I Majgull Axelssons nya roman följer vi en pensionerad psykolog som hjälper en tonårstjej till ett värdigt liv. Tyvärr tvättas de goda intentionerna bort av en klyschig deckarintrig med svartvita porträtt av skurkarna.
Världen är full av mysterier, gåtor, oförklarade händelser. Ibland går det att uppdaga samband och förståelse, men ofta tvingas vi kapitulera och bara erkänna att vårt förstånd är otillräckligt för att greppa det som händer. I synnerhet när det gäller våldsdåd, för oss som inte tror på ondskan som ett metafysiskt väsen som intar vissa människor.
Lyckligtvis finns litteraturen! Där erbjuder sig ofta författare för att ge förklaringar. I deckarna kan vi lita på att de onda haffas och att det finns logiska motiv till deras mord. Tyvärr har Majgull Axelsson sällat sig till denna skara och skapat en klyschig deckarintrig och en tvångsmässig closure till sin nya roman Svalornas flykt.
Det tar emot att låta raljant om en bok med ett så allvarligt ärende. Christel är överårig psykolog med ansvar för en sextonårig tjej, Zadie Moonbeam, som flyttats runt bland olika fosterfamiljer. Hennes bror Mio dog när han var fyra år, misshandlad till döds av sina missbrukande föräldrar.
Om det låter bekant ger oss Axelsson förklaringen i en avslutande fotnot, att hon inspirerats av fallet Esmeralda, hon som kallades ”Lilla hjärtat” och dog tre år gammal i januari 2020. Den gången hade Kammarrätten i Jönköping gett de biologiska föräldrarna vårdnaden, och så sker också i den här romanen, även om den utspelar sig i Norrköping. Utgången är lika fatal.
Parallellt med att Christel kämpar med en begynnande Parkinsons sjukdom kämpar Zadie för att få tillträde till en egen lägenhet. Slumpens skördar är rikhaltiga i denna roman. Inte nog med att Zadies nya lägenhet är identisk med den lägenhet den lika unga Christel hade i sin ungdom när hennes föräldrar förskjutit henne, för det visar sig inte bara att det var Christels kusin som förlöste Mio, utan också att grannens nya flickvän är änka till den kille som smittade henne med en venerisk sjukdom som senare gjorde henne barnlös.
Världen som gestaltas i romanen är svartvit, och skurkarna agerar ut sina onda gärningar utan något psykologiskt djup. Detta blir extra tydligt då Zadie vid ett tillfälle läser Joyce Carol Oates mästerliga roman Marya, som lyckas på precis varje punkt där Axelsson misslyckas, det vill säga att ge kontur och personlig röst åt en vingklippt karaktär.
Som spänningsroman betraktad blir dramatiken heller aldrig tillräckligt laddad. Det räcker inte heller med att krydda Zadies språk med svordomar i var och varannan mening för att hon ska bli trovärdigt skildrad. Dessutom kunde någon ha upplyst Axelsson att man sedan 90-talet inte läser ”vårdlinjen” på gymnasiet (det heter Vård- och omsorgsprogrammet), och den som har rast på en gymnasieskola knappast tillbringar den utomhus på hösten.
Till sin bästa roman, Aprilhäxan, anlitade Majgull Axelsson magisk realism. Hon hade definitivt behövt hjälp av någon liknande övernaturlig kraft för att rädda den här romanen. Den är förutsägbar, övertydlig och monoton.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/5 2023)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar