Kvällens röster, Natalia Ginzburg, översättning Johanna Hedenberg, Bonniers

Den är lite pladdrig, Natalia Ginzburgs roman Kvällens röster. Författaren var i ett kreativt skov under några år i början av 60-talet, med tre böcker som såg och ibland återsåg dagens ljus på svenska 2021. Medan Familjelexikon var en nyöversättning (kom på svenska 1981) hade essäsamlingen Små dygder inte tidigare översatts. Nu har översättaren Johanna Hedenberg satt klorna i även Kvällens röster, den småpladdriga byromanen som ursprungligen utkom 1961 och funnits i en tidigare svensk översättning från 1965.

 

Men pladdret är på något sätt en förutsättning och romanens motor. Enligt Hedenbergs förord skrev Ginzburg denna korta roman på tre veckor, något som inte behöver vara till dess nackdel. När Balzac en gång råkade ut för en förkylning lär han ha suckat till sin förläggare: ”Under den här sjukdomen gick jag miste om en roman!” I förordet redogör Hedenberg också för några av de svårigheter en översättare möter när dialektala ord ska överföras, och ger en insyn i hantverket.

 

Romanen handlar om en dåsig by i Italien, åren efter andra världskriget. Berättaren Elsa är ogift, och redogör för olika familjers förehavanden. Fokus ligger på fabrikschefens fem barn. Själv dör han, Kulan kallad, och successionsordningen ger chefskapet åt fanskapet Fausto, Baskern kallad, som är fascist. Inte heller är han son till Kulan, utan en släkting som vuxit upp hos familjen – lite grand som en Heathcfliff, för den som vill jämföra med Emily Brontës Svindlande höjder.

 

Systern är bortgift och i Sydafrika; brodern har flytt(at) till Venezuela. Själv är Elsa tjugosju och giftasvuxen. Hon siktar in sig på en av fabrikschefens söner, den pessimistiske Tommasino, som lär ha skapats med författaren Cesare Pavese som förebild (tips till kanondebatten: kom ihåg att inkludera denne svartsynte italienare när 1900-talets snåla tilldelning ska förverkligas). Han pluggar linjär programmering, och träffar i smyg vår huvudperson. Han ger hennes liv ”en annan rytm”, men räcker det?

 

Disparata röster hörs i denna roman som ter sig som en hybrid mellan Dylan Thomas hörspel Intill mjölkhagen och valfri Jane Austen-roman i snabbspolad version. Det är faktiskt mycket bättre än det låter. Det tar emot att kalla Ginzburgs uppfriskande roman för en skröna, men låt gå för att det är skrivet i en robust krönikeform som passar förträffligt till de händelser som ska presenteras. Hon har en journalistisk blick, och en välutvecklad förmåga att summera dråpligheter utan att låta poängen slinka förbi obemärkt.

 

Kriget kastar sin skändliga skugga över tillvaron i byn. Rappt och effektivt förmedlas händelserna, med vissa drag av slapstick. Underförstått visas också att i byn råder en strikt social kontroll, med pratkvarnar och sladdertackor i djupt samförstånd. Ginzburg skildrar glädjelösa äktenskap och skriver klokt om det svåra med relationer. Men hon ägnar sig åt hård reduktion, och låter sitt innehåll kristalliseras. Hade det här varit en roman skriven av en skäggig författare hade den haft minst 800 sidor, säkert ännu fler om den skäggige pratade norska.

 

Vore det inte för att det lät så pretentiöst kunde hennes teknik kallas polyfon. Men hon har ett säreget sätt att återge dialog, där det ofta blir så att en enda persons repliker tas med: kanske för att visa att det vi kallar samtal ofta är något annat, en persons monolog. Det demonstrerar också hur lite vi lyssnar på varandra.

 

Inför Novellix nya ask med AI-genererade noveller lät SvD Fredrik Sjöberg läsa den ena, och hans dom var hård. AI klarar inte av undertext, det som novellen är så beroende av. Jag skulle i så fall säga att Ginzburgs romaner förlitar sig mycket på den typ av undertext som vi brukar förknippa med just noveller. Det gör att denna läsvärda roman i likhet med de två tidigare nysläppta klenoderna måste kallas ett utsökt fynd.

Haralds mamma, Johanna Frid, Bonniers

Enligt Freud är allt heterosex trekanter mellan mannen, kvinnan, och mannens mamma. Denna bild tar Johanna Frid fasta på i sin andra roman Haralds mamma. Ordet förs av en kvinna som på en flygplats i norra Sverige väntar på sin Harald, som har varit på behandlingshem. Hans mamma är också där, och stämningen dem emellan är minst sagt bister. Haralds flygplan försenas och timmarna förlängs. Det blir upplagt för konfrontationer och urladdningar.

 

Att Frid är suverän på dålig stämning visade hon med sin förra roman Nora, eller Brinn Oslo brinn. Det hon håller på att utveckla är en besatthetens poetik, där hon utnyttjar skönlitteraturens stolta privilegium att uppsöka de skamliga och otillbörliga känslorna. Inom litteraturen sker dessa uppgörelser, de som vi i verkligheten oftast avstår ifrån, antingen för att vi inte kan uppbåda energin eller för att vi är konflikträdda.  

 

Inte heller är det förvånande att hon närmar sig Freud utifrån hur han tillämpade begreppen ångest och unheimlich. Det är en märkbar trend hos många yngre svenska romanförfattare, att vilja återerövra Freud och göra honom till en auktoritet utifrån andra premisser än de som gav honom störst berömmelse. Enligt Freud är ångesten kopplad till det ovissa, genom att vända på utsagan att du inte har ont av det du inte vet: här gäller snarare att det du inte vet är det som skadar dig allra mest. Det är en utsökt formel för en roman, där undertexten gör sig beroende av det irrationella och oväntade.

 

Kvinnan har tidigare lidit av stress med partiell minnesförlust, och hon har utan framgång försökt färdigställa en avhandling om Corneilles pjäs Le Cid. Nu följer vi hennes bittra kamp med svärmodern i nutid men ges också tillbakablickar på tidigare möten och hennes ständiga försök att vara ett stöd åt den vinglige Harald. Ett utbrett tablettmissbruk hos båda försvårar relationen. Medan mamman pratar om sin förträfflighet som mamma dämpar sig kvinnan med onda hatiska tankar. Aggressiviteten är vilande, och verbaliseras ibland.

