Rök och speglar, Johanne Lykke Naderehvandi, Bonniers

 

Spöken, finns de? Det enda jag vet om dem är att de är punktliga. Det fanstyg de ställer till med sker alltid vid en viss tidpunkt, och enda sättet att bli av med dem är att hjälpa dem på traven. Ofta söker de någon annan än dig själv: skriv adressen på den du misstänker är eftersökt, så lovar jag att de försvinner.

I Johanne Lykke Naderehvandis fjärde roman Rök och speglar infinner sig spöket Asta inledningsvis mycket riktigt vid samma klockslag: 03:37 på natten. Hon var barndomsvän med huvudpersonen Bernarda, men hela Astas familj dog i en olycka. Mord, antydes det – annars skulle hon knappast komma tillbaka så här tjugofem år senare. Att vi befinner sig vid teatern – Bernarda är förstås döpt efter Lorcas pjäs om instängda unga kvinnor – inbjuder till frekventa besök från det paranormala.

Och Lykke Naderehvandi – som tidigare förestått en häxskola tillsammans med det danska snillet Olga Ravn – räds inte det paranormala i sitt skrivande. Det är goda nyheter, för svensk samtidsprosa skulle må bra av lite mer magi och lite mindre grå realism. Att jag för tillfället håller på att se om alla säsonger av Twin Peaks gör mig dessutom extra mottaglig för den typ av ockult stämning som den här romanen förespråkar. Men också för det mörker som idyllen så halvhjärtat försöker täcka över.

Så är teatern också en ypperlig plats, då den välkomnar både leken och allvaret. Det här gör Lykke Naderehvandi goda poänger av. Hon vågar uttrycka tabun, och fiktionsformen ger generöst med utrymme åt sanningar om människor och relationer. På teatern lämnas barnen ofta vind för våg av föräldrarna, och den totala friheten som skänks dem, och det är verkligen på gott och ont. De har varsin bror: Bernardas bror Silas växer upp och blir psykolog, och Astas heter Fox. Bernarda blir kvar i teaterns värld, som konservator. Asta är dotter till en firad skådespelerska som tar teatern med storm när hon aländer. Bernarda och Asta blir snabbt oskiljaktiga.

Så hamnar vi raskt i det förflutna, stället där spöken kommer till liv och trivs så väl. Asta har precis fått det kvinnor sedan Virginia Woolf kom på det behöver: ett eget rum – fast romanen konstaterar lakoniskt att hon knappt hann få det innan hon skulle få det som blir somliga kvinnors gåva: en egen grav. När Bernarda är femton dör Asta, och bandet mellan dem bryts. Tills Asta återkommer i astral form. Under tiden har Bernarda fått en dotter, Paloma, som hon bor ensam med. Strax handlar romanen om hur hon ska skydda dottern från besöken från andevärlden – mycket kan man säga om spöken, men att lita på dem går över min toleransnivå.

Men romanen är också fast förankrad i ett Malmö som sällan har skildrats lika osentimentalt, som exempelvis en beskrivning av ”blåsten, som alltid kommer både uppifrån och nedifrån, för så har det alltid varit här, på denna dystra men märkliga plats, där vindarna från åkrarna utanför stadsgränsen attackerar en från alla håll.” Jodå, det är ett Skåne som påminner om den laglösa plats Lina Wolff skriver om i sin senaste roman Liken vi begravde, och varför inte någon av Birgitta Trotzigs romaner, eller tv-serien ”Skånska mord” med Ernst-Hugo Järegård. Så kan en särskild sorts ondska lokaliseras till denna extrema plats i botten av vårt land: ”Finns det en demonportal i höjd med Helsingborg? Finns det ett särskilt skånskt gift?”

Vad Lykke Naderehvandi visar är Bernardas utsatthet som barn, när föräldrarna inte har tid att vara föräldrar. Att leken blir de vuxnas attribut innebär också bekymmer för ett barn, som tvingas lära sig att det inte alltid går att lita på de vuxna i sin närhet. Vad är på riktigt och vad är ett skådespel? Eftersom vi har att göra med en författare som sätter säkerheten främst går det att lita på henne oavsett vilka friheter hon tar sig med den så kallade trovärdigheten. Här går man all in i alla skikt vad avser teaterns föreställningsvärld, och det är ett äventyr att följa händelseutvecklingen. Föräldrarna svek Bernarda tvåfaldigt, genom att dels överge beskyddet, och dels genom att göra teater av dödsfallen.

Liksom med en av Lykke Naderehvandis tidigare romaner, den besynnerliga Strega från 2020, går det att associera till den gotiska romanen. Även om det är en slapp trop, kanske aktiverad lite väl ofta av kritiker, är det relevant och passande i det här fallet, med den smutsiga och instängda teatern som en byggnad med drag av den gotiska romanens förkärlek för dunkel arkitektur. Miljöskildringen är präglad av förfall och undergångsstämning, och de övernaturliga inslagen håller sig på en lagom rationell nivå. Det vill säga: precis på gränsen mellan psykos och känslig varseblivning.

Föga förvånande är det här en skickligt konstruerad roman, som visar hur Johanne Lykke Naderehvandi steg för steg håller på att erövra en helt egen position bland samtidslitteraturens kvinnoskildringar. Hon säger också nya saker om konsten, kulturen och skapandet, och dess kraft att förändra oss i grunden. Det är egensinnigt och fängslande. Här finns en sällsynt och sällsam laddning, en unik energi som inte enbart har med spökerierna att göra, även om jag övertygas av romanens ord: ”Man ska inte kalla på de döda, för risken är att de faktiskt svarar.”

