Om varmhållning av levande döda, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

I början av sommaren kom en nyhet som var både fruktad och välkommen: Isabella Nilsson ska sluta skriva i tio år. I stället ska hon göra något hon har försummat under sina år som författare: stänga av hjärnan och börja leva. För den som begåvats med Nilssons unika kombination av fjäderlätt språkkänsla och uttrycksfull originalitet är det nog en svårare uppgift än att skriva ännu en bok, att föra till ett av samtidens mest säregna författarskap.

Om varmhållning av levande döda blir – tillsammans med de inte mindre än två böcker som jag har skrivit om i dagarna som föregår dagens text – så den sista boken innan pausen. Den består av elva texter som går essäns ärenden. Mer än hälften är publicerade tidigare, i Svenska Dagbladet, Glänta, Ord & Bild och De Nios kalender, men ibland bearbetade till oigenkännlighet, såsom den pamflett med titeln 13 sidor som här heter ”Julängeln”. Där byts pronomenet ”du” ut mot ”jag”, och då blir det en annan historia: ”Jag var fortfarande ett barn när de spände fast mig på britsen, borrade ett hål i skallbenet och lät det sunda förnuftet tömma sin sädesvätska däri.”

Texterna handlar om svårmodet, om dödslängtan och hur svårt det är att leva. Ibland är det chockerande avslöjande med de privata bekännelserna, ofta levererad som en iskall slutmening i ett stycke som invaggat en i de falska premissernas säkerhet; så heter hon inte för inte Isabella, och gör en poäng av att smeknamnet betonar just kylan: ”Isa, Isen”. Men är det verkligen dödslängtan? Handlar det inte hellre om livslängtan? Eller som det heter i Paul Robesons version av ”Ol’ Man River”: ”Ah’m tired of livin’ / An’ scared of dyin’”, fast om man tillämpar Nilssons metod bleve det snarare ”I’m tired of dying / And scared of living”.

Dristiga anekdoter och våghalsiga infall samsas med de pigga idéerna, som tillåter att Gunnar Ekelöf kan jämföras med The Joker i Batman-filmerna. Begreppet ”råångest” återkommer, som för att markera sin närvaro. Annat är bara dråpligt. Eller dödsallvarligt, som när hon citerar Stig Sæterbakkens ord: ”Egentlig burde ingen skrive. Egentlig skulle man aldri begynne, for har man først begynt, er det umulig å slutte.” Hon kommenterar beroendet: ”Samma fega flykt från lidandet. Samma fega flykt till lidandet.” Hur var det nu? Trött på att dö, rädd för att leva.

De olika texterna visar olika förhållningssätt till livet och till litteraturen. Få andra har varit lika övertygande i sin argumentation om det lästas praktiska värde, som när hon i En bok för ingen visade att det var Charlotte Brontës romanfigur Jane Eyre som gjort henne till en förkämpe för klimatet. Här lindrar hon en oro i kroppen efter att ha sett de lite för levande skulpturerna på Glyptoteket i Köpenhamn genom att inbilla sig att hon är den sömniga kvinnan i Marguerite Duras roman Dödssjukdomen. En rad i en av Georg Trakls dikter låter berättarjaget gå förlorat ”in schwarzer Novemberzerstörung”, som på svenska ges olika lydelser beroende på översättaren. Peter Handberg: ”novembers svarta förödelse”. Johannes Edfeldt: ”svart novemberkaos”. Camilla Hammarström: ”svart novemberförstörelse”.

Nilsson hamnar ofta i oväntade slutsatser, som när hon resonerar kring hur måendet slätat ut hennes ansiktsdrag och gör att hon trots med råge passerat tjugoårsgränsen tvingas visa leg på systemet, och vad barnsligheten beror på: ”Kanske enligt samma mystiska princip som gör att vuxna män ser ut som oskuldsfulla pojkversioner av sig själva när de sover.” Älskarna är flera: ibland heter de Skönheten och Odjuret, och ibland är det en långhårig litteraturkritiker som flitigt medverkat i norska tidskriften Vagant. Ändå är det svårt, alltför svårt att hitta någon att dela sin ensamhet med. Misery loves company, men ensamheten – den existentiella – stöter bort allt och alla.

Boendesituationen är trixig, och likaså älskarna som stundtals – liksom livet – hanterar henne hårdhänt. Allt är skrivet på en oefterhärmlig prosa, med en osviklig blick för tillvarons anmärkningsvärda egenheter och absurda sammanträffanden. Boken innehåller elva smakprov på ett tänkande och skrivande som gör världen mer färgstark och livfull. Det är en utmärkt introduktion till den här finesscoachen. Språkbegåvning och originalitet är de två sammanförda egenskaperna som utgör själva ryggraden i Nilssons skrivande. Eller så här: det Leo Messi kan göra med en fotboll kan hon utföra med alfabetets bokstäver.

Sluta nu, viskar min inre redaktör irriterat, ingen vill fortsätta läsa när du som en pinsam tönt fangirlar över Nilssons storhet. Eh, fast jag vill bara säga något om hur lysande titeln är: Om varmhållning av levande döda. Och har du ens sett en mer passande omslagsmålning än Frances Featherstones ”Fallen Angel”? Och så: stort tack till denna generösa författare, och hoppas vi ses om tio år. Om abstinensen blir för svår (det blir den) finns ju de gamla böckerna att tillgå. De är själva hjärtat i mina bokhyllor.