös?”

 

Det är många myter som har florerat kring Kafka, däribland att han var en gnällig enstöring. Men han hade uppenbarligen många vänner, och mer än uppenbarligen många flickvänner. En av dessa, Dora Diamant, stod för en heroisk insats när en öppen bil fraktade den sjuklige Kafka till Wien: ”Under hela resan stod Dora upprätt i bilen för att med sin kropp försöka skydda Franz mot ovädret”, skriver Max Brod i sin biografi. Kanske vi bara ska nöja oss med att konstatera att människor sällan är så enkelspåriga som vi vill att de ska vara. Det är känsligheten som är hans största tillgång som författare, men det är en känslighet som ofta gör livet svårt att leva. Dora inflikar i en not till ett av breven till föräldrarna och ber om ett duntäcke till deras son: ”han är ju lite bortskämd”.

 

In i det sista var Kafka upptagen med att skriva. Det sista brevet är daterat dagen innan han dog, och var avsett till – du gissade rätt – föräldrarna. Praktiska bestyr dominerar åtskilliga av breven, och de ekonomiska svårigheterna som är en följd av inflation och dyrtider. Han är bra på praktiska råd, som att snittblommor ska skäras snett (var det han som kom på det?).

 

In i det sista arbetade han också på novellen om sångerskan Josefine, råttan som kan sjunga, en text som går att läsa som författarens egna förhållande till sin publik. Den går att läsa i Modernistas relativt nyutgivna volym Noveller, som samlar flera av Kafkas mest omtalade noveller: ”I straffkolonin”, ”Domen”, ”En svältkonstnär”, ”Redogörelse framlagd för en akademi”, ”Under byggandet av den kinesiska muren”, ”En läkare på landet”.

 

Mikaela Blomqvist skriver i sitt förord om det excentriska hos Kafka, att striden stod i förgrunden. Breven ger en annan uppfattning, av en något mer avslappnad hållning som ändå inte sträcker sig mot det resignerade. Han fortsatte stå i ett antagonistiskt förhållande till världen, något han förstås delar med den modernistiska litteraturen, hur frikopplad han än är till den rörelse som inte sköt fart förrän han hade dött (Virginia Woolfs Mrs Dalloway utkom året därpå).

 

Kafka hör till de författare som det går att återvända till lite då och då. Jag kan delvis sörja att min omedelbara reaktion på honom – blixtsnabb förälskelse – nog har gått förlorad. Jag läser honom med andra ögon nu. Det är inte säkert att det objektivt sett är att föredra, det vill säga att ändra sin inställning till det man gillat en gång i tiden. Att läsa Kafka nu ger ändå inte riktigt samma insikter som det gjorde förr, men det här gäller ju bara för mig personligen. Det står vem som helst fritt att göra andra erfarenheter.

Djävulens ordbok, Ambrose Bierce, översättning Jonas Ellerström, Ellips

Författare med lite fritid över ägnar sig gärna åt att skapa egna ordböcker. Vi minns Pontus Lindhs ofta urroliga Appendix, och går vi lite längre bakåt i tiden finns förstås Gustave Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter (på svenska 1958 och 2008). Amerikanen Ambrose Bierce är mest känd för sina skräcknoveller, men han har ett bidrag i genren: Djävulens ordbok.

 

Ett urval ur de sammanlagt drygt 1700 uppslagsorden har nu sammanställts och översatts av den outtröttlige Jonas Ellerström. Under namnet ”bittre Bierce” ser Ellerström i sitt efterord honom som en efterträdare till den ene misantropen Jonathan Swift och en föregångare till den andre misantropen E.M. Cioran. Fast i så fall är han roligare än Cioran.

 

Och faktiskt oftast roligare än den en smula överskattade Flaubert. Med reservation för att jag endast har Bengt Holmqvist urval från 1958 tillgängligt så är fransmannens bidrag mestadels poänglösa. Så här ser hans förklaring till glosan ”Lärdom” ut: ”bör aktas såsom varande ett tecken på inskränkthet”. Hos Bierce: ”det slags okunskap som utmärker de flitigt studerande”.

 

Förlåt om jag säger det självklara här, men Bierce är också roligare än den andra kända dysterkvisten, alltså Cioran (alla gymnasiesnubbars favoritfilosof). Risken med en hållning som lutar mot svartsynen blir en oundviklig förutsägbarhet. Du vet alltid var du har Cioran, och du vet alltid var hans slutsatser landar: i en negation av det konstruktiva, och det kan förstås roa för stunden. Bierce är en mer mångsidig och nyanserad pessimist.

 

Han är spirituell och sardonisk, och kvickheten muntrar upp och inspirerar, och får dig att se på världen med klokare och nyktrare blick. Åtminstone när jag läser ersätts min skeptiska min med ett snett leende mest hela tiden. När hans förlag gav boken titeln The Cynic’s Word Book ilsknade Bierce till, medveten om att cynismen är en återvändsgränd, och därmed blev det i stället Djävulens ordbok.  

