Svensk poesi, [red] Daniel Möller och Niklas Schiöler, Bonniers

  

Den väger en gnutta över tre kilo, den nya antologin Svensk poesi som Bonniers anlitat Daniel Möller och Niklas Schiöler att färdigställa. Det är en tung pjäs, men inte riktigt lika tung som dess föregångare, som anlände för endast tio år sedan: då vägde den en liten bit över fyra kilo. Sidantalet är i stort sett detsamma, strax under 1100 sidor. Så vad har då hänt? Väger den månne lättare av den enkla anledningen att de har valt att inkludera Thåström och Olle Ljungström?

Det första jag gör efter att ha svalt besvikelsen över valet av Thåström-låt (”Magiskt oändligt” är ju inte alls lika anslående som exempelvis de två höjdpunkterna ”Linnéa” och ”Långtbort” från 2009) är att se till att det i Ljungströms fall blir mästerverket ”Nåt för dom som väntar”. Den är svårslagen, även om en kunde önska något av Mattias Björkas från Vasas flora och fauna för den kanske vassaste svenskspråkiga poplyriken under 2000-talet.

Tio år är för litteraturhistorien ingen lång tid, och om den här antologin ska uppdateras så här frekvent kommer IKEA att behöva sälja fler Billy-bokhyllor i landet. (Knappologer kan anteckna att förra boken mätte 7,5 cm, och den nya knappt 6,5 cm.) För jag tar för givet att det här blir en storsäljare, och även om jag förra gången gnällde över att Stina Aronson saknas – det gör hon fortfarande – är urvalet till största del oklanderligt. Förvisso går det i förekommande fall önska att någon annan dikt tagits med av den och den poeten, men det är ju petitesser i sammanhanget. Och en sträng fråga måste i så fall ställas: om du vill ersätta med just din favoritpoet – vem ska du då plocka bort?

Urvalet har uppdaterats inte bara för modern tid, och om någon tyckte det var en försummelse att Viktor Rydbergs ”Tomten” saknades då kan andas ut, då den här ingår i ett mer generöst svep av Rydbergs poesi (fast ett urval ur ”Den nya Grottesången” hade varit att föredra). Förra gången var den yngsta poeten Athena Farrokhzad, som nu är bortplockad – inte helt förståeligt – medan den yngsta nu är Isabella Nilsson – desto mer förståeligt. Bland nytillskotten gläds jag extra mycket åt att Lina Hagelbäck och Marie Tonkin förmodligen mångdubblar sina läsarskaror genom att ingå i det här sammanhanget. Något de förtjänar med råge.

Fortfarande är det för många sidor Bellman, även om det har krympt marginellt till 51 sidor. Som jämförelse har Gunnar Ekelöf 20 sidor, Tomas Tranströmer 19, Edith Södergran 18. Är alltså Bellman att räkna som nästan tre gånger intressantare än Södergran? (Ack, om det ändå vore tvärtom!) Den som vill läsa fler kvinnliga poeter innan romantiken kan botanisera bland dikter av Märta Berendes, Ebba Maria De la Gardie, Sophia Elisabeth Brenner, Greta Giädda, Hedvig Charlotta Nordenflycht, samt Anna Maria Lenngren – för att inte tala om att många av de medeltida balladerna nedtecknades av kvinnor. Av de 38 poeterna födda 1950 och framåt är 21 kvinnor. En av dessa som inte fick plats förra gången är Jila Mossaed.

Annars är det mycket som är sig likt, kanske lite för mycket för att det ska vara helt klädsamt och motivera ett nyinköp för den som inte är osunt attraherad av svensk poesi, och som redan haffat den förra utgåvan. Beklagligt nog har de dessutom plockat bort en av Ann Jäderlunds dikter, och det är en udda bedömning av en poet som de flesta håller som lika viktig som Edith Södergran. Södergran-urvalet får ändå sägas vara utmärkt, och påminner om att hon nog förblir den svenskspråkiga poeten med flest bangers på sitt samvete.

Men absolut, här går det att roa sig med att läsa en dikt lite då och då. Jag misstänker – eller snarare hoppas jag – att svensklärare här inspireras att hitta fram till sina egna favoriter, så att lektionerna i svenska hädanefter får innehålla mer poesi. En sak som det har snålats in på är de snören som går att använda som bokmärken. Till den förra var det tre stycken i olika färger som kunde användas för att peka ut favoritdikter: guldsnöret till Thorilds ”Om hösten 1785”, det röda snöret till Boyes ”Hur kan jag säga …”, och det svarta snöret till Stagnelius ”Suckarnas Mystèr”. Den nya boken har bara ett enda snöre i guld, och tills vidare låter jag det väl ligga vid Olle Ljungströms ”Nåt för dom som väntar”.