 

Frid är bra på att ge scener autenticitet. Dialogen är utmärkt, med repliker som inte blir konstruerade. Hennes karaktärer må vara få till antalet, endast tre stycken huvudroller, men de får använda helt egna röster och hemsnickrade idiom. Alla liknelser flyger inte (”apatisk som ett flyktingbarn” blir onödigt känslolöst), men överlag är stilen konsekvent i sin olycksbådande atmosfär. Medan vi till leda har hört om den opålitlige berättaren uppfinner Frid en omedgörlig berättare.

 

Humorn är sardonisk och vass, och Frid utnyttjar partiskheten och gör den till sin fördel. Den som läste och gillade Nora-romanen kommer förstås att känna igen sig. Den här typen av berättarröster är vi inte bortskämda med, men det går att känna igen sig också för den som läst Ottessa Moshfeghs fem romaner. Frid sysslar också hon med osköna karaktärer, sådana som går lite för långt och inte väjer för dålighetsliv.  

 

Det är elakt spel som får intrigen att röra sig, och onekligen kräver det begåvning att skriva rader som denna: ”Jag gillade inte droger som inte kom i prydliga förpackningar försedda med bipacksedlar (och helst mitt eget personnummer)”. Frid ger oss inblick i vad som till syvende og sidst utgör vår mänsklighet när vi blir tillräckligt trängda. Då reduceras vi till ren instinkt. Eller så upphöjs vi till ren instinkt, välj själv.

 

Här är resultatet ett gastkramande kammarspel där vågskålen tippar åt olika håll hela tiden. Det är stiliserat och stiligt, med en viss touch av det teatraliska. Men så kan Frid också bryta mot både romanens konventioner och ens egna förväntningar, när skeendet tvärvänder i iskalla förtydliganden. Kvinnan i romanen är inte ett dugg sympatisk, men jag gillar henne, eftersom hon med alla sina neuroser, skavanker och olämpliga tankar blir en levande människa.

Hej, Rosorna, Mei-mei Berssenbrugge, översättning Ann Jäderlund, Modernista

Uppmärksamhet, närhet och koncentration – så lyder poesins läxor. Det är ingen stor uppoffring att tillägna sig detta, och det krävs bara en minimal insats: att du är nyfiken. Mei-mei Berssenbrugge har gett ut fjorton diktsamlingar, och nu finns äntligen en av dessa på svenska. Hej, Rosorna utkom 2013, och det är Ann Jäderlund som har översatt.

 

Till det yttre ter det sig som ett omaka par, med Berssenbrugges ofta långa rader med ett tydligt fokus på att berätta, att förmedla saker till läsaren. I sitt efterord skriver Jenny Tunedal att det inte är raden eller strofen som är betydelsebärande, utan meningen. Fast i ärlighetens namn finns det i Jäderlunds böcker från det tidiga 2000-talet denna dragning mot att berätta.

 

Berssenbrugge flyttade till USA från Kina när hon var ung. Mamman är matematiker, och det finns i hennes poesi något av den exaktheten som kan spåras upp i de naturvetenskapliga områdena. Att byta språk är en erfarenhet som många författare delar, och det kan nog spela in i den tematik som Berssenbrugge flitigt nyttjar: det handlar om rörlighet, att korsa gränser och växla perspektiv. ”Min varseblivning var betydligt mer inexakt än illusionen”, som hon skriver i en av dikterna.

 

Den här bokens arton dikter värderar något annat än det som ger omedelbar avkastning. Det finns något i tilltalet som överbryggar avstånden mellan människor, när Berssenbrugge skriver om naturen och växtligheten. Inte för att hon skriver uppseendeväckande i sig. Det hon allra mest sysslar med är att öva oss i just varseblivning, att skärpa våra sinnen när vi tar oss an världen. Ben Lerner har skrivit att Berssenbrugge i årtionden har skrivit dikter som ”seek to make the process of perception perceptible”.

 

Dikterna liknar till sin yttre form Walt Whitmans expansiva dikt. Även Berssenbrugge arbetar med numrering av dikternas enheter. Men också finns det drag av den John Berryman som var så skicklig i och skickad att gestalta vardagens sävliga rytm. Dessa föregångare hade en pratighet som också Berssenbrugge gärna anlitar. Då kan hon ändå utvinna något storslaget ur det enkla, en slags heroism inför det (all)dagliga, ett slags motstånd inför allt som vill förminska oss.

 

Genom att göra respektfullheten till ledstjärna visar hon att vi kan uppnå kontakt med andra, när vi betonar likheterna mer än skillnaderna. Det är en poesi som uppfattar mer än det värdsliga, eller som, med Blakes ord, ser en hel värld i ett sandkorn. Och Berssenbrugges värld är fylld av rörelse och liv:

 

Jag drömmer att alla växter och djur kommunicerar.

 

Energier från omgivningen och från de som lever där smälter samman i en slags horisont från en dröm till en annan.

 

Information överförs till system där symboler börjar leva.

 

Jag hör surrandet av vingar, likt finkar runt fågelbordet.

 

Någonting alldagligt kan vara min upplevelse av en symbol under dagen.

 

Så skriver hon en ny slags naturdikt, där trädet ges nya konnotationer i ett förbindelsearbete med oss människor där det ”känner runt kanterna av våra begrepp, känner av öppningar i vår uppmärksamhet och formar allianser”. Berssenbrugges arbete handlar om att försöka ge världen, så flytande, en fast form i en berättelse. Hon gör naturen till protagonist, i en alternativ världsbild.

 

Det handlar också om att ge minnena upprättelse, att lära sig leva i samvaro med dem och kanske bara acceptera att de utgörs av konstruktioner. Hennes dikter är också i sig konstruerade, men går att läsa som levande väsen, som gjorts oberoende av poeten bakom dem: helt enkelt att hennes dikter ges agens och egna röster. En gnutta magi finns också investerad i hennes förvandlingsnummer, en magi som inte ligger långt ifrån vad Shelley skrev i sin majestätiska dikt ”The Cloud”: ”I am the daughter of Earth and Water, / And the nursling of the Sky; / I pass through the pores of the ocean and shores; / I change, but I cannot die.”

 

Och kanske behöver vi gå till romantikens poeter för att hitta någon som i lika hög grad skriver panteistisk dikt om naturen, som också betonar värdet i det icke-mänskliga, så som Berssenbrugge gör i den här enhetliga samlingen. I titeldikten finns också en häpnad inför rosen som måste kallas enastående:

 

Från en liten knopp kommer det fram ett tätt vävt knippe spädbarnsmjuka korallröda kronblad, hållna i en halv skål som av kupade händer.

