Mexikanska författaren Valeria Luiselli finns representerad med fyra böcker på svenska. De har varit sensationellt bra. Från början skrev hon på spanska, men sedan ett bra tag på engelska – ett uppseendeväckande språkbyte. Nu har hennes senaste bok, Början Mitt Slut, utkommit i Niclas Nilssons översättning. Mina förväntningar är högt ställda. Om de infrias? Med råge.
Hur ofta ställs vi kräsna läsare inför ett skönlitterärt verk som på riktigt utmanar föreställningen om hur en roman ska se ut? Tyvärr alldeles för sällan, och i synnerhet om vi nöjer oss med att läsa svenska romanförfattare. Som många av oss har upptäckt har det skett storartade saker från Sydamerikanskt håll de senaste åren, och Luisellis böcker hör till den typ av litteratur som jag inbillar mig kommer att ha lång räckvidd i tid och rum.
Liksom i flera av de tidigare böckerna laborerar hon med formen, och vänder ut och in på fiktion och fakta. Förlaget kallar det klokt nog ”en berättelse” (fast följebrevet säger ”en roman”). En mamma har brutit upp från ett äktenskap, och tar med sig sin tolvåriga dotter från ett tidigare äktenskap. Nu åker hon på uppläsningsturné i Europa, och tillsammans med dottern reser hon till Sicilien. Mamman håller på att skriva en roman. I Mexiko finns hennes egen mamma, som hon befarar är på väg in i demensen, även om tecknen på detta är ganska svaga.
De bosätter sig i en lägenhet som tillhör en av mammans älskare, en konsertpianist som är på turné. De köper ett svärdfiskshuvud, dottern skriver vykort som hon inte skickar, och tar polaroidfoton medan mamman låter sina fingrar klicka på tangentbordet. Pianisten – som mamman kallar ”turisten” för att skapa distans – återvänder, men visar sig snart vara en opålitlig figur när dottern bränner sig på en manet och blir svårt skadad. Mamman och dottern länsar hans bibliotek på böcker i Loebs klassikerserie. Så finns också mormors mor, Nanna, som en gång i tiden på just Sicilien stulit en antik mosaik föreställande Proteus, så nu har mamman och dottern gett sig själva i uppdrag att återbörda relikten.
Men varför håller jag på att berätta hela handlingen här? För mer än något annat är det en essä som överskrider alla narrativ. Som vanligt finns de dokumentära inslagen i boken, och ett appendix med fotografierna och vykorten, samt en QR-kod som leder till ljudinspelningar från Sicilien. Dottern vill ha förklaringar: hur ser en början, en mitt och ett slut ut? (På engelska – ”beginning middle end” – saknas svenskans dubbeltydighet: ”början mitt slut” kan ju läsas som att slutet tillhör en, något som jag tror Luiselli hade uppskattat.)
Möjligen var jag lite snål när jag chikanerade svenska författare, för Luisellis metod har på sätt och vis applicerats om än inte fullt ut av Karolina Ramqvist, främst i Björnkvinnan. Men Luiselli lyckas alltid balansera mellan reportagets torra prosa och den mer poetiska skönlitterära stilkonsten, eller mer exakt essäns konkretism med skönlitteraturens eteriska utflykter: hon vet när det är läge att vara poetisk och när det är läge att hålla fötterna på marken och förhålla sig saklig. Så kan hon också kommentera sitt egna skrivande: ”Mer än något annat hade det blivit extraktivt, en övning i självutvinning: att borra djupt, oavsett konsekvenserna; att ta allt, oavsett konsekvenserna.”
Under den här sommaren sjönk temperaturen några dagar i Sverige, vilket ledde till att svenskar genast bokade resor till Mallorca, där öborna fått nog av turisterna. Ironiskt nog åker svenskarna flyg till ställen där klimatförändringarna gör så att de året om-boende får ta konsekvenserna med temperaturhöjningar som är livshotande för gamla och sjuka. Även på Sicilien och de omkringliggande öarna märks naturens missnöje med människornas – hyresgästernas – usla levnadsvanor, med vulkaner som är på väg att få utbrott (och vem kan klandra dem?).
Det finns också en vag domedagsstämning över den här boken, med några tydliga järtecken. Rasismen frodas även på Sicilien. Men det handlar också om saker som vi känner igen från Luisellis tidigare böcker: saker som dålig tandstatus och vidskepelse, till exempel, och saker som går i arv (hon kallar det ”ekon”), som sjukdom och fotbollsintresse. Men även etymologi och mytologi med fokus på den romerska antiken. Och den ständiga frågan om fakta och fiktion. Så ges den kanske bästa definitionen av fiktion som jag har stött på: ”fiktion är platsen där minne och fantasi möts.” Och så skriver hon om detta, om vad som är minne och vad som är fiktion och om det sanna befinner sig däremellan eller bara på en annan plats, som om gränsen är mer än ett tillstånd.
Kanske det är så enkelt: lögnen föds varje gång vi öppnar munnen för att säga något, eller varje gång vi för pennan till pappret, eller – som kvinnan i Luisellis berättelse – placerar fingrarna på tangentbordet. (Som jag gör nu: vem vet vad som är min sanning och min lögn i allt jag skriver? Vet jag ens det själv?) På samma sätt som det inte går att formulera sig utan att ljuga är det ju det enda sättet att nå fram till sanningen, så det är alltid värt försöket. Humorn är bitsk, även om jag gärna hade sett att hon uppdaterat sina fördomar om att lärare har något emot Wikipedia – det må ha stämt i dess början, under tidigt 2000-tal, men majoriteten av lärare är sedan minst ett femtontal år helt på det klara med Wikipedias förtjänster.
Niclas Nilssons översättning är smidig och elegant och lotsar oss genom det mångspråkiga originalet, där italienskan och spanskan inte alltid översätts. Han listar också mot slutet vilka av de tidiga svenska översättningarna han har konsulterat till citat från Ovidius, Shakespeare, Rachel Carson med flera. Dock står en diktrad av Emily Dickinson här, som på engelska lyder ”I felt a Funeral, in my Brain”. Utan att det anges, verkar Nilsson ha lånat Ann-Marie Vides version från 2010: ”Det var begravning, i min hjärna”, som kan jämföras med Ann Jäderlunds snarlika från 2012: ”Det var en Begravning i min Hjärna”. En äldre av Sven Christer Swahn: ”En begravning i hjärnan jag märkte”.
Jag är självfallet full av beundran inför Valeria Luisellis romankonst, och tycker tveklöst hon hör till de mest begåvade och intressanta samtida författarskapen. Hennes böcker är originella men aldrig preciösa. Vad som uppstår under min läsning är en dubbelverkan: för det första bländas jag av talangen, och för den andra imponeras jag av färdigheten. Jag kan banne mig inte komma på någon i dag levande författare som lika estetiskt gångbart sysselsätter sig med filosofiska frågor och skriver lika tät prosa, rik på associationer och infall. Det är som att läsa en oupptäckt roman av Virginia Woolf.
Det här är en roman – om det är en roman – som ständigt ifrågasätter sig själv och världen, och ger bekräftelse åt det slags tvivel som är så fruktbart ur konstnärligt avseende. Och i slutändan är det ju ointressant om det är en essä eller en roman hon har skrivit: ”Kanske måste det vara en essä tills det kan bli en roman igen, en essä med en början, en mitt och ett slut.” Här finns dessa delar representerade till slut, när vi som en följd av ännu en av romanens häpnadsväckande drag når slutet, författat av dottern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.