Barfota på Rue de la République, Marie Clary; En blå gardin kan förvandla oss till hav, Jordi Roig; Nära en mur jag alltid bär inom mig, Renate Lehmann, översättning Daniel Jönsson, Coyote

 

Det är alltid vanskligt att läsa poesi i översättning, men vad ska en göra när så mycket av den tid som kunde ha ägnats åt att lära sig språk slösades på att läsa – tja, böcker i översättning … Ändå går det inte att hindra nyfikenheten på hur de hittills tre böckerna i förlaget Trombones imprint Coyote, översatta från franska, katalanska och tyska. Friskt vågat är alla översatta av Daniel Jönsson.

Böckerna ingår i serien ”De okändas arkiv”, och består av författare som vår tid och förlaget kallar ”mer eller mindre okända”. Det brukar gå till så att Jönsson när han är utomlands hittar en bok på ett antikvariat – av en slump – och upptäcker att den har litterära kvaliteter. Strax visar det sig att författaren i ungdomen endast gav ut någon enstaka bok och sedan övergav poesin, likt den Rimbaud som är en oundviklig referens för minst en av poeterna.

En sådan poet är franska Marie Clary. Hennes bok Barfota på Rue de la République utkom 1971, när hon bosatt sig i Lyon för att studera konst. Hon var en kedjerökare som gjorde sig känd för att ständigt gå barfota, och umgicks i kretsar som ter sig vagt hippie-artade. Sådant hade kunnat vara avskräckande, men Clary övervinner mina initiala fördomar mot naiv blomsterromantik. Hon skriver en skarp poesi med drag åt Majakovkij-hållet, där hon snyggt alternerar hans formel om att vara ett moln i byxor med fraserna ”ett moln i slitna jeans” och leda det till ”ett slitet moln i jeans”.

Det finns ett starkt jag, pendlande mellan extas och förtvivlan. I botten av dikterna finns en av allt att döma destruktiv kärlekshistoria med en fotograf. Bokens sista tre ord summerar erfarenheten med en elegisk profetia: ”jag lämnar dikten”. Det är klart att de dikterna främst visar en potential, att det är en ung och i vissa stycken osjälvständig röst. Det innebär ändå att Clary gör en adekvat lägesbeskrivning av hur det är att vara ung, där tillvaron är kaotisk och instabil, och där armodet är både själsligt och pekuniärt.

Här finns också lysande platsbeskrivningar, och en närvaro i stadsmiljöerna, som kanske bara kan erövras av den som tillägnat sig den med minutiös uppmärksamhet. Kommer framtidens poeter att vara lika skickliga på att avbilda något större, något utanför den egna sfären? Tillåt mig tvivla, medan de febrilt fäster blickan på sina skärmar. Ingen vila ges till det härjade diktjaget, när Clary gestaltar en nervig erfarenhet:

du tar mig ut i vargarnas natt

ibland är jag rädd

att Lyon suddar ut mina fotspår

jag tänder cigaretten

askan faller

och värmer världen

Ett delvis annat temperament visar Jordi Roigs bok En blå gardin kan förvandla oss till hav. Den är skriven på katalanska, och Roig stipulerade i sitt testamente – han dog 1994 – att hans böcker inte fick översättas till spanska. Därmed är det föga förvånande att ta del av informationen att han ogärna separerade litteraturen från politiken.

Något som också kan avskräcka den som vant sig vid att läsa plakatpoesi, men han skriver med avancerat, dråpligt och vågat bildspråk, där han går i dialog med T.S. Eliots ord från Det öde landet, där det hos Roig heter ”[d]et finns inga grymma månader”. Hans bok är ett urval av två diktsamlingar som kom under 60-talet, samt nio haikudikter från 90-talet. Haikudikterna är med ett undantag rätt ordinära. Undantaget: ”Svaret vet ingen / Falsk horisont av ett regn / Frågan är en storm”. Han fick vänta till Francos död 1975 innan hans böcker kunde komma ut i Spanien.

Det är dikter som helt klart strävar efter att kommunicera en erfarenhet: ”Ensamma men inte i ensamhet / återupptar vi livet”. Liksom hos Clary finns det något ofärdigt hos Roig, men det är inte av den besvärande sorten, utan mer en potential som inte riktigt har infriats.

Därför vet jag inte om det beror på att jag skruvar ned förväntningarna, men i mitt tycke är tyska Renate Lehmanns bok Nära en mur jag alltid bär inom mig” den avgjort mest läsvärda av de tre poeterna. Boken, ursprungligen ett stencilerat häfte, är från 1978, och det enda spår Lehmann lämnat i litteraturhistorien. Liksom Clary och Roig skriver hon med vänsterrörelsen som nav, men hon tar spjärn mot den och framför allt RAF, i vars kretsar hon ingick, utan att försvara deras våldskapital.

Liksom Clary tystnade Lehmann som poet efter det här häftet, och hon utbildade sig sedan till bibliotekarie. Den här tidsepoken – 70-talet – innebar en politisk kantring för poesin, inte minst i Sverige, men Lehmann kombinerar det politiska uppdraget med en uppfriskande surrealism. I efterordet skriver Jönsson: ”Det är en diktning som vägrar välja sida, och som därför också tvingas bära sin dubbelhet som en börda.”

Något av Rimbauds ivriga modus finns hos Lehmann, som redan i första meningen anför honom, genom att på en fest smuggla undan hans bok och ställa fram Maos lilla röda (som man gjorde?). Men hon redovisar även läsefrukter från Paul Celan, och låter sin egen dikt genomlysas av sådana starka inspirationsröster, och ändå behålla en helt egen ton: ”Äntligen förstår jag / hur man kan brinna / utan att ta eld.”

De här dikterna erbjuder nya perspektiv, genom att hon gör något konstruktivt av sin läsning. Det är originellt, roligt och energiskt. Men också intelligent skrivet, och i ordets bästa mening oförutsägbart. Att läsa den här busiga boken har varit inget annat än ett obetalbart nöje.