 

Sen är kronbladen oräkneliga, lösa, dubbla, överdådiga, förenade.   

 

I original:

 

From a small bud emerges a tight wound bundle of babyskin coral petals, held in a half globe, as if by cupped hands.

 

Then petals are innnumerable, loose, double, sumptuous, unified.

 

Ja, det är själfullt. Den nya formen av samspel mellan människa och natur är välbehövlig. Berssenbrugge kategoriserar men lämnar ändå spelfältet öppet för allt, och tar in världen i sin helhet. Hon använder naturvetenskapen och biologin i överförd bemärkelse, och skriver en pigg och lekfull dikt som visar förbindelserna i tillvaron. Hennes poesi är både profan och andlig, och vägrar fixera sig vid låsta positioner. Det som finns i grunden av hennes dikter är ändå kärleken till allt.

Underlandet, Hanna Nordenhök, Norstedts

Är litteraturen den ärligaste och sannaste formen för det mellanmänskliga samspelet, eller är det tvärtom så att litteraturen ges förutsättningar att bli en yta för enbart ren och skär lögn? Det finns förstås inget svar på denna fråga. Litteraturen är både och: både det sannaste och det falskaste.

 

I sin nya roman Underlandet undersöker Hanna Nordenhök denna motsättning. Hon gör det med hjälp av ett antal olika bedrägerier. Eller så här: hon utforskar hur vi förhåller oss till det som inte är sant, antingen genom att ljuga för oss själva eller för att till varje pris upprätthålla den falska bilden. Eller också att försöka avslöja det som är bluff. Romanen liknar en novellsamling i tre delar.

 

Låter det krångligt? Tja, det behöver det inte vara, även om det inte ska stickas under stol med att Underlandet är en stundtals knepig roman. Den växlar fritt mellan tre olika berättelser, interfolierade med fem ytterligare skildringar (”fallbeskrivningar”). En av historierna handlar om en kvinna som upptäcker att hennes man har barnpornografiska bilder på sin dator. En annan om en hemlös kvinna som gömmer sig i en gympasal på dagarna och utger sig vara ett barn för att undgå upptäckt. En tredje om en journalist som vill avslöja sin kollega som uppenbart har varit ohederlig i sina prisade reportage.

 

Det är en drömlik roman, som på flera plan gör mycket för att anknyta till titelns koppling till Alice i Underlandet. I titelberättelsen är det så kvinnan som har krigsbakgrund som smyger sig in i barnvärlden, och lyckas förvånansvärt väl (till en början), trots att hon ser att håret i flätorna börjat gråna. Hon går under olika namn: Skye, Eden, Melody, Reanna. Och ”underlandet” blir ordet för de drömmar som följer och förföljer oss, och som ibland spiller över i vår vakna värld.

 

På Hyperion Hotell i Aten försöker journalisten Vega avslöja sin kollega Marius. Just denna berättelse torde bygga på den tyske Claas Relotius som hade fabricerat material i 14 av sina totalt 60 reportage i Der Spiegel. Här är journalisterna två katalaner – i verkligheten var det den andalusiske journalisten Juan Moreno som genomskådade journalisten.

 

Och på en skånsk slätt huserar kvinnan i den obehagliga berättelsen om äktenskapliga uppoffringar. Hon lär sig tänja på sanningen om mannen som så ofta kommer hem sent från jobbet och stänger in sig på sitt arbetsrum, där han i datorskenet spanar på nakna pojkkroppar. Ibsen gav namnet ”livslögn” för den falska föreställning vi bygger våra liv på. Den här novelliknande texten gestaltar en motsatt föreställning, där kvinnan ändå tvingar fram en livslögn som ett modus operandi. Hon bedövar sig med shopping och att skapa ett inredningskonto på instagram (se där en annan typ av livslögn). 

 

Kurt Vonnegut skrev i sin roman Mother Night de minnesvärda orden: ”We are what we pretend to be, so we must be careful about what we pretend to be.” De här orden ringer i bakhuvudet när jag läser Nordenhöks roman. Vi ska inte dra för stora växlar på att hon har översatt författare som Samanta Schweblin och Fernanda Melchor – två av de överlägset bästa författare jag läst de senaste tio åren – men inte heller dra för små växlar. Det har onekligen haft en gynnsam effekt på Nordenhöks stil.

 

Det är en mångtydig och oroande roman. Nordenhök har en väl utvecklad förmåga att dämpa tonläget när hon närmar sig brännande ämnen. Då blir texten saklig och kyligt distanserad, något som höjer intensiteten i det som skildras. Ämnet för den här romanen är också hyperaktuellt, med den debatt som har förts den här våren om elevers fusk. Det har nog alltid förekommit fusk, men just nu har chatGPT underlättat för fuskarna. Vi borde inte stå så handfallna och förvånade inför detta: vi söker inte bara genvägar utan allra helst egna fördelar. Det är mer samhällsandans fel än den enskilda individen. Det enda som kan avhjälpa det är en annan syn på kunskap och bildning: mindre som ett färdigt och mätbart resultat och mer som en pågående process.

 

Nåväl. Jag läser lyckligtvis Underlandet mindre som ett debattinlägg och mer som en skönlitterärt gestaltad text. Nordenhök skapar sinister stämning där avund och skadeglädje positionerar sig. Det är inte entydigt vad som sker och varför, men det är värt besväret att ta del av hennes tre huvudpersoners olika förhållningssätt till lögnen. Som bekant går det också att vrida lögnen så hårt att den till slut blir sann – kanske det är så litteraturens suveräna sanningsanspråk ska förklaras och försvaras.   

Näktergalen. Erik Johan Stagnelius, Simon Sorgenfrei, Ellerströms

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) hör onekligen till svensk litteraturs klassiker. Men betyder det att han är läst idag? Min rätt så kvalificerade gissning är att de flesta svenska gymnasieeleverna nog får möta dikten ”Till förruttnelsen”, och något färre får även ta del av ”Vän! I förödelsens stund”, två av hans mest glänsande antologismycken. Två dikter är inte fy skam, men det är utopiskt att inbilla sig att det räcker för att nya generationer ska ha lika stort utbyte som tidigare läsare. Stagnelius är också så mycket mer än just dessa två dikter.

