Orestes tvekade aldrig, Björn Runeborg

I sin förra bok Dödas kärlek skrev Björn Runeborg om Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 11 september 1978 i sviterna efter en olycka på Monza-banan i Italien. I sin nya bok Orestes tvekade aldrig skriver Runeborg om Anna Lindh, den socialdemokratiska ministern som knivhöggs på NK mitt i Stockholm 11 september 2003, och dog dagen efter i sviterna efter attacken.

Men den förra boken handlade i ärlighetens namn mest om andra saker, om livet i småstaden för en kille som råkade dela namn med racingföraren. Och den här boken handlar också mest om hur gestalter från den grekiska mytologin rör sig i Sverige, utan att det anses uppseendeväckande på något sätt.

Först trodde jag att Runeborg var intresserad av att göra grekisk tragedi av mordet på Anna Lindh. Ingen långsökt tanke: händelsen hösten 2003 var större än vi orkade ta in, att den bara lyckades göra oss helt lamslagna. Men det är en långt mer besvärlig historia som vi får oss till livs, en historia som inte helt lätt kan återges eller refereras.

Det är med andra ord inte som när Johannes Anyuru recyclade antika myter i sina tidiga dikter, på ett sätt som gjorde honom oslagbart cool bland kritiker. Så cool blir nog Runeborg aldrig: han är ingens gunstling.

I den här mytologin föds Orestes på natten 28 februari 1986 – ja, nästan exakt i samma ögonblick Olof Palme skjuts till döds mitt i Stockholm. Att det gör honom till en sjuttonårig student på högskolan är väl sådant som får tillskrivas fiktionens ibland generösa konto av fenomenala mirakel. En författare är skyldig att förvalta slumpen, och sådant är Runeborg bra på.

Hans roman handlar om den kollektiva skulden, ur vårt samhälle är skapat av oss tillsammans, att det är skapat ur ett gemensamt ansvar. I den här romanen är det befriande att följa sms som skickas av syskonen Elektra och Orestes. Den märkliga effekt som uppstår är en slags dubblerad realism, att det blir dubbelt verkligt. Politiska figurer är väl också en sorts mytiska figurer.

Enligt myten mördade Orestes sin mor Klytemnestra för att hämnas att hon svikit hans far Agamemnon. Som fond till det antika dramat fanns det trojanska kriget, medan det här är Kosovo-kriget som är det sår som fortsätter vara ett trauma för karaktärerna.

Vad vet vi för resten om vilka krafter som eventuellt finns omkring oss? Lika troligt som något annat, lika troligt som vetenskapens sanningar, är väl att en sådan som Orestes skulle kunna finnas mitt ibland oss. Orättvisa föder hämnd, i ett virrvarr av lösa trådar. Att säga att det är en lätt match att följa Runeborgs historia är att ljuga ungefär lika mycket som han själv skarvar med sanningen. Verkligheten och myten överlappar varandra, skär in och sliter och hugger sin nya väg. Orestes möter Anna Lindh på NK strax innan hon mördas, och han undrar varför han inte gjorde något för att hejda mördaren.

Det är en litteratur som är modig och som vågar utmana och inte väjer för att vara svår och krävande. Kassandras ord till Orestes låter som ett credo från författaren själv: ”Okej. Allting är ännu oklart. Jag vet. Det är gjort medvetet. Avsiktlig oklarhet, kallar Apollon det.”Runeborg förstorar händelserna, ger dem de rätta dimensionerna. Evigheten blandar sig i, på något sätt, i den här sorgliga historien som utspelar sig några septemberdagar, prydligt daterade. Jag läser boken exakt nio år senare, påminns om den obehagliga stämning som Sverige hamnade i.

Konsten att vara kvinna, Caitlin Moran

När jag lånar Caitlin Morans bok med titeln Konsten att vara kvinna på skolans bibliotek får några av mina kolleger anledning att kommentera titeln. – Ja, vad då? svarar jag, den här läser jag för jag ska ha queer-perspektiv på alla mina lektioner från och med nu. Likt förbannat är det någon som måste ta det bokstavligt, som måste uttrycka synpunkten att hela queer-grejen är den värsta grejen som har hänt mänskligheten sedan andra världskriget. – Okej, svarar jag.

Eftersom jag generellt inte gillar komiker (jag tycker om att skratta: thus - - - ) har jag ingen uppfattning om just Caitlin Moran: för mig är hon dessutom mest känd som skribent på Melody Maker, som jag läste halvslaviskt ungefär då hon var verksam där. Men hon tillhör en stolt tradition så kallat kvinnliga komiker också: djärva, frispråkiga, kaxiga. Och eftersom hon redan på första sidan nämner pjäsförfattaren (och komikern) Alan Bennett och filmen Whitnail And I är alla dörrar för anglofilen redan öppnade.

Det är också svårt att motstå charmen när hon öppenhjärtigt berättar om sin rediga arbetarklassuppväxt i Wolverhampton, med sju syskon och föräldrar som lämnar henne vind för våg mestadels. Det är så energiskt skrivet att man ibland önskar att hon kunde vila lite på hanen någon gång, men det är forcerat framvällande hejdlös prosa som dominerar. Förvisso tar hon upp allvarliga aspekter, där ärendet är en ganska vidlyftig tolkning av feminismen, där det handlar om att kvinnor i stora drag mår sämre än män, och hon ser det som sin uppgift att råda bot på detta.

Energin slår ibland över i gapighet – något som för övrigt också brukar drabba Julie Burchill, Morans stora förebild. Hon har dock sunda värderingar i det stora hela (med undantag för att hon tjatar om Guns 'N Roses). När hon skriver långrandigt om skor, om bröllop, om barnafödslar, om droger, om besök på strippklubb, då tycker jag ändå att hon kunde ha varit mindre meddelsam. Någon gång tycker jag också att hon borde komma fram till originellare slutsatser än truismen att Lady Gaga är en bättre förebild än Katy Perry.

Det klämkäckt vitsiga får man på köpet: hon är i alla fall smartare än Petra Mede, och betydligt mer skojfriskt ordvitsande än någon av sina svenska diton. Det är en inspirationsbok som försöker agera mot den urgamla och urfåniga systerskapstanken, det där att kvinnor ska hjälpa varandra, leta fram ”kvinnliga förebilder”. Tyvärr tycker jag att hon ägnar för mycket utrymme åt att försvara sådant som andra bara borde skita i: att hon anlitar städare, till exempel. Och att det skulle vara synd om henne, när hon som sextonåring får det där jobbet på Melody Maker, och som tonåring som tv-programledare. Att då gnälla över en taskig tonårstid är bara koketterande.

Dessutom omgavs hon av sublim musik när hon var barn och ungdom i England i slutet av 80-talet och början av 90-talet. I Sverige hade vi ”Peter's Pop Show”, ett tyskt program som visade artister som körde playback, samt Kaj Kindvalls söndagsprogram ”Discorama” på radion, där man en gång i veckan kunde höra något annat än schlager och Anders Glennmark.

Rör inte min Tintin!

För några veckor sedan bestämde sig Behrang Miri för att flytta Tintin-böckerna från barn- och ungdomsavdelningen på Kulturhuset. På twitter döptes tilltaget snabbt till #tintingate, och någon uttryckte sig fyndigt och menade att svenska twitter under en halv dag förvandlades till Kapten Haddock.

För reaktionen blev lika hätsk som debatten blev förutsägbar. Det är inte första gången exemplet Tintin används, förmodligen inte heller den sista. Kanske debatten var extra känslig så tätt inpå premiären av Stina Wirséns barnfilm ”Liten skär och alla små brokiga”, med den svarta stereotypen Lilla hjärtat. För att inte tala om vårens debacle med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths bokstavliga medverkan i konstnären Makode Lindes black face-tårta till konstverk.

Är det en viktig debatt? Som vanligt hävdar företrädesvis vita medelålders män vikten av det fria ordet. ”Tintin i Kongo”, det verk Miri syftade på, fanns inte ens i Kulturhusets bestånd, och har synnerligen låg status – förutom Tintin-kännarna har nog få ens läst det.

Ett perspektiv jag har saknat har handlat om den förment goda viljan att skydda barnen från en farlig kultur. Men det är en underskattning av barnets estetiska kompetens: barn och ungdomar förstår att skilja på uppenbara stolligheter, och jag har länge tyckt att den gamla klyschan att barn inte ”fattar” ironi är felaktig (däremot verkar många vuxna ha svårt att förstå ironi).

Givetvis kan det här uppfattas som att konst fortfarande har sprängkraft, att den har en subversiv potential att påverka. Det borde betyda att vi tar kulturen på större allvar, placerar den i själva kärnan av samtidsdebatten, där den hör hemma. Kultur är något som angår oss alla, som betyder något i våra dagliga liv, och är ingen udda sidoverksamhet.

Synen på konst som enbart instrumentell får inte ställa sig i vägen för en upplevelse av den som utmanande, krävande, svår. Annars får vi en konst som ska sanktioneras på förhand, som sysslar med det för stunden igenkännbara.

Det måste finnas konstnärer som går över gränsen, som är banbrytande och kanske rentav chockerande. Som Sex Pistols var för 35 år sedan när de släppte singeln ”God Save The Queen”, en låt som har betytt mer för rockmusiken än någon av The Beatles låtar, eftersom den släppte fram helt andra förlösande krafter, och visade att motstånd lönar sig. Pussy Riots vackra punkbön i Moskva i våras hade varit otänkbar utan det mod Sex Pistols visade när de inför drottning Elizabeths silverjubileum kallade henne en idiot som saknade mänskliga drag.
 

Karl Fredrik Mattsson, konstnären bakom sommarens falska mynt med devisen ”vår horkarl till kung”, och Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen som nyligen publicerat en smädande bild av kungen och drottningen: båda står i skuld till Sex Pistols. Som i sin tur står i skuld till Lord Byron, som 1822 hånade kung George III i punkdikten ”The Vision of Judgment”, en dikt som placerade poeten långt utanför det salongsfähiga engelska etablissemanget. Vi ska vara tacksamma för de konstnärer som frivilligt utsätter sig för den ryggradsreflexens kritik som blir den omedelbara reaktionen, de som vågar vara stigfinnare helt enkelt därför att vi förtjänar en konst som är dynamisk och utvecklande.

Vi är skyldiga det förflutna en respekt för deras åsikter, även när deras representanter inte var förutseende nog att hysa åsikter som skulle bli politiskt korrekta i Sverige 2012. Att revidera dåtiden är både korkat och farligt, då det finns större anledning att studera historien inte enbart för att lokalisera när den var trångsynt, utan också för att lära av den när den var klartänkt och försigkommen på sätt som vi nutida människor bara kan känna avund inför.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2012, något förkortad) 

Femtio nyanser av honom, E L James

Den första boken i den oerhört populära serien Fifty Shades of Grey finns nu på svenska, och man blir förströdd och road för stunden. Det är en uppenbar fantasi, och därför går det inte att bli upprörd över att den befäster stereotypa könsroller.

Ur ett litteratursociologiskt perspektiv är det förstås oerhört intressant, hur det som ursprungligen var fan fiction blivit mer populärt än de böcker som var inspirationskällan. E L James trilogi under namnet ”Fifty Shades” tillkom först som fortsättning på Stephenie Meyers framgångsrika serie ”Twilight”, men när alla referenser till Bella och Edward rensats bort har trilogin alltså passerat både den och Harry Potter som de mest säljande böckerna någonsin.

På svenska heter den första boken Femtio nyanser av honom, och jag befarar att oavsett vad som står i den här och andra recensioner kommer den att slå alla försäljningsrekord även här.

Samtidigt är det att underskatta läsarna att gnälla på att James bara upprätthåller konservativa ideal, med hjältinnan Anastasia Steele som den undergivna kvinnan och hjälten Christian Grey som den dominante mannen.

För som namnen indikerar: det här har inte mycket med verkligheten att göra. James överger alla pretentioner på realism, och satsar helhjärtat på fantasin. Och jag tror nog att läsarna fattar det här, att vi inte ska läsa bokstavligt.

Grey, mannen som enligt egen utsago är störd i ”femtio olika nyanser”, är så rik och perfekt att det blir parodiskt. Likaså är Anastasia långt ifrån det trovärdiga i sin oskuldsfulla fumlighet. Det finns en viss humor i hur deras relation framställs, och jag kan inte undgå att uppfatta det som en drift med genren, att James är medveten om att hennes kärlekssaga är en aning löjlig, och dessutom lite löjeväckande skriven.

Femtio nyanser av honom är en roman som efter en hundrasidig prolog har sex som sitt enda tema, men den utlovade sadomasochismen är inte alls framträdande. I stället för ”Twilight”-böckerna används Thomas Hardys 1800-talsroman Tess av D'Urberville som uttalad intertextuell referens, och man hade kanske hoppats på mer handgripliga stilistiska bevis på inflytande från det hållet.