Med Nick Caves ord, han som också umgåtts med spöken de senaste drygt tio åren: ”Everything is ordinary until it’s not.” Och vad var det nu Laura Palmer sa till agent Cooper i den svarta stugan i andra säsongen av Twin Peaks? ”I’ll see you again in 25 years.” Kom inte och snacka med mig att det är en tillfällighet att Asta väntar i tjugofem år innan hon gör sig synlig för Bernarda.

En summering av nio års juryarbete

 

När jag för nio år sedan för första gången besökte galan för Borås Tidnings debutantpris fick jag en förfrågan från dåvarande kulturchefen Lena Kvist om jag ville ta plats i juryn. I pausen rökte jag en cigarett tillsammans med Anna Hallberg, som gjorde sitt sista år. ”Hur länge har du suttit?” frågade jag. ”Sju år”, svarade hon. Aldrig att jag orkar så länge, tänkte jag.

Jag orkade nio år. På årets gala i torsdags ställde många idrottsfrågan hur det känns. Det är nog för tidigt att svara på det. Som med det mesta i livet är det kluvet: dels lättnad, dels sorg. Det kommer så småningom kännas befriande att inte behöva pliktläsa alla dessa debutanter, men samtidigt trist att inte få den oerhörda överblicken på debutantscenen.

Förra årets jury, där jag flankeras av Aase Berg och Linnéa Lindsköld. Bild: Frida Winter.

De som vi har nominerat under mina år – 45 stjärnor – kommer med stor sannolikhet att forma det svenska litterära landskapet under lång tid framåt. Få saker har gjort mig lika stolt som arbetet med att plocka fram dessa namn. Årets vinnare, Leila Inanna Sultan med den formidabla diktsamlingen Straffkolonien, ingår i en exklusiv skara med namn som Lotta Lotass, Jonas Hassen Khemiri, Andrzej Tichý, Tomas Bannerhed, Marit Kapla och många många fler som vunnit sedan 2001.

Dock inte Augustprisvinnaren Lydia Sandgren. Vi nominerade inte hennes debut Samlade verk, och när hon var gäst på galan i år berörde nuvarande kulturchefen Hanna Grahn denna elefant i rummet. Kontentan: det är svårare att vinna Borås Tidnings debutantpris än det är att vinna Augustpriset …

Mer än något annat kommer jag att sakna de fantastiska samtal som vi har fört instängda i ett konferensrum på Hotell Eggers i Göteborg för att vaska fram varje års nomineringar. Tillsammans med tidigare juryledamöter som Lena Kvist och Linnéa Lindsköld och nuvarande Aase Berg och Julia Pennlert har det varit som att ha den lyxigaste och mest ambitiösa bokklubben som går att tänka sig.

Samtalen har varit lika allvarliga som uppsluppna, ibland gnistrande intelligenta och ibland förlösande tramsiga. Mer än något annat har de präglats av en starkt tro på vad litteraturen kan åstadkomma, och hur man ska utläsa den ibland tunna och ibland milsvida skillnaden mellan vad som är en bra bok och vad som är en fantastisk bok. Sådana diskussioner om litteratur är ovärderliga.

Givetvis kommer jag inte att släppa min bevakning av svenska debutanter. Hittills i år har jag läst Soraya Bays noveller, Silas Alikis roman och Hedvig Fischers dikter. Ska man orka nio år i juryn krävs nog att man har en förkärlek för just debutanter. ”Varför gillar du att läsa debutanter?” frågade Ellika Lagerlöf, en av de nominerade (för den förbluffande novellsamlingen Den sista kastraten). Jag tror det har att göra med att debutanter inte kommer med någon förhistoria. Läser du en ny roman av säg Karl Ove Knausgård eller Kerstin Ekman är det oundvikligt att du ställer den i relation till vad de skrivit tidigare. Inför debutanter måste du genast bestämma dig: är det här bra eller dåligt, eller är det rentav fantastiskt?

Den andra stora frågan många ställde i torsdags var annars vad jag ska göra av all tid som nu friläggs. Det verkar vara en outtalad tradition, men liksom mina företrädare på posten kommer jag genast att börja se om alla säsonger av den enda tv-serie som kan matcha skönlitteraturen. Twin Peaks, med andra ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/3 2026)

Kejsarens ansikte, Elin Boardy, Romanus & Selling

 

Antionous är en trettonårig kille med grekiskt påbrå, som leker med sina killkompisar. De experimenterar med sina kroppar, upptäcker sexualiteten. Då passerar den romerske kejsaren Hadrianus, som är lowkey pederast, och får korn på den snygge Antinous. Han lockar med sig honom till Rom, och medan kejsaren inväntar sin nya upptäckts femtonårsdag ligger han med honom ”mellan låren”, inför det penetrationssex som väntar.

Det här är i stora drag handlingen i Elin Boardys historiska roman Kejsarens ansikte. Hon har tidigare skrivit fem romaner som på olika sätt utforskar en queer erfarenhet. De många fansen av Madeline Millers böcker om Akilles och Kirke borde kasta sig över den här boken, där antika Grekland byts ut mot romarriket. Vi får redan i en prolog veta hur det går: Antinous dör, kejsaren sörjer. Sedan skildras de sju år som de fick tillsammans, fyllda av upphetsning men också uppslitning.

Det är tålmodigt berättat över drygt 400 sidor, men inte långrandigt. Boardy är lika bra på att skildra kättja som jakt, men det blir också en berättelse om maktutövning och dåligt balanserade relationer, likväl som om vänskap och bildning, där bibliotekarien Eumaios under en period blir en förtrogen för Antinous. De andra pojkarna blir svartsjuka på honom över att inte själva ha blivit utkorade till kejsarens gunstling. Slavarna är alltid redo att bistå med alla oönskade sysslor. Oroande bulletiner om krig anländer, och till råga på allt drabbas kejsaren av diffusa sjukdomssymtom.