 

Simon Sorgenfrei är professor i religionsvetenskap, och har tidigare bland annat skrivit om Emmanuel Swedenborg och Ivan Aguéli. Hans lilla skrift Näktergalen är i första hand en introduktion till Stagnelius tankevärld(ar), och kan nog fungera som vägledning för den som räds läsa dessa urgamla dikter (det är i år 200 år sedan Stagnelius dog). Sorgenfrei jämför Stagnelius med Shelley och Keats – ett ensamt, självförbrännande geni – men vad gäller romantiska själsfränder bör också William Blake ha ett ord med i laget, med tanke på mytskapandet.

 

Det saknas inte föregångare till den här skriften. Anders Olsson skrev så sent som för tio år sedan essäboken Vad är en suck?, och strax innan det gav Ellerströms ut en bok med dikttolkningar, Femton röster om Stagnelius, för den svensklärare som vill bredda skolans snåla urval. Sorgenfrei skriver rappt om det biografiska källmaterialet, och lite mer utförligt om de gnostiska tankesystem som uppehöll Stagnelius under hans senare år.

 

Tragiskt nog omkom Stagnelius redan 29 år gammal. Månaden innan hade han tillbringat natten i en fyllecell och fått sparken från sin tjänst vid Ecklesiastikexpeditionen, där han var kollega med ett annat romantiskt geni – Carl Jonas Love Almquist. De hade visst utbyte av varandra, men annars var Stagnelius av allt att döma en särling som av yttre omständigheter tvingades leva lika ensam och föraktad som monstret i en av H.P. Lovecrafts bästa noveller, ”The Outsider”.

 

I ensamheten närdes hans erotiska drömmar, som han har nedtecknat i ganska många dikter. Sorgenfrei citerar flitigt, och väljer med god urskiljning. Det är inte svårt att hitta favoriter – Stagnelius har fler bangers än någon annan svensk poet. En av dem är ”Julia! veken i vår lampa”, där de två avslutande stroferna får illustrera både språkförmågan och det extatiskt-elegiska tonfallet:

 

Kärligt barmens glober svalle

   Mot sin druckna gäst !

Obetäckta former kalle

   Mig till nöjets fest !

Känsla i känsla spegle,

   Och i yrans stund

Festligt kropparne besegle

   Själarnes förbund !

 

Snart vi nödgas att försaka

   Dessa tidsfördriv.

Snart med dagen jag tillbaka

   Fått mitt tomma liv.

Att en brudnatt blott det vore,

   Julia, i din famn !

Nöjd till Orcus då jag fore

   Utan glans och namn.

 

Är det svår poesi? Att Orcus är dödsriket behöver knappt förklaras, men överlag är kunskap om den mytologiska överbyggnaden inte alltid nödvändig för att uppskatta dikten. Dessutom borde det vara enklare för en läsare nu när sådan information är tillgänglig med ett knapptryck, jämfört med då en själv var tvungen att traska till biblioteket för att slå upp alla esoteriska termer. Dessa ska väl inte underskattas heller: Stagnelius var lärd, och likt de flesta lärde hade han inget emot att skylta med hur initierad han var.

 

Sorgenfreis bok är pedagogiskt upplagd, och han följer olika teman i dikterna. Det är just dikterna som är ett uttalat fokus, medan den som vill lära sig mer om dramatikern Stagnelius får vända sig till annat, som Paula Henrikssons avhandling från 2004. På tal om Henriksson så hade hon och Paulina Helgesson nyligen ett fint samtal om dikten ”Suckarnas mystär” i Litteraturbankens podd ”Verket”.

 

Näktergalen är en återkommande fågel, och Sorgenfrei gör självbiografiska läsningar av den ensamme poeten. Det är en rimlig hållning, med en nödvändig reservation som också görs, att vi också har att göra med en poet som utför gestaltande rolldikter. Jag hade gärna sett att Sorgenfrei dröjt lite längre vid Stagnelius bildningstörst, att han som i hög grad självlärd hade så gedigna kunskaper inom religion och filosofi. Visst, pappan var präst, men det finns mer att upptäcka kring allt det som formade Stagnelius världsbild. Det får väl anstå i en bok i det här lilla formatet.

 

Källmaterialet är summariskt, men efter avbrutna präststudier och avbruten mönstring var det som att världen slöt sig bort ifrån Stagnelius, som tillbringade sina sista år i svåra själsliga kval, lindrade av alkohol och opium. Men han var oerhört produktiv – hans samlade skrifter täcker fem volymer i Svenska Akademiens klassikerserie (finns i pocket) – så en kan bara spekulera i hur en mer hälsosam livsföring hade påverkat hans produktion. Fanns det ett sådant överskott av genialitet? Det ter sig nästan orättvist att en enda person skänktes sådana gåvor.

 

I Sorgenfreis bok får vi syn på lite olika sidor, däribland hans bruk av negationer. Stagnelius förhållande till ordet ”aldrig” vore värt en egen essä. Det jag inte gillar lika mycket är när Sorgenfrei ger efter för den klichéfyllda formuleringen ”Om jag blundar kan jag se honom för min inre syn …” Den som blundar ser vad den vill se. Och har Stagnelius dikter verkligen en terapeutisk funktion? Kanske jag också saknar något mer om den skönhetssyn som dominerade så många av dikternas tematik, och det starka utbytet mellan polariteter.

 

Men jag blir oftast glad över de upptäckter som den här boken förmedlar. Sorgenfrei är insatt i även de dunklaste av tankegångar hos Stagnelius, som han benämner ett bricolage, ”en kreativ syntes” av sina inspirationskällor. ”Eklektikern vid Ecklesiastikexpeditionen” kunde en bok om Stagnelius också heta. Mycket riktigt uppmärksammas Ekelöfs fina urvalsvolym med Stagneliusdikter från 1954. Ekelöf såg och betonade det folkliga hos Stagnelius, en lärdom som det är värt att påpeka.

 

Håller då dessa punktinsatser Stagnelius vid liv ännu en tid? Jo, det kan vi hoppas på. Sorgenfrei liknar sitt första möte – som gymnasieelev – med att höra band som Fields of the Nephilim. När Mattias Alkberg för tv-programmet Helt lyriskt 2019 tonsatte ”Till förruttnelsen” gjorde han det till en pastisch på The Smiths.

Poesiåret 2022. Litteraturkritisk kalender, [red] Edith Söderström, Örnen och Kråkan

För sjätte året i rad anländer Örnen och Kråkans sammanställning med sina recenserade diktsamlingar från fjolåret. Den är lite försenad, men det som tidigare varit ett säkert vårtecken har blivit ett säkert försommartecken. Poesiåret 2022 är en oumbärlig resurs för den som är nyfiken på poesiutgivningen. Magnus William-Ohlsson har lämnat över rodret till Edith Söderström.