I stället är det klumpigt berättat, med gott om upprepningar, både när James skriver om sex och när hon skildrar Anastasias tafatta försök att freda sig mot den rike Mr Greys gåvor. Allt skildras med hjälp av superlativ och hyperboler: den som tycker att Meyers vampyr Edward inte beskrivs som tillräckligt vacker har massor att hämta i James porträtt av Mr Grey.

Det är möjligt att människors drömmar ser ut så, men då tycker jag att det är brister i fantasin, om perfektionen är det högsta målet. Den värld romanen målar upp är så fläckfri att den tappar intresse, när kroppar och miljöer är polerade intill utslätning.

Litterärt finns det större anledning att läsa Rut Hillarps romaner från 50-talet, eller pseudonymen Pauline Réages Berättelsen om O. Det här är också kvinnor som skriver om frivillig underkastelse, men det sker med mer förankring med verkligheten. E L James enda syfte är nog förströelsen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2012)

Jane Eyre Laid Bare, Charlotte Brontë & Eve Sinclair

Räckte det inte med de zombies och havsodjur som hemsökte Jane Austens romaner, när de för några år sedan piffades till med dessa pikanta ingredienser? Hur mycket du än svarar jakande finns det alltid någon som vill gå ännu ett steg längre, och nu är det Jane Eyres tur att bli utsatt för någon som tar sig skändliga friheter.

Jane Eyre Laid Bare heter romanen där copywritern Eve Sinclair våldgästar Charlotte Brontës klassiska roman. ”The classic novel with an erotic twist” utlovar omslaget, och det är exakt vad det är. Sinclair skippar första hundra sidorna, och låter oss träffa Jane när hon är i färd att anlända till Thornfield Hall. Inte mycket ordas om de formativa åren, förutom att vi här får veta att Jane börjar onanera när hon är tio och har flera lesbiska upplevelser på Lowood-skolan.

En roman som explicit skriver ut den undertryckta erotiken i Jane Eyre: men är det inte att underskatta Brontës roman? Jo, det är en underskattning och en felläsning av grövsta art. Fantasin löper fritt här, men det gör den ännu mer intrikat och ännu mer djärvt i originalet, där vi underskattar Jane om vi tror att hon inte är erotiskt förslagen. Attraktionen mellan henne och Rochester är i Brontës roman emotionell och intellektuell och språklig, något som helt saknas här, där också striden inom Jane reduceras till att enbart bli ett begär som hon ger efter för så fort hon får tillfälle. En nyckelscen från den ursprungliga romanen är efter det avbrutna bröllopet när Jane utanför Rochesters dörr tvekar, medveten om att hennes kropps salighet finns bara några decimeter bort, men hon väljer ändå att lämna Thornfield: i den här nya romanen ligger hon med Rochester många gånger innan äktenskapet. Det är också poänglöst att Rochester här är så sexuellt beredvillig, när en av poängerna med Brontës roman är att han inte kan hantera Bertha Masons sexualitet. Den kohl-sminkade Bertha som här lite väl anakronistiskt kallas ”dominatrix”, ett begrepp som inte skulle användas förrän på 1970-talet.

Sinclair gör sitt bästa för att imitera Brontës stil, men det sker inte utan eftergifter. Om jag ska vara snäll, och det ska jag väl, kan jag gå med på att hon har gjort ungefär samma sak som görs vid de otaliga filmatiseringarna av romanen. Det vill säga reducerat och förenklat. Förutom då att hon har lagt till några sexscener, en massa onanerande. Därför blir det också rätt poänglöst, eller överflödigt: de sexuella känslorna är redan inskrivna i Brontës roman (se min essä i Tidningen Kulturen från 2008), och stackars Sinclair har inte mycket att tillföra. För att kompensera blir Jane en voyeur när tjänstefolket ligger med varandra.

Om jag ska vara elak, och det ska jag väl vara, måste jag tillstå att Sinclairs stil är av det bedrövligare slaget. Så här beskrivs Janes svartsjuka när Rochester svärmar kring Blanche: ”If he had kissed her like he had kissed me, or even looked at her in the same way, I should have covered my face, turned to the wall and (figuratively) have died to them.” Nä, jag kan inte tycka att det här är bra (parentesen!).