Boardy har arbetat med autentiska källor. Antinous fanns i verkligheten, men mycket lite är känt om honom. Det ger förstås en författare relativt fria händer, men samtidigt behöver ramberättelsen likväl som detaljerna göras trovärdiga. Det går den här romanen i land med, fast vad vet jag, som tänker på romarriket alldeles för lite? Någon gång undrar jag: sträckte de verkligen upp långfingret med samma innebörd som vi ger tecknet nu? En snabb googling ger besked: mycket riktigt. Dialogen bär några nutida inslag, men sådana anakronismer gör sig bra. Det viktiga är hur skickligt Boardy har mejslat fram främst de två huvudpersonerna. Däri ligger den här romanens styrka: det dubbla porträttet av Hadrianus och Antinous.

Att vi redan från början vet att tiden de fick tillsammans var begränsad ger deras kärlekshistoria en extra laddning. Den starka homoerotiska viben är också fint infångad av Boardy, som inte missar tillfällena att visa vad som sker när män åtrår andra män. Antionous blir ofta något mer än bara en underlydande till kejsaren: han är en hetsporre, och mer än en gång försätter det honom i trubbel. Boardy betonar både det storslagna och det mänskliga hos kejsaren. Det är ett tidlöst porträtt: vår tid har sina egna kejsare, kungar och presidenter som också är så här fåfänga och arroganta, men i stunder också förtjänta av viss sympati.

Det är ett nyanserat porträtt av kejsaren, han som har

ett ansikte för rådslag och långa möten, ett ansikte för för senaten som han avskyr men måste tåla, och ett för de dagliga officiella promenaderna. Ett ansikte för poesi, för kryddat vin och söta bakverk, ett ansikte för sena nätter.

Sedan tidigare har vi kunnat se hur Boardy har briljerat i skarpskurna porträtt med stor kunskap i det mänskliga psyket. Därmed blir det här en mycket mer givande HBTQ+-berättelse än exempelvis tv-serien ”Heated Rivalry”, där bögarna har kropp men saknar själ (med förbehållet att romanförlagan verkar skildra protagonisterna med någon form av personlighet under ishockeyhjälmen).

Tillsammans var vi en människa. En antologi om P.O. Enquist, Louise Almqvist & Karl-Fredrik Olsson [red], Ellerströms

 

Vem är den svenska litteraturhistoriens största lurifax? Carl Jonas Love Almquist förstås, men ibland undrar jag om det inte är ett annat -quist-suffix som kan göra anspråk på den titeln: P.O. Enquist, alltså.

Min läsning av hans böcker har skamligt nog varit allt för sporadisk, men jag försöker göra lite bot och bättring. En bra början är tidskriften Essäs senaste nummer, som tar ett livtag på den besynnerliga romanen Hess. Eller bege sig till Norrköping för Östgötateaterns uppsättning av Nedstörtad ängel, som spelas just nu. Eller varför inte ta del av antologin Tillsammans var vi en människa, som nu utkommer på Ellerströms, där tio akademiker – nästan alla hemmahörande vid Umeå universitet – tar sig an olika aspekter av detta mångskiftande, mångskimrande, motsägelsefulla författarskap, så oöverblickbart och så samtidigt lockande som gäckande …

Enquist rör sig obehindrat mellan olika genrer, och antologin bär syn för sägen. Dessutom: om han någon gång fann en genre för trång för sin smak – ja, då uppfann han helt sonika en ny genre. Så behändigt! De tio litteraturvetarna är bra på att hitta nya aspekter, ofta av oväntat slag. Här skriver de också för en ny slags publik, det som förr brukade heta ”den allmänintresserade läsaren”. Åtminstone kan jag för en stund inbilla mig att det ska finnas läsare till en bok som denna, det villl säga girigt nyfikna läsare med någon form av förkunskap om Enquist.

Så ja, det handlar mycket om kartor, till exempel hos Anders Öhman och Karl-Fredrik Olsson. Maria Jönsson skriver om hur frasen ”mot bättre vetande” fungerar som en poetik eller livscredo för Enquist, i fruktbara jämförelser mellan hur Torgny Lindgren och Enquist arbetar med minnets stoff (eller minnet som stoff). Per Stam skriver om Strindbergs stundtals massiva eller rentav överskuggande inflytande på Enquist, som gång på gång återkom till han som ibland kallas den stora (eller är det ”den lilla”?) titanen. Enquists essä ”Målet mot Fröken Julie” hör till det bästa jag har läst om Strindberg. En knäckfråga lyder: iscensatte Strindberg sitt liv för att skapa material till sin konst? Tja, är det inte i förlängningen vad också Enquist gör, och i en ännu vidare förlängning, vad alla konstnärer gör?

Att som en papegoja upprepa Roland Barthes tes om författarens död är svårt att göra med Strindberg. Allt han skriver är ju beroende av personen bakom, och när Enquist mot slutet av sin författargärning snöar in på det självbiografiska skrivandet – ”kvistfritt furugolv”, någon? – blir biografin plötsligt aktiverad som oerhört betydelsefull för förståelsen av verket. Ett banalt exempel: varför skriver Lyra Eriksson Lindbäck om tvillingar helt plötsligt? Carl-Wilhelm Siwers tar upp det självbiografiska framställandet.

I Stams text, där Enquist spjärnar emot Strindberg (eller om det är tvärtom (är inte allt också tvärtom?)), återanvänds en idé från Per Svenssons jämförelse mellan Strindberg och Enquist: ”Båda vet att diktare är människor som har något att inte berätta.” Detta ingenting, denna apori, är en kärnpunkt hos en författare som Enquist. Jag hade gärna sett en längre och mer utförlig undersökning av Strindbergs i sin tur besatthet av Edgar Allan Poe, som han stundtals trodde att han var en reinkarnation av – den amerikanske poeten och skräckförfattaren dog samma år som Strindberg föddes, 1849, och de var exakt lika långa (173 cm). Och hur lyder Enquists initialer? ”POE”.