 

Var 2022 ett bra år för poesin? Ja, Söderström menar att utgivningen har varit ”[e]xceptionellt stark”. Att ta del av de långa recensionerna, som i vanlig ordning mer och mer antar formen av essäer, påminner att det är de små förlagen som har piggast utgivning. Det är glädjande att se hur böcker från till exempel Anti, Smockadoll och it-lit ingår i den ordinarie redovisningen där varje onsdag en ny bok – ibland ett par – recenseras. En inledande text av Hedvig Ljungar betonar poesins lekfullhet som en tendens, och hon använder Iman Mohammed och Helena Boberg som exempel: bra urval, eftersom just de skrev några av årets bästa böcker.

 

Och den långa essän som tar upp (nästan) alla böcker som inte recenserats, som William-Ohlsson vanligtvis avrundar boken med, har nu ersatts av Henrik Sahl Johanssons något kortare version, och de tidigare hyperkorta sammanfattningarna blir här något längre, så därmed blir det en sammanfattning med brister. Det tar emot att låta gnällig, men nog är det märkligt att det ges utrymme åt Lorentz pinsamma samling men inte åt Kristoffer Apelvik Lax på alla plan starkare bok Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst.  

 

Recensionerna är som bekant långa, något de behandlade böckerna i de flesta fall tjänar på. Det som sker blir kanske oundvikligt, att själva värderingsarbetet blir mindre slagkraftigt. Den som vill ha snabba omdömen får leta efter kortare dagstidningsrecensioner, medan vi här mer får läsa om böcker bedömda utifrån alla tänkbara synvinklar. Därmed nyanseras bilden av var bok, så att en villrådig läsare kan börja undra vilka det är värt att ägna sin läsning åt. Kritikerna balanserar mellan fakta och inlevelse.

 

Å andra sidan – nu befarar jag att min recension börjar härma detta förhållningssätt – är det en myt att en bok mår dåligt av att sågas. Eller så här: det som avgör om jag ska läsa en bok som recenseras handlar inte så mycket om att den får unisona hyllningar. Det kan vara värt att författare börjar notera detta: din bok i första hand och i förlängningen ditt författarskap kanske mår bättre om du inte hela tiden blir smekt medhårs.

 

Med detta sagt är det hög klass på recensionerna här, och det som är allra mest påfallande är att det inte blir likriktat. Var och en har sin egen kritiska stämma. Det är inte heller enkelt att säga vilken metod som är mest gångbar: varje bok kräver en unik läsart, där du som kritiker måste uppfinna hjulet till varje text. Alexander Svedberg recenserar initierat en nyöversättning av Georg Trakl, med starkt fokus på den annars efterfrågade översättningskritiken. Det är en suverän recension. I den här boken blir recensionerna rum att röra sig i, och den som vill kan alltså se den här boken som ett grönmålat hus med 30 rum. Vissa kan du lätt känna dig hemma i, de har en bra vibe, och i andra råder en sämre stämning.

 

För det bästa med recensioner är inte de gånger du håller med (vilket sker ofta), utan kanske just de gånger du vill gräla med kritikern. En recension jag gillar är Felicia Mulinaris essä om Elena Medel. Mulinari har jag bara läst som poet, men här skriver hon om faran med en identifikatorisk läsning: ”Risken med igenkännande är att språket inte söker de nya världar som behövs för att nå sanning och skönhet bortom normaliteten.” I flera av texterna ser jag en önskan att poeterna behöver gå ett steg längre, in i det icke-normativa, in i vansinnet, in i upplösning och gränslöshet. Helt enkelt sluta fega ur inför det som bränns på riktigt.

Det är en rimlig önskan, men samtidigt undrar jag om poesin alltid måste vara så bråkig och rebellisk. Ibland kan poesin fungera allra mest effektivt när tonläget skruvas ned, men det är också kruxet: vi vet inte förrän i efterhand vilken poetik som passar den enskilde poeten. En sådan poet är Ingela Strandberg, som nyligen välförtjänt vann SR:s lyrikpris för Ingenstans mitt segel. När dikterna blir rutinmässigt oförutsägbara är det ett säkert tecken på att den inte längre är angelägen. Återigen är det bristen på likriktning som är poängen med poesi, och vi ska vara tacksamma för att det finns utrymme både åt metaforsjuka traditionalister och subversiva ikonoklaster. 

 

Olika teman kan också följas när recensionerna inte indelas i strikt kronologisk ordning. Då kan några av de äldre läsas i ett svep, från Lennart Sjögren (född 1930) och Göran Sonnevi (född 1939) till Ingela Strandberg (född 1944). Jonas Brun gör en bra läsning av Sjögren, även om han fått Bibelns story om Adam och Eva om bakfoten (äpplet är minst sagt omtvistat), liksom att upplysningen att Sjögren står för det längsta ”lyriska författarskapet på det svenska språket” inte håller, då Lasse Söderberg debuterade tre år tidigare (1955) än Sjögren. Den ett år yngre Söderberg gav liksom Sjögren ut en diktsamling 2022.

 

Poesiåret 2022 är liksom föregångarna utsökt formgiven av Mikael Nydahl, och boken håller både för sträckläsning och som encyklopedi när den placeras jämte de fem tidigare. Men en bättre korrekturläsning hade avhjälpt en del fadäser, som dubblering av ord och inkonsekvent stavning av författarnamn. Men sådan stör bara pedanter: andra kan läsa och glädjas åt att det åtminstone finns några människor i det kulturfattiga Sverige som ger poesin det allvar och det utrymme den förtjänar.

Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin, Benjamin J.B. Lipscomb, översättning Henrik Gundenäs, Daidalos

Jag har under den senaste tiden funderat på att börja läsa Iris Murdoch, en av mina många kunskapsluckor. Men var börjar jag? Som av en händelse råkade jag läsa Benjamin J.B. Lipscombs nyöversatta bastanta bok om henne och tre jämnåriga kvinnliga filosofer som samtliga hade Oxforduniversitetet som språngbräda.