Sinclair skriver in sig i en lång tradition av bearbetningar: redan några månader efter att den publicerades hösten 1847 hade en dramatiserad version premiär på teatern. Nu är inte heller det här det första försöket att göra romanen sexigare: det kanske mest bisarra inslaget hittills har varit romanen Jane av April Lindner, en roman som utspelar sig i nutida USA där Jane förälskar sig i rockstjärnan Rathburn. Ändå är Eve Sinclairs tilltag en säregen blandning av hybris och småcharmig kaxighet, men där hon til syvende og sidst inte kommer någon vart med sitt projekt. Inte heller är det frågan om att Jane Eyre är en okränkbar karaktär, eller att Jane Eyre är en okränkbar roman: nä, sådant får den tåla, och sådant tål den. Det här gör varken till eller från, utan jag fortsätter vidhålla att den är en sexig roman som inte blivit det minsta sexigare av det här påhittet.

Stamtavla, Karin Ström

Novellix serie där de ger utrymme åt en enskild novell i bokform känns redan som en institution, trots att det var i maj förra året som de började med sitt koncept. Höstens skörd har formgivits av Lotta Külhorn, och hon brukar ju vara en pålitlig leverantör av omslag med retrokänsla: kanske retrokänslan tagit över lite för mycket, för jag ser mycket 50-tal i allmänhet i omslaget till Karin Ströms Stamtavla, och i synnerhet Wahlströms & Widstrands fina utgåva av Virginia Woolfs Det lutande tornet från 1952.

I den här novellen finns en besynnerligt välutvecklad närhet till berättarjaget, den aspirerande konstnären Maria Mörck. Tyvärr (för henne) är den yngre systern om inte mer begåvad så mer anpassad till samtidsklimatet, med en mer provokativ konst. Och därmed mer framgångsrik; den faller kulturmänniskorna på läppen. Så novellen kan läsas som en kritik av konstens marknadsanpassning, ja – men det är också en grym studie i syskonrivalitet.

Vi hatar när någon våra närstående blir framgångsrika (”You see, it should have been me!” som Morrissey klagar i sin klargörande låt på temat). Här blir det korta formatet inte begränsande, utan systrarna blir levandegjorda för oss, speciellt alltså huvudpersonens förståeliga avundsjuka.

Novellen illustrerar också det nödvändiga motståndet, vårt grundläggande behov att opponera oss. Maria är en ordentlig flicka som växer upp till ordentlig kvinna, men kompenserar sin prydlighet med konsten, där disciplin möter frihet. Inbillar hon sig, kanske, men på något sätt är hon som konstnär för hämmad, medan systern alltså är kompromisslös i sitt konstnärliga arbete. Att hon skulle vara benådad med talang förnekar den äldre systern. Det är lätt för oss läsare att le lite nedlåtande åt hennes naiva antagande att det går att skapa konst utan att investera något.

Den yngre Systern, Daria, är något av en Inger Edelfeldt-figur: Edelfeldt som också i novellform har lyckats gestalta dessa halvfarliga, smått osympatiska konstnärssjälar som agerar på eget bevåg, utan att fundera på konsekvenserna. Som representant för den samtida konsten är hon hänsynslös och girig i sitt utnyttjande av den egna familjen. Möjligen kan novellen läsas som en kritik, att det är de vulgäraste tunnorna som skramlar mest.

Men jag ser Stamtavla som en novell som inte enbart diskuterar konstens ställning och funktion, utan ärendet kring familjen blir lika angeläget. Maria uppfattar Daria som egoistisk och elak, men hon är själv ganska missunnsam och självupptagen. Lustigt nog åker Maria med mamman till ett pensionat i Ingelstorp – samma ställe besöks av Karl Ove Knausgård med intervjuaren Jerker Virdborg i senaste numret av Vi Läser: jag råka läsa den intervjun samma dag som jag läser den här novellen, som på ett plan kan läsas som en kommentar också till Knausgårds Min kamp-projekt, att alltså i konstens namn utnyttja närstående.

Utöver detta antyds en tematik kring att vara speciell, att vi människor i allmänhet gärna vill vara unika, originella, annorlunda – givetvis utan att riskera viktiga detaljer som social status, tillhörighet. Då framstår antagonismen mellan systrarna i ett annat ljus, som ett ödesdrama om två personligheter, en kamp mellan modet och fegheten.

Ström skriver kantigt och rytmiskt på ett okonventionellt sätt. Här skissas en katastrofkänsla fram, en väntan på förlösning. Det är en stil som passar protagonisten ypperligt, då man anar att hon är en ordningsam människa vars städade yttre döljer en längtan efter att få hänge sig åt oredan.

Call me Ishmael ...

Kan du tänka dig Fredrik Reinfeldt ställa upp och läsa ett kapitel ur låt säga Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens juvelsmycke, tillsammans med andra kända och okända som lånat sina röster till varsitt kapitel, som sedan finns tillgängligt för gratis nedladdning av den giriga allmänheten?

Nä, det här låter ju som en galen utopi. Och ändå är David Cameron en av dem som ställt upp för att läsa in ett kapitel ur Herman Melvilles magnifika Moby Dick, i ett projekt som pågår ända fram till mitten av januari nästa år. Då ska samtliga 135 kapitel vara fullbordade - ett kapitel om dagen går att ladda ned på den här hemsidan, som för tillfället befinner sig i kapitel 22. Några som har läst hittills är Tilda Swinton, Stephen Fry och Neil Tennant från Pet Shop Boys. Det är så nära ett allkonstverk man kan komma, för till varje kapitel har även en konstnär bidragit med illustrationer, en video, musik, eller annat.

Det är en briljant idé, och att lyssna på olika röster gör att du inte blir så beroende och tröttnar på uppläsaren. Och tredje kapitlet är helt lysande inläst av Nigel Williams, som med subtila åtbörder förstärker den komiska situationen när Ishmael tvingas dela bädd med kannibalen Queequeg, som gång på gång refereras vara "harpooneer". De homoerotiska antydningarna hanteras varsamt i Williams uppläsning.

Projektet startades av Plymouth International Book Festival, som en läsfrämjande insats i generella termer. I Sverige landade en statlig litteraturutredning i slutet av september, en utredning som återigen konstaterade tendensen att allt färre läser. Om Moby Dick är för omfattande - fast, varför, ett kapitel om dagen borde alla orka - kanske något svenskt institut kunde börja med Almqvist, om man vill ha en svensk roman som är lika viktig för vår nationella kanon som Moby Dick är för den amerikanska. Det enda jag kräver för att ha kläckt idén är att få läsa Nionde bokens scen VI, från Kolmården, där Tintomara springer fram i skogen. 

Evigheten, syster, Tarmo Rissanen

Ibland är det bara skönt att läsa en debutant, för du har inga förutfattade meningar, speciellt inte i de sällsynta fall när namnet är dig helt obekant, när det handlar om någon som inte hunnit göra intryck i media. Som Tarmo Rissanen, vars debut Evigheten, syster ges ut på Modernista.

Det är också en bok som – kliché alert! – inte liknar något annat. Fiktionen används här som ett skydd, som en försvarsmekanism, där den blir en låtsasvärld som inte tillåter att något gör ont. Internet är en sådan värld, men internet existerar inte inom den här bokens pärmar: det är inte den typen av realism som är verksam här.

Riket här heter Felicia©, och uppvisar vissa paralleller med företeelser från vår värld, en del svunna sådana (som Berlin med muren). En värld som skuggar vår värld, eller som kanske bara getts vissa associationer därifrån. Drömmen är en sådan värld, men återigen: det är inte den typen av realism …

Leken, kanske – att det är karnevaliska upptåg som dikterat Rissanens märkligt skrivna bok, om killen Henrik och mamman som bor tillsammans i en värld av glitter, med udda maskiner som tar hand om våra behov. I kulissen lurar ett rovdjur. Framtiden är en sådan värld? Nja, snarare en tid utanför vår tid, för jag vidhåller att den realism som finns inskriven i det här projektet är av ett annat slag än det förväntade.

Full av kitsch och overklighetsmarkörer, samtidigt som det händer otäcka saker som minsann getts klang av den hårda verkligheten. Rissanen skriver lyriskt, fragmentariskt, och utsökt vackert, när han frilägger det sorgearbete som så småningom utkristalliserar sig: en död syster finns i medvetandet, ibland, men Henrik förefaller osäker på hur man beter sig, hur han ska förhålla sig till den sorg han bär på.

Hyperbolen härskar i Felicia©, en stat som kommunicerar med smileys. Skillnaden gentemot Orwells, Boyes och Huxleys dystopier är att hos Rissanen är facit mindre uttalat. Han tillåter vidare tolkningar, medan de tidigare verken i genren uttrycker tydliga varningar, profetior som varslar om onda tider. Här är det mindre klart om Rissanen roar eller oroar: ”'Glamouren kommer svälja dig hel.' Mamma stängde munnen och nickade. 'Men det är alltid värt det, älskling.'”