En tillfällighet? Säkert.

I Louise Almqvists text om subjektets annanhet påminns vi om att det här är akademiskt territorium, där hon återknyter till hur Enquists egna självbiografiska böcker knyter an till en iscensättning. Hon intresserar sig också för kattens – i synnerhet den röda kattens – funktion i Enquists skrivande, som symbol för sexualiteten, och allt det fria som förvägras oss. Hon hämtar idéer från Judith Butler och Jacques Derrida, och gärna för mig, även om det korta formatet inte tillåter några vidlyftigtheter.

I Peter Kostenniemis essä handlar det om dramatikern Enquist, och Karl-Fredrik Olsson skriver om kartritaren Enquist. Kartritaren? Ja, som barn fick Enquist höra att det var en synd att ljuga – att dikta, hitta på – så kartorna blev för honom en kompromiss, där han tillåts ägna sig åt fantasin, i sken av det verkliga. Men vänta nu: som författare har Enquist ofta ställt sig i tjänst hos det verkliga, med verkliga förlagor till så många av sin fiktiva verk: Rudolf Hess, Lewi Pethrus, H.C. Andersen, Strindberg (förstås), Selma Lagerlöf. Kanske det är en kompromiss, en eftergift åt det gamla förbudet att hitta på. Lättare med verkliga förlagor – kanske.

Kartorna blir i Olssons läsning en trygghetsskapande instans när ens värld hotas att uppslukas av kaos. Jenny Jarlsdotter Wikström i sin tur tar ett stort grepp på Enquists skrivande om idrott, och dess dubbla funktion. Antingen går vi all in Elfriede Jelinek (idrott är fascism) eller all in ädla egenskaper (idrott är rättvis och danande). Exakt allt i livet har två sidor, och Enquist – säg den gång du läst en text om honom som inte i förbifarten nämnt att han i sin ungdom tillhörde ”Sverige-eliten” i höjdhopp) – åkte på två reportageresor för att skriva om OS i München 1972 och fotbolls-VM i Mexiko 1986.

Så ja, idrotten är väl både korrupt och ärlig på en och samma gång, och det är inte svårt att förstå varför det lockar någon som Enquist, han som i den här antologin alltmer framträder som en dubbelbottnad figur. Sport må vare en metafor ”för livet” – men är det en bra eller dålig sådan? När ett annat fotbolls-VM invigdes, det i militärjuntans Argentina 1978, hälsade programledaren Sven ”Plex” Petterson tv-tittarna välkomna med öppningsfrasen att fotbolls-VM var årets största pseudohändelse.

Vi kan i antologin också läsa Annelie Bränström-Öhman skriva om kärleken hos Enquist, den kärlek som i en Hollywood-film en gång beskrevs som ”a many-splendored thing”. Bränström-Öhman viker hundöron i Enquists böcker och följer själv likt hunden kärleksspåret i en medryckande text. Det är väl en i mångt och mycket oförlöst kärlek som Enquist skildrar. Avslutningsvis gör Sarah Nordgren en läsning av dödstematiken, och knyter ihop den säck som den här antologin utgör. Om det ger en lust att läsa mer av Enquist? Jovars.

Har du suttit länge nog till bords, Leslie Sainz, översättning Erik Lindman Mata, Aska

 

Förra veckan började jag läsa Strindbergs Fröken Julie med en klass. Vad betyder det här franska som Jean och Julie säger? sa eleverna under läsningen. ”Googla”, tänkte jag surt (vi hade gjort en kahoot om Strindberg innan, så de hade telefonerna på bänken), men eftersom jag är en tålmodig lärare bidrog jag med en slarvig översättning av det bokstavliga innehållet.

Men varför har tonåringarna i dag ingen nyfikenhet? De har all tillgänglig information i sina telefoner. När jag – gammal nog att vara deras farfar – läste Fröken Julie var jag i deras ålder, och ville jag veta vad franskan betydde fick jag antingen leta reda på någon av tjejerna i klassen som pluggade franska (vilket var lätt gjort) eller gå till biblioteket och slå upp det i en ordbok (vilket jag gjorde, eftersom jag var för blyg för att fråga tjejerna).

Saken – att lämna saker oöversatta – aktualiseras av Leslie Sainz diktsamling Har du suttit länge nog till bords. Översättaren Erik Lindman Mata väljer att inte ge fotnoter till de spanska meningarna i texten. I en amerikansk kontext är spanskan inte skrämmande (om man inte heter Donald Trump och försöker lyssna på Bad Bunnys halvtidsshow i Super Bowl). I en svensk kontext? Tja, det är statistiskt lika lätt att få tag på någon som kan spanska i Sverige som det var att få tag på någon som kunde franska under 80-talet, så Lindman Mata har en poäng.

Men ursäkta denna onödigt långa ingress. Vad har jag då att säga om den här diktsamlingen, utöver att den anländer som ett led i en sedan en tid pågående kedja översättningar av amerikansk samtidspoesi (nästa månad kommer Natalie Diaz nya, Postkolonial kärleksdikt)? Sainz föddes i USA av exilkubanska föräldrar – den spanska tillägnan till föräldrarna kan till och med jag avkoda – och hon avhandlar sitt kubanska arv i starkt politiska dikter som tar utgångspunkt i läget i USA. Det är ett USA som håller på att gå förlorat i neofascismens osunda riktning.