 

Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin är en bastant bok, som inte nöjer sig med att skriva var och ens biografi. Lipscomb, som själv är filosof, ska också reda ut hur deras filosofiska program växte fram under åren då England rustade sig för andra världskriget. The Women Are Up to Something lyder originaltiteln, och den borde ha behållits (”Kvinnorna kokar ihop någonting”?), då den visare att deras filosofi utgick från gemensamma utgångspunkter och strävanden som en reaktion mot den filosofi som utgick från Cambridge och hade Wittgenstein och Russell som ledstjärnor.

 

I original är också undertiteln starkare, då Lipscomb skriver ”revolutionized”, som onekligen är ett liviligare ord än ”förändrade”. När den amerikanska presidenten Truman – som hade bombat Hiroshima och Nagasaki – erbjöds bli hedersdoktor i Oxford fördömde främst Anscombe, och menade att det i så fall bara var en tidsfråga innan framtida Nero, Djingis Khan, Hitler eller Stalin också skulle hedras. Universitetsadministrationen blev förvarnad och skickade ut ett meddelande: ”Kvinnorna har något i görningen”, som gav Lipscomb titeln till sin bok. Det bästa kapitlet i boken är också det som heter ”Elizabeth Anscombe mot världen”.

 

Något kort om de fyra excentriska kvinnorna, som umgicks sinsemellan men inte alltid drog jämnt. Anscombe (1919-2001) var katolik och sjubarnsmor. Foot (1920-2001) var ateist som kom från överklassen. Midgley (1919-2018) var hemmafru som inte började ge ut sina böcker förrän hon var i sextioårsåldern. Murdoch (1919-1999) var romanförfattare och alltså den mest kända för allmänheten. Också den som för mig under en ganska lång tid har tett sig som den mest spännande.  

 

Att England befann sig i krig när de pluggade vid Oxford skapade gynnsamma situationer för kvinnorna. På högre nivå saknade lärarna manliga studenter. I Oxford fick kvinnor också ta en högre examen, något som skulle dröja till 1948 i Cambridge. Dock fick Oxford inte ha fler än 840 kvinnliga studenter totalt. De fyra i den här samlingen – Oxfordkvartetten – pluggade vid Somervilles college, som hade rykte om sig att samla dårarna och genierna. De tvingades bli sturska och målmedvetna för att överleva i en mansdominerad miljö.

 

Lipscomb visar hur kvinnorna kompletterade och hjälpte varandra, men också hur de grälade på varandra. Det ligger förstås ingen motsättning i det: bråk utvecklar. Vad de hade blir tydligt klarlagt: inre resurser, det som Emilia Fogelklou ungefär samtidigt kallade ”strålning”. De hade energi, vilja, nyfikenhet, engagemang – allt det som krävs för att uppnå kunskap. Några av deras slutsatser är häpnadsväckande, som denna: världen finns inte, vi skapar den – och därför kan vi förstås så lätt släppa den ifrån oss, till exempel när politiska beslut fattas. Därför blir de fyra inspirerande exempel, även om jag har vissa reservationer med hur de framställs.

 

För nog hade jag önskat att den här boken hade hjälpt mig i hur jag ska ta mig an Iris Murdochs romaner, men Lipscomb är mer intresserad av att göra grundliga genomgångar av den filosofiska kontexten. Men om det är så att jag sökte en bok om Murdoch (& co) fann jag en ocean av fängslande människoöden. Jag är inte besviken. Lipscomb berättar om hur mellankrigstidens människor levde i spännvidden mellan de grymheter som blottlagts under första världskriget och de oanade skändligheter som det andra världskriget skulle ställa i öppen dager. Det var kort sagt en fruktbar tid att ägna sig åt etiska frågor. Och Murdoch skrev redan 1957 något som liknar en dom över vår tids besatthet av frågor relaterade till AI: ”Människan är en varelse som gör bilder av sig själv och därefter kommer att likna bilden.”

 

Lipscomb är en nitisk förmedlare av informationen, och ibland blir det lite svårt att hålla isär de fyra – i synnerhet eftersom han envisas med att referera till dem med dopnamnen lite för ofta. De gifte sig samtliga, men bara Anscombe och Murdoch behöll sina dopnamn: därför heter Philippa Foot ibland Bosanquet, och Midgley heter ibland Scrutton. Jag saknar ändå något som förklarar hur de blev vänner. Här sker det hux flux – men kanske det helt enkelt är så, tillfälligheter som styr. Murdoch flirtade med Anscombe vid ett tillfälle – flera sidor revs ut ur Murdochs dagbok – och vad som exakt hände blir förstås spekulationer.

 

Murdoch var på en föreläsning som Sartre höll, och det var det som fick henne att besluta sig för att bli filosof. Hon tog dock senare avstånd från allt Sartre skrivit (som sig bör). Det finns en spänning mellan katoliken Anscombe och tvivlaren Murdoch, som vid någon tidpunkt övergav sin religiösa tro. Ändå får jag för mig att jag bör läsa Murdoch just för det andliga innehållet i hennes romaner. Det grämer mig att jag inte har läst dem, att jag inte hade någon klok person som tipsade om henne när jag var tonåring, i stället för alla tips jag fick på ”spännande” författare som Hemingway, Bukowski, Kafka, Dostojevskij, Hesse, Sartre, Lundell, Kerouac, Joyce …

Svalors flykt, Majgull Axelsson, Norstedts

I Majgull Axelssons nya roman följer vi en pensionerad psykolog som hjälper en tonårstjej till ett värdigt liv. Tyvärr tvättas de goda intentionerna bort av en klyschig deckarintrig med svartvita porträtt av skurkarna.

 

Världen är full av mysterier, gåtor, oförklarade händelser. Ibland går det att uppdaga samband och förståelse, men ofta tvingas vi kapitulera och bara erkänna att vårt förstånd är otillräckligt för att greppa det som händer. I synnerhet när det gäller våldsdåd, för oss som inte tror på ondskan som ett metafysiskt väsen som intar vissa människor.

 

Lyckligtvis finns litteraturen! Där erbjuder sig ofta författare för att ge förklaringar. I deckarna kan vi lita på att de onda haffas och att det finns logiska motiv till deras mord. Tyvärr har Majgull Axelsson sällat sig till denna skara och skapat en klyschig deckarintrig och en tvångsmässig closure till sin nya roman Svalornas flykt.

 

Det tar emot att låta raljant om en bok med ett så allvarligt ärende. Christel är överårig psykolog med ansvar för en sextonårig tjej, Zadie Moonbeam, som flyttats runt bland olika fosterfamiljer. Hennes bror Mio dog när han var fyra år, misshandlad till döds av sina missbrukande föräldrar.

 

Om det låter bekant ger oss Axelsson förklaringen i en avslutande fotnot, att hon inspirerats av fallet Esmeralda, hon som kallades ”Lilla hjärtat” och dog tre år gammal i januari 2020. Den gången hade Kammarrätten i Jönköping gett de biologiska föräldrarna vårdnaden, och så sker också i den här romanen, även om den utspelar sig i Norrköping. Utgången är lika fatal.

 

Parallellt med att Christel kämpar med en begynnande Parkinsons sjukdom kämpar Zadie för att få tillträde till en egen lägenhet. Slumpens skördar är rikhaltiga i denna roman. Inte nog med att Zadies nya lägenhet är identisk med den lägenhet den lika unga Christel hade i sin ungdom när hennes föräldrar förskjutit henne, för det visar sig inte bara att det var Christels kusin som förlöste Mio, utan också att grannens nya flickvän är änka till den kille som smittade henne med en venerisk sjukdom som senare gjorde henne barnlös.

 

Världen som gestaltas i romanen är svartvit, och skurkarna agerar ut sina onda gärningar utan något psykologiskt djup. Detta blir extra tydligt då Zadie vid ett tillfälle läser Joyce Carol Oates mästerliga roman Marya, som lyckas på precis varje punkt där Axelsson misslyckas, det vill säga att ge kontur och personlig röst åt en vingklippt karaktär.

 

Som spänningsroman betraktad blir dramatiken heller aldrig tillräckligt laddad. Det räcker inte heller med att krydda Zadies språk med svordomar i var och varannan mening för att hon ska bli trovärdigt skildrad. Dessutom kunde någon ha upplyst Axelsson att man sedan 90-talet inte läser ”vårdlinjen” på gymnasiet (det heter Vård- och omsorgsprogrammet), och den som har rast på en gymnasieskola knappast tillbringar den utomhus på hösten.

 

Till sin bästa roman, Aprilhäxan, anlitade Majgull Axelsson magisk realism. Hon hade definitivt behövt hjälp av någon liknande övernaturlig kraft för att rädda den här romanen. Den är förutsägbar, övertydlig och monoton.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/5 2023) 

tundra, Rickard Eklund, Ellips

Vilken vacker bok det är! Rickard Eklund ger ut sin första diktsamling på svenska och den heter tundra. Färgen är isblå, och naturen som tecknas antyder vita snöhöjder med svarta fotspår. Typsnittet känns igen från Sisters of Mercys skivor – Caslon Antigua, ett av de snyggaste typsnitten jag känner till. Dock vet jag inte om kopplingen till bandet är medveten: Eklund har en bakgrund som musiker. Men de vackra snöbilderna ger associationer till en av bandets bästa låtar: ”Driven Like Snow”.    

 

Så är det här också en vacker bok, till sitt innehåll. Typsnittet återkommer till titlarna på de olika sekvenserna i dikten: ”Tundra”, ”Frö I”, ”Passage”, ”Askes”, ”Brytning”, ”Frö II”. Sex låtar, det är mer maxi-EP än LP. Men resultatet är en ovanligt enhetlig diktsamling, som arbetar med en puls som åstadkommer rytm och ger dikten kropp:

 

jag kan känna ditt hjärta slå

mask dras ur vältorna

huvud taget från ovan

smärtan runt munnen

svansen greppar kroken

slingrar rothalsen ut

 

Eklund ger platsen ödesmättade konnotationer. Ljuden som skapas blir dissonanser, skärande missljud, distortioner. Även ålderdomliga grepp tas i anspråk, ord som ”termalin”, ”kujonerad”, ”apofyllit”. Det liknar den rök som – förlåt mig, men – Sisters of Mercy har på sina konserter, en rök som görs så tät att bandet blir osynliga skuggestalter.

 

Men Eklund använder begreppen inte för att i första hand ge oss rökridåer; dessa inslag vidgar vår världsbild. Han skriver i en stundtals ryckig stil om det som försvinner, om det som döden lämnar i sitt följe. Det är skrivet i inventeringens poetik, en metod som känns igen från Jörgen Linds senare böcker: även här rör sig tematiken mot det som går förlorat.

 

En dov känsla som skänker aningar av något otillbörligt genomsyrar dikterna. Vi rör oss också neråt mot markytan, närheten till den blöta jorden. Berättelser om uppväxten blandas med nutida ingivelser i en polyglott samling av svenska, dialekt, finska, engelska. Och det finns också andra ingivelser, som pekar mot en uppgörelse:

 

Vi trodde på magiskt tänkande och trodde oss kunna se in i folks själar. Ingen ondska vittnades, ej heller eufori, men autenticitet. Mer eller mindre. Vi varken skrattade eller grät åt någon. Här vältrade vråkor i vildoxens hull.

 

Notera den diskreta allitterationen i ”vältrade vråkor … vildoxen”. Det är annars sällan Eklund aktiverar verktygslådan med stilistiska medel. Det han är mer angelägen om att medföra är en originell form av minneskonst, där det mindre handlar om detaljers korrekthet, och mer handlar om att återskapa stämningar och känslolägen. De skarpa sinnesintrycken blixtrar till. Ett par gånger nämns till exempel voyeurism, ett annat begrepp som ger texten ett smått tidlöst drag (tillhörde inte den debatten förra århundradet? och är det inte dessutom märkligt att vi lever i en så bildfixerad värld, utan att ens anföra voyeurism som teknik för att förstå vår tid?).

 

Eklund skapar sin egen tradition, och den är asketisk och klar:

 

Och vem syr sin son

fast i läpparna och

bär honom med sig

som en suck

mellan meningarna?

 

Sådana frågor är vad poesin livnär sig på, och jag är tacksam att Eklund ställer dem på sitt försynta sätt. I slutändan är det ju det som är det vackra med hans bok, vackrare än det stiligt tidlösa omslaget: förmågan att väcka förundran.

Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, Simone Weil, översättning Thomas Andersson, h:ström

Idag är det första maj. Jag borde vara ute och demonstrera, men känner bara att det parti som går under namnet Socialdemokraterna inte är ett socialdemokratiskt parti. Nog vet jag att det finns andra partier – alldeles för många partier – men när jag söker bland de alternativen hittar jag näppeligen något som är marginellt bättre. Det enda politiska engagemanget som gör skillnad på riktigt idag utförs av aktivister, oberoende av partisympatier.  