Det artificiella jobbar hårt i den här världen, som alltså antingen kan ses som en följd av vår nuvarande indolens, eller som en skugga vi håller på att kasta – en skugga som snart tar över. Allt har blivit flimmer och brus i det här som vi med rätt eller orätt kallar postmodernism. Realism, för den delen, handlar mest om hur vi uppfattar det: alla har rätt till sin upplevelse, som det så vackert heter, och din definition är lika mycket värd som någon annans. Vad Rissanen har skrivit är en klaustrofobisk saga, lika isande skruvad som Bret Easton Ellis Glamorama, men något mindre hätsk. Revolten stannar vid att Henrik mosar en hushållsrobot, inte till någon större nytta då den kan ersättas lätt som en plätt, eller lika lätt som man kan ersätta människor, en utbytesvara bland andra.

Sorgen är det slutna rummet som saknar fönster, där alla dörrar saknar handtag och du därför inte själv kan välja när de ska öppnas. Kanske berättelsen kan läsas som en psykos, där sorgen blir fängelset för huvudpersonen. Sorg som symbios också, där du inte kan skilja på känslan och föremålet.

Parallellt med sorgearbetet är Evigheten, syster också en kärleksroman, där kärleken är lika förlösande som den är förgörande. Men främst leder den till en frihet, som jag inte kan uppfatta som något annat än en vacker slutsats. Den ton som ljuder genom romanen må vara något kitschig, men den är övertygande och konsekvent, och trots dystra inslag är det en text där optimisten får sista ordet.

Min dotter Amy, Mitch Winehouse

I boken Min dotter Amy berättar hennes far Mitch Winehouse ”den sanna historien”, berättar han, och förlåt mig då om jag himlar lite med ögonen, för den har vi väl hört förr? Efter att ha värjt mig länge för den här boken, utgiven av Bladh &Bladh – jag har haft den som pdf-fil i evigheter, men har inte vetat hur mycket tårar en bärbar dator eller en läsplatta tål. Nu blir det här historien om en pappa som har lärt sig att svara när telefonen ringer: ”Är hon död?” Den vidriga, avskyvärda dagen 23 juli 2011, då hon dog.

För nu ska bilden korrigeras, och det görs med besked, när fadern skriver historien om sin dotter, utan att utelämna upptågen och vildheterna och allt det som gjorde henne till Amy Winehouse. Helt klart har han siktet inställd på huvudfienden, Blake Fielder-Civil, som görs till den som introducerade henne för tyngre droger: ”den värsta skithög som Gud någonsin har skapat”. För fadern handlar det mer om ett Blake-beroende än drogberoende.

Som bekant förde Mitch in jazzen i Amys liv när hon var barn, och hon behöll den kärleken hela livet, till sångerskor som Sarah Vaughan, Billie Holiday, Tony Bennett, där hon smälte in sångtekniken med influenser från r&b och hip-hop. Hon skapade sedan helt på egen hand den här unika hybriden mellan nutid och dåtid, nostalgi och en jakt efter det nya. Det är också det som gör det till en så renande upplevelse att lyssna på musiken, att den är så euforisk även i smärtan – delvis tack vare kaxigheten i sångtexterna, men också genom hur hon tog sig an orden, oförfärat och helt värnlöst.

Mitch Winehouse skriver intimt, där vi får veta mer än tidigare om dotterns humor och humör, och han skriver i den totalt uppslukade kärlekens namn: blint, partiskt, omåttligt. Det är en kärlek som tål allt, men som riskerar att skymma objektet, göra henne till för mycket av ikon, och för lite människa.

Att artister är gränslösa och med aptit på farligheter, det är något den här boken inte riktigt tar tag i. Mitch som själv är sångerska med viss karriär inom musikindustrin är lite överslätande när han skriver om Amys scenskräck (en alkoholist behöver inga ursäkter), och raljant när han avhandlar de sexuellt explicita sångtexterna: Amy är alltid underbar, alltid vacker – även efter en bröstförstoring (”Efteråt såg hon fantastisk ut”). Förvisso är det trist att nidbilden av henne som sargat offer övertagit uppfattningen om henne som snabbtänkt begåvat charmtroll, som när hon på en konsert besvarade publikens tjatiga ”We love you, Amy” med ett småsurt ”I love you more!”