 

Att det är hög nivå beror kanske på Ellerströms relativt stränga urval. Boken utkommer i Vasaförlaget Ellips serie ”lilla e”, och efter fjolårets häfte med Ulrika Nielsens debattinlägg Vad är litteratur och vad ska man ha den till? finns det förstås anledning för den intresserade att ha koll på vad de sysslar med. Ellerström har också valt de mest tidlösa definitionerna.

 

Gemensamt för Flaubert har Bierce uppfattningen om dumhetens hegemoni. Och dumheten är förstås en konstant, och gör Bierces textstycken evigt aktuella. Några få exempel kan illustrera:

 

EGOIST: en person med dålig smak, mer intresserad av sig själv än av mig.

 

KÅL: en välkänd grönsak i köksträdgården, ungefär lika stor och lika klok som ett manshuvud.

 

URINVÅNARE: omtänksamma personer som inte kommer att orsaka framtida lexikografer några besvär med att beskriva dem.

 

Visst, det här är förströelse, men det är förströelse på en hög nivå. Och förströelsen fyller också en funktion. Den här lilla boken kan säkert fungera ypperligt som högläsning när du umgås med förutsägbara personer, och skulle de inte uppskatta de roliga klokheterna får du väl läsa tyst i fortsättningen.

Ljusligheter. Poesi som skiner, Hanna Lundström och Maija Hurme, Schildts & Söderströms

Omslaget är inbjudande med sin rosa bakgrundsfärg och ett litet barn som plaskar i ett vatten. Fast vattnet har en viss anstrykning med sin olycksbådande mörka färg. Vad är det jag har framför mig? En poesibok för små barn. Ljusligheter. Poesi som skiner har skrivits av Hanna Lundström, som har flera diktböcker för barn bakom sig, och illustrerats av Maija Hurme.

 

Det är tack vare Örnen & Kråkan jag fick nys om den här boken, och jag är inte sämre än att jag kan gottgöra för försummelsen att jag inte har skrivit om den tidigare (även bernur har sina begränsningar). ”Ljusligheter” är också ett inbjudande ord, och några andra sådana i boken är ”lyckorus”, ”solstänk”, ”kvittervisor” och ”önskevind”.

 

Biblioteket här i Jönköping har märkt boken ”Bilderbok fakta”. Bra där! För poesi är ju fakta, fatta det. Som en kunde vänta sig har Lundström fint språköra; dikterna uppvisar en yster språklig lyster. Men inte enbart så: den som viker upp mittsidorna upptäcker att där döljer sig en sektion monsterdikter. En triggervarnande dikt visar vad som kan döljas bortom ficklampans räckvidd. Det vill säga: ljuset kan inte helt skydda oss från det onda.

 

Det är en – förlåt – lysande idé. Monster är något vi skapar, och behändigt nog kan vi också stänga in dem, så att de inte syns (och finns) längre. Vi tar fram dem, men bara när vi är redo för dem. Därmed bekräftar Lundström och Hurme att vi har monster i vår värld, men också att vi kan behärska dem. Oftast, i alla fall. Barn behöver lära sig mycket, men det är nog för tidigt för den här bokens målgrupp att helt ta in vidden av det monstruösa.

 

Det här är en bra lektion för ett barn, med monstren i tryggt förvar, och en kan bara hoppas att pedagogiska föräldrar använder den här boken omdömesgillt. Fast larmrapporter hävdar att föräldrar i allt mindre utsträckning läser för sina barn. Ursäkta, men är ni helt dumma i huvudet, ni som inte läser för era barn?

 

Dikterna använder oftast varannanradsrimmet. Det är en metod som bland andra Emily Dickinson excellerade i, något som har fått somliga att underskatta hennes dikter och se dem som barnsliga idylldikter. Det skulle aldrig falla mig in att underskatta en bok som denna av Lundström och Hurme.

 

I dikten ”Sommarens första dopp” får vi lära oss att det inte är så stor skillnad mellan hur barn och vuxna badar i de nordiska iskalla sjöarna. Och varför utsätter vi oss då för detta? För belöningens skull, som Lundström elegant summerar:

 

Lyckorus värmer

Jag har simmat klart

När sommaren börjar

går det med fart

 

Hurmes bilder förstärker innehållet i dikterna. En kometdikt imponerar också, bland annat för att den illustrerar något av den känsla Elizabeth Bishop gjorde med sin postuma komma ut ur garderoben-dikt ”Sonnet”: ”Freed – the broken / thermometer’s mercury / running away; / and the rainbow-bird / from the narrow bevel / of the empty mirror, / flying wherever / it feels like, gay!” Hos Lundström så: ”flyger / fräser / flyger / väser / flyger / vimlar / genom / himlar / Lyser / lycklig, / klar och het, / världens / snabbaste / komet!”

 

Med det utropstecknet på slutet också!