 

Vad ska en då göra? Riksdagsvalet i höstas stärkte mig bara i uppfattningen att det är något grundläggande fel med partipolitiken. Vore det inte en bra idé att – tja, testa något annat? Den som kan argumentera för att bevara det nuvarande politiska systemet får gärna anmäla sitt intresse. Med tanke på hur dåligt det går – nota bene, oavsett om vi har en regering styrd av S eller M (jag menar SD) – blir det svårt att överbevisa mig. Vi borde utvärdera hur det har gått under 2000-talet: kanske det helt enkelt finns olösliga problem inbyggda i själva partierna?

 

Simone Weil tyckte redan 1943 att partipolitiken arbetade emot människornas intressen. Hon såg att totalitarismen var ”partiernas arvsynd”, och även om hon skrev i en annan tid  i skuggan av världskriget och hitlerismen – har hennes uppfattning bara stärkts under de senaste åren. För vad är det för värld vi lever i, om inte putinismens, orbánismens, trumpismens, bolsonarismens, etc? Om de politiska partiernas allmänna avskaffande heter hennes pamflett, som 2014 gavs ut av h:ström, i Thomas Anderssons översättning, med ett fint efterord av teologen Mårten Björk. Den har mig veterligt inte funnits tillgänglig på svenska tidigare, och kom nyligen i nyutgåva.

 

Weils främsta argument är att det inte går att bedriva partipolitik utan att ge efter för populism. Ursäkta mig om jag måste yttra truismer här, men det är ett underbetyg åt samtliga våra åtta riksdagspartier att de till hundra procent består av lydiga hundmänniskor som samtliga inrättar sig i de led partiledningen dikterar. Det allra värsta är att det i slutändan leder till ett partiprogram som vattnar ur all form av ideologi, till förmån för förslag som bara smeker den ömfotade marknaden.

 

Björks efterord betonar det opersonliga i Weils projekt, att hennes mål alltid var att avskapa det egna jaget. Nu lägger sig words stavningskontroll i och menar att ”avskapa” inte är ett ord, men det beror ju på att vi lever i en befängd och vulgär tid som inte har anammat och förvaltat Weils idéer bättre. Avskapelse borde vara något som lärs ut i skolan, och om det tar för mycket tid föreslår jag att det kan ske på bekostnad av studierna av något krig från 1600-talet.

 

Nu i selfiekulturens baksmälla kunde vi lära oss se nyttan av den avskapelse som sker inifrån, från de egna resurserna och de egna impulserna, snarare än som en betingad reflex från yttre stimuli (typ reklam och influencersmörja). Enligt Weil – och det är svårt att inte hålla med henne – fungerar kollektivet inte. Den gjorde det inte då, när hon skrev för 80 år sedan, och den gör det inte nu. Om något blir hennes idéer mer tillämpbara på vår globaliserade och splittrade värld. Och vi står inför utmaningar som är ännu större än det världskrig som då höll på att skära människor itu och dela in dem i ett vi (alltid ”de goda”) och dem (alltid ”de onda”). Hon menar att vår tankeverksamhet blir intellektuellt korrumperad av att lyda partiet. Hon illustrerar med någon som satts i arbete att hitta jämna tal och blir bestraffad när de jämna talen framträder: ”I sin vilja att kämpa emot löper hon risken att finna jämna tal även där det inte finns några.”  

 

Det Weil då erbjuder är vidgning av det vi har framför oss. Hon lånar Rousseaus begrepp om ”allmänviljan”, och resonerar kring hans uppfattning att vi har förnuftet gemensamt; i stort sett är vi överens om en rationell bild av världen, medan våra känslor – våra lidelser – är ojämnt fördelade. Därav begår vissa brott, som strider mot det förnuft vi delar. Genom att ta Rousseau på allvar och gå i polemik mot honom når hon fram till egna och nya sanningar. När Oscar Wilde på ett berömt ställe i en av sina dialoger hävdar att ”all bad poetry springs from genuine feelings” kunde poesin med lätthet ersättas med politiken: all dålig politik härrör från äkta känslor.

 

Och är det något vi behöver ha mer av inom politiken är det ju mindre känslor och mer förnuft, mindre vaga uppfattningar och mer vederhäftiga slutledningar. Hellre än att fatta beslut grundade på hur något känns vore det bra om vi kunde ta reda på hur det faktiskt är. Det betyder inte att Weil underkänner demokratin i sig, åtminstone läser jag inte henne så. Grundar jag det då på hur det känns eller hur det är? Att avskaffa demokratin är en farlig väg att gå, men det är också farligt att ta demokratin för given och kapitulera inför det meningslösa argumentet att det är det minst dåliga av de alternativ som erbjuds.

 

Det farliga infinner sig också hos de som inte opponerar när etiketter sätts på dem. Det sker när någon yttrar sig i egenskap av ”socialist”, ”liberal”, ”konservativ”, ”nationalistisk” (jag menar rasist), och så vidare. Det är förödande att ges etiketter, och jag kan inte nog bråka med de kolleger jag har som envisas med att kalla mig pessimist som ser allt i svart – jag tror verkligen på förändring och att det finns outnyttjad potential hos även de vid makten fastsurrade politikerna, varför skulle jag annars fortsätta skriva här? Jag gör åtminstone något, till skillnad från mina kolleger.  

 

Det de politiska partierna står för, menar Weil, är tre sammanlänkande saker: att de odlar kollektiva lidelser, utövar ett kollektivt tryck på medlemmarna, och har som enda mål att växa och bli större (än de andra). Problemet med partipolitiken är också den hägrande makten, som görs till ett ändamål i sig. Här kan tilläggas att det gör oss dummare generellt att ha favoriter, och det här gäller förstås också inom idrotten. Om den här liknelsen låter långsökt ber jag dig granska nästa valvaka och se hur partimedlemmarna firar respektive deppar, och återkom med en rapport i vilken grad det skiljer sig från hur fotbollsfans firar sina favoritlags vinster respektive förluster.

 

Är du en av oss? Så lyder partierna (och fotbollsfansens) underförstådda fråga. Alla grupperingar är av ondo, och den som har favoriter slutar tänka; därför kan det vara på sin plats att erinra sig Snusmumrikens ord i Tove Janssons Det osynliga barnet: ”Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket”. En tänkande människa måste värna om sin frihet och självständighet. Det finns mycket hos Simone Weil som är ovärderligt, och det är förstås mer än glädjande att det fortfarande utkommer nya böcker av henne. Fortsättning följer, förstås.