Det är en äreräddning som ibland klingar falskt, när Mitch Winehouse tar på sig superhjältetrikåerna. Känslorna är stora och starka, och jo, det är en bok som testar tårkanalerna. För Amy Winehouse var det omöjligt att sjunga utan de stora och de starka känslorna, och dessa är ibland destruktiva. Klart det går – för andra – att sjunga ändå, det kommer alltid att finnas Agnes-artister. Det är ändå en värdefull bok, som också visar svårigheterna att komma till rätta med ett beroende, liksom att alkohol kan vara svårare att hantera än droger, och potentiellt farligare eftersom drogerna är mer stigmatiserande, medan du kan dricka utan att andra reagerar (lika starkt).

Översättningen är gjord av Karin Andræ, och den verkar ha utförts kvickt och pliktskyldigt. Några oundvikliga anglicismer för mycket (Tony Bennett är ”absolut fabulös”), onödiga upprepningar (”Efter omkring fem minuter efter avspark”), en publik kallas för ”en crowd”, scennerver gör sig ”påminta”.

The Daylight Gate, Jeanette Winterson

När Jeanette Winterson häromveckan intervjuades av Jessika Gedin i Babel blev jag lite förvånad att de endast pratade om Varför vara lycklig närdu kan vara normal? Jo , jag fattar att det är hennes senaste bok på svenska, och ur kommersiell synpunkt är det en angelägenhet. Men medan den är en ganska ospännande bearbetning av debutromanen är Wintersons senaste roman smått sensationell, och eftersom Gedin presenterade sig som ett fan hade man kunnat förvänta sig något om den gotiska romanen The Daylight Gate.

Wintersons 2000-tal har svajat betänkligt på det konstnärliga planet, som innehållit ungdomsromaner och beställningsjobb om myter och noveller som handlat om opera, och på det privata planet depressioner och självmordsförsök. Nu lanserar gamla yrvakna skräckfilmsbolaget Hammer (första försöket på film var den rätt tama The Woman in Black, med han som spelade Harry Potter i en kufisk roll) en bokserie, och att Winterson skriver skräck kan ses som ytterligare ett tecken på en djup konstnärlig kris.

Eller något annat. Jag hade hoppats att det skulle bli en frejdig genrelek, men det är något som den här romanen bara delvis lever upp till. Det är en häxroman om rättegången 1612 mot ett gäng kvinnor, anklagade för att ha lierat sig med ”The Dark Gentleman”. Därför får vi en roman fylld av unken atmosfär, talande spindlar, tortyr, våldtäkter, och annat omysigt.

Men det som ska åstadkomma atmosfär stannar vid teaterrekvisitan: det här är inte mer skrämmande än ett avsnitt av Morden i Midsumer. Titeln pekar ut skymningsstunden, det ögonblick för mörksens gärningar, då Djävulen visar sig. Det gör han ett par gånger, men utan att det lämnar några bestående spår.

Historien handlar om Alice Nutter, historisk person, och hennes kärlek till den kastrerade Christopher Soutworth och Elisabeth. Lesbisk kärlek spetsas med ockultism. Alice är möjligen häxa, åtminstone smörjer hon in sig med droppar från Ungdomens källa och ser provocerande fräsch ut för att vara en fyrtioåring.

Wintersons bild av 1600-tals-England, då kung James I reagerade, kan likna vår bild av det nutida Ryssland, där den politiska makten dyker fram tillsammans med kyrkan, två vargar fromma som lamm … Där i Lancashire har de flesta (få) överlevande från The Gunpowder Plot, Guy Fawkes gäng, har samlats, och där nu häxprocesserna drivs. (Helt parentetiskt kan nämnas att jag nyss informerades att enda stället i England som har busslinjen 666 är – Lancashire.)

Det som fungerar bäst i berättelsen är när William Shakespeare kliver in i handlingen: han är magnifikt gestaltad, en kvick, intelligent, frisinnad figur, som antyder att Wintersons fantasi borde röra sig i en annan riktning nästa gång. För det är svårare att hantera hennes mix av socialrealism och övernaturligheter sida vid sida.

Ett annat problem som vidhäftar den här boken är att Winterson har blivit för läsaranpassad. Om hon i sina tidiga böcker var förvirrande på ett underbart och produktivt sätt har hon ersatt det med ändlösa räckor av dialog där karaktärerna hela tiden talar ovanför varandras huvud: all information som förmedlas handlar om att upplysa läsaren, och det blir valhänt och stolpigt utfört. Där hennes fantasi var otydlig men ändå skarpt poetisk, var våghalsig och tog risker, är den nu utslätad och förmildrad och fyrkantigt dogmatisk, och bara tråkig. The Daylight Gate är ingen urusel bok, bara något som ibland kan vara ännu värre – alltså medioker.