Här finns oortodoxa sonetter, politiska dikter, förtvivlade dikter om klimatförändringar, och nästan, men bara nästan, för många sidospår och utvikningar. I dikten ”Anmodan, inställelse” skildras en familj som krymper i antal, där medkänslan ökar taktfast, slag efter slag. I dikten ”Förkroppsligad, eller dag 1 av 9”, som handlar om de utlysta nio sorgedagarna efter Fidel Castros död 2016, skildras i sin tur en erfarenhet som delas av många: ”Skillnaden mellan att bli förföljd och att bli jagad är liten.” Så handlar Sainz dikter ofta om världens gränser och vad priset är för den som överträder dem, men också om avstånden inom oss, de själsliga mellanrummen.

När jag pluggade retorik citerade min lärare (apokryfiskt) någon (Churchill, förmodligen) som yttrat: ”Jag höll ett tal i affekt, och det var det bästa tal jag någonsin ångrat”. Kontentan är att man ska akta sig för ilskan som konstnärlig drivkraft, men jag tror det är en myt – för här visar Sainz hur ilskan kan fungera estetiskt och bli en konstruktiv och vägvinnande metod. Hon visar hur vårt vanemässiga tänkande behöver utmanas.

Sainz skriver också övertygande om allt vad tiden tar ifrån oss. Hennes språk kan likna Ocean Vuongs i sin okonventionella skönhet; det är formsäkert och självmedvetet skrivet, samtidigt som det finns ett rastlöst driv i dikterna. Men det är också en poesi som står i livskraftens och ljusets tjänst, och slår samman förnuftet och känslan, så som jag tänker mig att all stor konst gör, det vill såga både vill appellera till huvudet och hjärtat. Då blir den poetiska enheten desto starkare. Som den engelske gamle skojaren W.H. Auden en gång sa: ”Vi måste älska varandra eller dö”. Det är ett credo som nog Sainz också vill skriva under på, hon som i en rad – kanske implicit – sammanfattar sin poetik så här: ”Allt, verkligen allt, kan tredubblas i styrka.” Den här boken är verkligen ett bevis på det, ett tydligt styrkebesked.

Så blir jag av den här boken allra mest påmind om hur obeveklig poesin är. Starkare än kapitalismen, strafftullar och monarki, starkare än dumheten, trumpismen och den ondskans hegenomi som vi lever under. När världen är rutten kan vi hämta styrka ur rader som dessa, från Sainz dikt ”Mal de ojo”:

Dagar senare får en annan kvinna mig till fiende.

Jag följer henne tre kvarter innan jag snubblar på min svartsjuka,

glömmer att dämpa mig. När jag träffar trottoaren

känner jag min mammas fall i Florida, och hennes mamma, samma.

Men jag är mindre nu än jag var då.

Snälla, fråga mig inte om mina då:n.

Man kan förutsäga mycket i livet, men inte att behöva snubbla på sin svartsjuka. Men originalet har ”envy”, som väl mer syftar på avundsjuka. Lindman Mata översätter tyvärr lite ojämnt, och jag må vara förlåten om svenskläraren i mig vill ryta ifrån mot styggelsen ”även fast” i den här översättningen av dikten ”Självbestämmandeteori”:

in the living room / my father watches U.S. / grope my mother / and though he is a jealous man, / he says nothing / because he, too / accepts no other touch.

i vardagsrummet / ser min pappa på när USA / kelar med min mamma, / och även fast han är svartsjuk / säger han inget / för inte heller han / godtar andra händer.

Och nog betyder ”grope” något mer olustigt än ”kela”, det vill säga något som sker utan samtycke. Återigen något Donald Trump anklagats för. Men det är invändningar i marginalen i en annars mycket fin översättning, som tillvaratar det starka i Sainz dikter, som kan frammana bilden av den röda färgen så starkt att en önskan uttrycks: ”Den sortens rött borde bara finnas / inom oss”, och det kan få en att tänka på Sonja Åkessons oerhörda långdikt ”Hur ser din färg rött ut?”

Titeln på den här boken, Har du suttit länge nog till bords, är uppfordrande. Sainz har hämtat den från Hemingways sist publicerade bok, den lite väl sentimentala långnovellen Den gamle och havet. Nyligen var jag på Nobelprismuseet och föreläste om poesi (skryt), och de visade upp sin senast förvärvade donation: ett exemplar av denna bok, med författarens egna tillägnan till sjuksystern som vårdade honom på den psykiatriska institutionen Sun Valley Hospital under försommaren 1961. I den korta texten tackar Hemingway sin sjuksyster och menar att han ska skriva en till lika bra bok så fort hans skrivkapacitet återvänder, med ett tillägg, starkt understruket: ”And it will!” Mindre än två veckor senare tog han sitt liv.

InSanatorium, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget

 

Fantasygenrens gissel är att den ska innehålla så mycket av alver, kartor och fan och hans moster. Jag vill ha författare som litar på läsarens föreställningsförmåga, författare som fattat att den här världen är tillräcklig i sig. Däremot ser jag gärna inslag av det magiska i vår igenkännbara värld; bring it on, säger jag bara när författare vill få mig att tro på changelings, troll och tricksters.

Finlandssvenska mångsysslaren Hannele Mikaela Taivassalo, som jag läst en del av sedan tidigare, har skrivit en förtrollande ”miniatyrroman” som tassar in på fantasyns marker, men den går också att läsa som en strikt realistisk historia. InSanatorium – årets hittills bästa titel på svenska – handlar om Ali, en ung kvinna som hamnar på en psykiatrisk institution – av gammaldags eller helt nytt slag. Taivassalo är en helt egensinnig författare, med ett helt eget språkligt uttryck. Så här, till exempel, beskrivs Ali inledningsvis:

Håret är mörkt som nattskogen, oborstat.

Blicken är ännu mörkare.

Som de där djupa skuggorna du ser in i

när du ser långt in i nattskogen, försöker se

vad som döljer sig bakom träden.

Vad är skillnaden på dålig och bra litteratur? Dålig litteratur är feg och underskattar läsaren. Bra litteratur vågar lita på läsarens nyfikenhet, och du känner dig aldrig underskattad. Jag faller pladask för Taivassalos egensinniga skildring av något psykosliknande, i Alis erfarenhet på institutionen, där hon träffar en kumpan hos Rina, en flirtig medpatient, en Violinpojke, samt Toso, en vårdare som gör sitt bästa för att tillvaron ska bli någorlunda uthärdlig. När sker allt detta? I något tidlöst då – eller akut nu.

Att huvudpersonen Ali delar namn med en av de mest originella engelskspråkiga författarna just nu, det skotska yrvädret Ali Smith (vet ni hur många Nobelpristagare i litteratur Skottland har? – just det, inte en enda!), är förstås inget annat än en tillfällighet, hur lyckosam den än verkar. Liksom Ali Smith skriver i alla fall Taivassalo utifrån en vildsint, hejdlöst skenande fantasi som låter allt bara bära eller brista – eller både och och varför inte?

Institutionen blir en skydda värld, både fristad och fängelse, och där är tillvaron grotesk, surrealistisk och alltid på väg att låta sans och mening krackelera i balansgången mellan möjlighet och undergång, eller om det bara är mellan dröm och verklighet. I InSanatoriums drömlika tillstånd liknar Ali barnet – för att hon är oförstörd, kanske. Utanför stället cirklar katter, och ovanför dem hovrar kråkor. Besökare är sällsynta. ”Berg- och suicidalbanan” är en av många träffande bilder som Taivassalo tar i anspråk för att beskriva världen innanför.

Genomgående utmanas bilden av både galenskap och av inlåsning. Med exakta bilder skildras vilka uttryck det psykiska lidandet tar sig och hur det beter sig: ”Det som gör ont krymper inte. Det är ständigt större än kroppen.” Att överleva blir en fråga om att klara sig bit för bit, inte en dag i taget eller ens en timme i taget, utan minut för minut. I samvaron med Rina avtäcks en allt större gränslöshet. Och Ali tillåts upptäcka en ny värld, ett nytt tillstånd.

Den här förtrollade världen som Taivassalo målar upp i InSanatorium liknar kanske den knasigt skeva motsatsvärlden i tv-serier som ”Wednesday”. Det går för all del också att tänka på skildringar av det psykotiska hos författare som Beate Grimsrud och Linda Boström Knausgård. När Ali bär på en nyckel blir symboliken på gränsen till det övertydliga, men det fina i den här kråksången är hur skickligt Taivassalo manövrerar förbi det som kunde ha blivit lasarettskitsch. Ali både vill och vill inte dö, som om hon inte kan bestämma sig för om det är dödslängtan eller dödsskräck som dikterar hennes villkor (är det inte så för oss alla som tar livet på lite större allvar än det förtjänar?).

Hund, tyst, Luka Holmegaard, översättning Frej Haar, Ellerströms

 

Vad är det med Ludwig Wittgenstein som fungerar som lockbete för så många danska poeter? Palle Sigsgaard, Ursula Andkjær Olsen och Signe Gjessing har alla på senare tid mer eller mindre explicit tillämpat idéstoff från den österrikiske filosofen. Och för ett par år sedan kom Luka Holmgaards diktsamling Hund, tyst. Den vann det då nyinstiftade och utomordentliga Prisma litteraturpris för årets bästa nordiska bok. Nu har den översatts av Frej Haar.

Och Wittgenstein är en konstant i boken, närvarande med sin biografi mer än med sin filosofi. Holmgaard skriver en queer dikt som behandlar olika slags tystnader, och Wittgenstein lärde en gång ut det berömda exemplet om djuren: om de talade skulle vi ändå inte förstå vad de sa. I den queera världen kan tystnaden vara en strategi – samtidigt är det svårt att inte instämma i Audre Lordes dekret: ”Your silence will not protect you”.

Det handlar om att våga ge röst åt den man verkligen är. Folk som inte kan hålla käften är mina största hjältar, i det lilla likväl som i det stora. Att tala innebär att du utsätter dig för något – för fara eller för räddning, och det är inte alltid lätt att skilja dem åt. Allt är ett vågspel: ”Det är en särskild tystnad jag vill skriva om. / Den är fysisk. / Den har att göra med ångest, rädsla.”

I anslutning till Wittgenstein nämner Holmgaard också Derek Jarmans film om filosofen. Jarman var uttalat gay, medan Wittgenstein inte använde något ord för sin egen identitet. Kanske gillade han killar, kanske inte. När han skriver om sin vän David – och när David skriver om sin vän Ludwig – kan man skönja ett begär som sträcker sig bortom vänskapen. I den här boken förenas de, då Jarman också hade en vän, HB, som betydde mycket för honom.

Holmgaards dikt är performativ – nej, inte på det dåliga, poserande sättet, utan som i ordets ursprungliga betydelse, att den vill fungera som en igångsättare. Samtidigt aktar sig Holmgaard noga för att bli övertydlig – en svår balansgång för en poet med, som det heter, ”ett ärende”. Han skriver en essäistisk dikt som rör sig mellan det interna och det externa, som har lika nära till det privata som till det allmängiltiga.

På ett sätt är väl världen minst lika homofobisk som den var när Derek Jarman var i livet och gjorde sina fantastiska filmer (jag kan rekommendera punkfilmen Jubilee, Caravaggio samt en kortfilm med tre låtar av Marianne Faithfull från hennes comebackskiva ”Broken English”). Den generation toxiska unga herrar som då gick på stan och ”knackade bögar” har ersatts av mer subtilt hatande personer av båda könen, och kanske är detta hat mer destruktivt och farligare.

Så handlar dikten om hur valet av pronomen kan vara lätt eller svårt att avfärda. I tre separata historier berättar Holmgaard om en tandläkare som är en TERF (”det finns bara två biologiska kön!”), en partners vän som vägar använda diktjagets nya namn, och en man som agerar hotfullt på tunnelbanan. Alla tre historierna är relaterbara och den som befinner sig i Holmgaards position kan säkerligen skildra hur de varieras så gott som dagligen: en ständig rädsla att bli ifrågasatt, förminskad och förföljd.

Behöver jag säga det självklara, att det här är en stark bok, en viktig bok? Holmgaard skriver om den tystnad och ensamhet som blir villkoret för den som lever utanför normen:

Vad är förhållandet mellan tystnad och ensamhet? Kanske

beror det på tystnadens karaktär? Är det möjligt att tala om

det som lämnas osagt?

Är det begripligt?

Vi förstår inte hunden, men förstår vi poeterna? Holmgaard öppnar upp för svårigheten som det innebar att skriva den här boken. Det är svårt att behöva vara den jobbiga personen, den som måste påtala det uppenbara. Dikterna berör utsattheten och osynliggörandet, och jag uppskattar att Holmgaard inte ansträngt sig för att förmedla sin intention, sitt ämne eller – ugh! – sitt budskap. Allt det här kommer fram ändå.

Will There Ever Be Another You, Patricia Lockwood, Bloomsbury

 

Jag vet fortfarande inte vad jag tyckte och tycker om Patricia Lockwoods första roman No One Is Talking About This när jag läste den för ett par år sedan. Uppmärksammad och upphaussad – men var den ens bra, eller bara ”intressant”, eller ett dokument som ”samlar tidsandan”? Men just de författarna ska vi kanske vara rädda om: de som det inte direkt går att vare sig avfärda eller hylla (Emma Cline är en annan).

Så nu har jag läst den senaste romanen, Will There Ever Be Another You, som om inget annat visar att det här är en författare med osvikligt sinne för bra titlar. Här kastas vi rätt in i en handling. En familj landar i Skottland, där det snart klargörs att de har förlorat ett barn. Och titeln utkristalliserar sig: kommer det någonsin att finnas en annan av dig, det vill säga hen som förlorats. Och titeln ska läsas just utan frågetecken. I Skottland söker de den förlorade världen, den som var förtrollad.

Det som har gått förlorat är ”The Child”. Huvudpersonen härjas av migrän och minnesbortfall. Mörka järtecken visar sig, som referensen till skådespelaren Liam Neeson, han som gjort karriär på att få sina barn tillfångatagna (”Taken”-filmerna). Lockwood leker fritt med fantasin och med ett självbiografiskt stoff, när huvudpersonen är en författare. Mamman kallar henne ”Patricia”. Från Skottland rör vi oss raskt vidare rakt in i hennes inre, in i hennes förvirrade förvärrade hjärna, där hon kan nå slutsatser som denna: ”The babies slept safely upstairs, in her house and in my mind.”

Romaner som vill greppa om mycket blir ofta antingen utspädda eller splittrade. För all del kan jag önska att Lockwood skaffade sig mer stringens i sitt skrivande – ibland blir det mer än lovligt rörigt, och långt ifrån alltid lika intressant att följa med huvudpersonen genom de olika vägvalen. Det här är en canvas som ständigt genererar nya mönster, lite som ett Rorschach. I en tänkbar läsart ingår att beakta att Lockwood också skrivit poesi och att hon kan ha tagit med sig den erfarenheten till sin prosa – nog går det att läsa den här romanen som en dikt, och vem kräver stringens av dikter (säkert många, men inte jag)? Minns någon månne filmen Mrs Doubtfire, där Robin Williams spelade en frånskild man som klädde ut sig till kvinna för att få träffa sina barn, men hur kunde varken de eller hustrun känna igen honom? Lockwood nämner filmen: kanske det är en ledtråd till hur hennes roman ska läsas: som en utklädd, förklädd roman. Vi känner inte igen den, kanske för att den liknar en roman till den inte längre gör det: ”everything was so familiar until it wasn’t”.

Så vad handlar det om? Tja, i ingen tur och ordning alls: om svampar, om vaginor, om förfrågningar att spökskriva Pamela Andersons memoarer, om Tolstoj, om quirkiness, om sorg, om Såret, om reinkarnation, om trauma – samt om glömskan. Covid, som romanen utspelar sig kring, kunde också få oss att tappa minnet. Låt folk få ha sin Alzheimer i fred, tycks det underliggande budskapet vara, när det är för smärtsamt att minnas. Att sakna namn och historik – vore det inte det John Milton döpte till ”the sum of earthly bliss”. Så skriver Lockwood:

The first sign of trouble is that you begin to believe you are lying. The second sign of trouble is that you begin to believe you are not a person. The third sign of trouble is that you begin to believe you are bleeding out, through speech, the living images of those you love.

Lockwood låter sin humor få fritt spelrum. Om jag i den förra romanen tyckte att skämtandet blev ett maner, kan jag den här gången fördra det bättre – kanske av den enkla anledningen att den utspelar sig mot en så mörk fond. Jag läste en recension som jämförde henne med Dorothy Parker och Flannery O’Connor, och det är träffande för att skildra den här författarens jämkande mellan det som är metod i galenskapen och det som är galenskap i metoden. Det är också en Bob Dylanesk skröna i självmytologiseringens anda. Shakespeares fru är ute efter att köpa huvudpersonens hjärna, men hon undrar varför, då den har slutat fungera. Då tänker du kanske: ”aha, det är en sån roman!” Men du har fel, eller så har du bara läst den överskattade Liftarens guide till galaxen.

