Det underjordiska biblioteket, Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand

  

Omslaget. Visst påminner det om något? Hanna Nordenhöks nya – gravt efterlängtade – roman, Det underjordiska biblioteket, har ungefär så som Mattias Timanders debut från häromåret, Din vilja sitter i skogen, getts en formgivning med viss patina, en som signalerar 60-tal. Det är Sara R. Acedo som ansvarat: tillsammans med Nina Ulmaja hör hon till de formgivare som alltid imponerar.

Nåväl, vad är då Det underjordiska biblioteket för roman? Tackar som frågar. Nordenhök – suverän kritiker och lika suverän översättare av mången briljant latinamerikansk författare från senare år – har gått från klarhet till klarhet som författare med sina senaste böcker, Cesaria och Underlandet. Här har hon skrivit en postapokalyptisk roman, men innan du gäspar över det förutsägbara: tänk vidare. Det här är en författare som inte riktigt infriar dina förväntningar på genrelitteratur. Så har hon också en förmåga att skriva litterära verk som tar sig under skinnet på dig, böcker som du inte har något annat val än att fortsätta tänka på. För varje bok har hon tagit avgörande steg framåt i sitt skrivande.

Hur börjar de slentrianmässiga svenska deckarna? Enligt en mall som redan Edgar Allan Poe färdigställde: med liket av en naken vacker kvinna. Här är liket en naken ful man. Kroppsvätskorna – han har skitit ned sig – fortsätter dominera framställningen genom den tunna romanens händelseförlopp (alla postapokalyptiska romaner borde vara under 200 sidor), med mensblod, urin, svett …

Vi följer en kvinna och ett syskonpar. Pojken månar om sin syster, som verkar vara funktionsnedsatt. Nordenhök noterar att katastrofen alltid finns framför oss. Hon gestaltar den förtvivlan som uppstår inför allt som som gått förlorat. Hon åstadkommer detta genom att berätta baklänges: första kapitlet skildrar händelser i september, och så tar vi oss tillbaka till tidiga augusti, när katastrofen inträffade. När världen gick sönder, när människorna dog, men kvinnan överlevde, och likaså barnen, och några till. För en stund.

En postapokalyptisk roman anno 2026 måste kanske förhålla sig till Cormac McCarthys inflytelserika Vägen, som ju kom för 20 år sedan och blivit en slags rikslikare för genren. Visst, ett drag av det mytiska finns också hos de omaka karaktärerna som här ofrivilligt fösts samman i den yttersta av tider. Fast McCarthys värld var både mörkare och mer hoppfull. Inte heller Hanna Nordenhök är en författare som är intresserad av att bekräfta någons världsbild i lagom lättsmält dosering. Snarare är hon ute efter att konfrontera den här världens stygghet i alla dess former.

Hur kan vi överleva katastrofen? Det gör vi ju inte, och att döma av alternativet som erbjuds kanske vi ska vara lika glada över det. De basala behoven kan ju inte tillgodoses. Nyligen läste jag (ännu) en krönika om hur ”Generation Greta” har ersatts av ”Generation Bianca” (varför har den snygga allitterationen förlorats?), där tjejerna opererar sig och killarna hamrar sina käkar till perfektion. Till vilken nytta om det är undergången som väntar oss? Vad ska skönheten tjäna till om vi ändå ska gå under som art?

Nordenhök väcker liv i ens mest primitiva orosområden. Hon vägrar erbjuda lindring, för av allt att döma är det en ödesmättad stund vi existerar i för tillfället, denna värld som verkar ha slutat att fungera. Det går knappt en dag utan att jag ifrågasätter mig själv och mitt dagliga slit. Jag undervisar elever för att göra dem mottagliga för språket och litteraturen: till vilken nytta i det långa loppet? Jag skriver texter på bernur: vad gör det för skillnad? ”It doesn’t matter if we all die”, som the Cure sjöng redan på albumet ”Pornography” 1982. Ständigt påminns jag om det efemära som utgör mitt liv: jag har ett paket att hämta på något av Postnords utlämningsställen, jag borde boka tid hos frisören snart, eller lyssna på den där Morrissey-tolvan (”November Spawned a Monster”) som jag köpte på second hand för ett fyndpris …

Förlåt att det blev lite mörkt här, efter denna sommar som slagit värmerekord i Europa. Nordenhök skildrar karaktärer som ser döda människor på sin vandring. Vad gör det med oss som individer när vi får också denna tröskel nedslipad? Jag har inte sett en död människa i hela mitt liv, trots att jag i flera år jobbade inom den geriatriska psykiatrin. Är jag skonad – eller något som kan kallas motsatsen? Så här skriver Nordenhök om en död kvinna och ett barn:

Barnet […] blundade bakom dräktens tittglugg i genomskinlig väv. Dekompositionen var mindre framträdande än på kvinnan. […] När hon vände sig mot det upptravade matförrådet igen såg hon plötsligt att någon bökat runt bland konservburkarna på golvet intill, och att det låg en regnbågsfärgad My Little Pony-figur inslängd i ett hörn. Hade barnet lekt där ensamt, eller medan kvinnan på sängen låg och dog?

Som jag sa tidigare: min erfarenhet av att läsa Hanna Nordenhök, som började med poesin, och sedan några kryptiska prosaböcker, var alltid en initial förundran: ”vad fan är det här?” Och sedan kunde jag inte sluta tänka på dem, på språket, på människorna och gärningarna. Nu skriver hon om en värld som har tömts på liv. Vi görs delaktiga i den erfarenhet som kvinnan genomgår, och jag kan inte låta bli att betona hur stor plats det kroppsliga tar: sällan har jag läst postapokalyps som gått så lång in i det äckliga, och det är lite som att föreställa sig hur Émile Zola, naturalismens urfader, skulle ha skrivit om han vore vid livet i dag. Eller någon av Lotta Lotass tidiga romaner.

Spåren av vår förlorade värld blöder in i den här romanen, när kvinnan ser en bild av en tjej: ”De uppförstorade ansiktsdragen fick henne att tänka på liknande kvinnor eller halvvuxna flickor i makeupvideor hon sett flimra förbi på försjunkna tonårstjejers smarttelefoner på tunnelbanan, mangalika och släta, minnet förvirrade henne, som en rest från en redan obekant värld.” Så fortsätter Nordenhök den kartläggning hon inledde med Underlandet, där hon vill visa vad som har gått snett med vår värld. Hon visar hur svårt det är att gå samman, men också hur nödvändigt det är.

Kan vi vrida tillbaka klockan eller är det för sent? Nordenhöks roman visar att vi människor alltid ligger steget efter, och så uppfattar jag den omvända kronologin. Det otäcka har redan hänt: det som återstår för oss är att analysera orsaken, att typ hitta den svarta lådan och därifrån hitta vad som gick snett; som att vi i stället för att som i vanliga fall får veta hur det går här får veta hur det har gått. Søren Kierkegaard föreslog att livet ska levas framlänges, men kan bara förstås baklänges. Så uppfattar jag också Nordenhöks metod i den här suggestiva och skräckfyllda romanen.

Jag vägrar tro att det saknas samband mellan den skönlitterära författaren Hanna Nordenhök och litteraturkritikern Hanna Nordenhök. Hon är helt enkelt en bra läsare. Det citat av den argentinske författaren Borges som inleder romanen – ”Jag har alltid föreställt mig paradiset i form av ett bibliotek” – får också sin förklaring, inte enbart genom att handlingen inleds (det vill säga slutar) i ett bibliotek. Den som vill skriva måste börja med att läsa.