”What doesn’t kill you just makes you crazier”, sjöng Nick Cave i låten ”Balcony Man” (notera att det är på samma balkong där han läser Flannery O’Connor med en blyertspenna och ett projekt – eller en metod?). Tror Lockwood skulle hålla med om hur galenskapen sipprar in genom det som får oss att överleva. I sorgearbetet blir Joan Didion en annan av referenserna som blixtrar förbi, hon som menade att vi berättar historier för att överleva – kanske Lockwood menar att historieberättandet inte riktigt får oss att undvika galenskapen, men att det är ett sätt att hantera den, stringens eller inte, och som sådan blir det desto mer realistiskt, eftersom verkligheten saknar struktur – den är ingen ”berättelse”, eller som det så ofta kallas numera: ”en resa” (skjut mig om jag någonsin kallar något av det jag har upplevt för ”en resa”).

Och titeln då, den kanske sorgligaste du stöter på i år: blir det någonsin någon annan som liknar dig? Svaret är alltid nej. Men titeln är hämtad från ett gammalt nummer av tidskriften Time, och handlar om fåret Dolly, som en gång i tiden klonades. (OBS, sann historia, 10 mars 1997!) Så blir sanningen både sublim och vulgär – liksom livet: ”Pay attention to the first place you cut yourself […] for you will always cut yourself in the same place again.”

Tørkesommer, Steinar Opstad, Kolon

 

Samtidslitteraturen har inte många starka skildringar av landsbygden. En svensk roman som sticker ut är Sanna Samuelssons Mjölkat, men sedan då? Därför blir jag nyfiken på norske Steinar Opstads roman Tørkesommer, som alldeles nyligen utkommit i Norge. Opstad är för den svenska läsekretsen en känd poet, med ett flertal titlar översatta. Det här är dock hans allra första roman, och den utspelar sig på en bondgård.

Där bor tolvårige Snorre Buvin som vill bli ”en heilt vanlig gutt”, men det är svår när han erfar att han har änglavingar. Det är storebror Egil som ska ta över gården. Mamman är psykiskt sjuk och blir inlagd. Pappan önskar att Snorre vore mindre ”jentegutt”, och i skolan härskar mobbningens osköna pennalism mot allt som avviker från normen. Hos en granngård jobbar Snorre ibland, och åker och badar med pappan i huset, Rolleiv, på stället som heter Vaderudvannet men som Rolleiv gett namnet ”Sjelefreden”. Där förgriper sig Rolleiv på Snorre, som reagerar med bestörtning – men kan så klart inte berätta för någon, för så lyder de oskrivna lagarna hos tystnadskulturen.

Snorre är en drömmare. Sådana fanns det gott om förr, men knappt längre: cynismen har väl alla unga vuxna i sitt skoningslösa grepp. Världen blir ju tråkigare om drömmarna blir färre. Det är som att något mörkt fäster på den oskuldsfulle Snorre, på väg in i puberteten: ”Jeg er en engel som ikke får lov til å leva blant andre engler, for noe i meg er så mørkt og syndig at det ikke tåler å bli sett av Gud, og heller ikke av noe menneske.” Parallellt med övergreppet väcks hans egen sexualitet, som han tafatt försöker utforska. Hans enda vän i den lilla byskolan är klasskompisen Evlyn, en tjej som flirtar med honom på osäkra grunder.

Det är en sommar präglad av torka. Pappan blänger surt på sin effeminerade son. Opstad har porträtterat Snorre med suverän tonträff. Han lider av att behöva se så flickaktig och spinkig ut, även om det kan få honom att tro att han egentligen är en alv. Han är på något sätt fångad mellan barnet och ungdomen, och osäker på om han attraheras av killar eller tjejer (varför inte båda? frågar vän av ordning). I skolan konsumeras porrtidningar. Snorres utflykter med Rolleiv blir allt obehagligare, när spänningen byggs upp inför dess besudlade crescendo. Övergreppet är oundvikligt, men blir inte utrett av vare sig författaren eller Snorre – det lägger sig som en sordin över hans tillvaro.

Det blir ett tecken på saker som sker bortom Snorres kontroll, där alla beter sig underligt – som om de anar vad som är fel – och Snorre tvingas bära hemligheten själv. En tänkbar kanalisering finns hos karaktären Henrik Midtbøen, en fiktiv poet som bor i trakten, och som dricker Bellman när han sjunger (som det brukar heta i Sverige). Det är förstås alldeles för enkelt att läsa det här alltför självbiografiskt, eller att se Midtbøen som den som förlöser Snorre som poet med det snarlika namnet Steinar. Däremot är det här en ytterst fin uppväxtskildring som tillvaratar en upplevelse helt utifrån barnets perspektiv, och lägger sin balans helt mellan mörker och ljus. I Norge har romanen jämförts med Tomas Bannerheds Korparna, och det är en rimlig parallell.

Dialogen är hämtad från Vestfold-målet, upplyser Opstad i slutnoterna, och i synnerhet det mål som talas i Andebu, och inspirerades av hans egen uppväxt i området. De yngre karaktärerna däremot talar en östnorsk dialekt med smärre inslag av Vestfold-dialekten. Är det svårt att läsa denna norska? Tja, det beror väl på ens inställning. Det är lärorikt, och det tar inte lång tid att förstå vad glosorna betyder, när Opstad också arbetar med rätt få ord: ”åffer” är ett ledmotiv för romanen (det betyder ”varför”), och några av de andra orden som kan vara bra att veta – många visste vi sedan tidigare – är ”brøstkassa” (”bröstkorg”), ”orntli” (”ordentlig”), ”preike” (”prata”), ”bussdag” (”födelsedag”), ”fetter” (”kusin”) – samt ”klem” (”kram”).