Ymnighetshornet, Soraya Bay, Wahlström & Widstrand

 

Förra veckan var jag med om att nominera fem stjärnor till Borås Tidnings debutantpris. En smula vemodigt, så här i efterhand. Vad ska jag ta mig till nu då? Efter att i nio år ha luskammat utgivningen av debutanter såg jag fram emot att läsa annat. Så får jag nys om Soraya Bays debut Ymnighetshornet, och kan inte låta bli att till att börja med läsa den och till att fortsätta skriva om den – debutanterna har annars legat i karantän i nio år hos bernur.

Man måste älska barnen, skrev Marguerite Duras, och jag omformulerar det till att man måste också älska debutanterna. Vi nominerade en novellsamling i fjol – Ellika Lagerlöfs fantastiska Den sista kastraten – och Ymnighetshornet är också en novellsamling, om än tillkommen med ett annat temperament. Här rör det sig om sex noveller i det något längre formatet. En lämplig referenspunkt finns i Samanta Schweblins purfärska Det goda onda, som ju också laborerade med sex längre noveller. Även hos Soraya Bay finns en fint utvecklad känsla för det smått kusliga eller bara obehagliga i situationer som uppstår.

Bay skriver gärna om den psykologiska dynamiken mellan människor, om maktförhållanden och över- och underordning. Som i titelnovellen, där en fattig ung kvinna besöker ett vernissage och får för sig att börja äta av konstverket – ett ymnighetshorn av frukt. I den inledande novellen ”Ting” är det en kvinna som uppdagar en pojkväns otrohet, och börjar stalka den andra kvinnan, och går allt längre in i besattheten. I ”Clean Girl” vänds besattheten inåt mot de egna hudvårdsrutinerna och tvångstankarna som gestaltas i det absurda sättet att betona en människas ytskikt.

Genomgående förs en politisk analys, om ägande och orättvis ekonomisk fördelning, men allt sådant sker mellan raderna. Självklart går det att läsa titelnovellen allegoriskt, med kvinnan som missförstår konsten, eller att hon bara vill tillägna sig ett konstverk på det sätt den förtjänar – för varför finns det ätbar konst när människor svälter?

Den längsta och kanske mest minnesvärda novellen, ”Bäst före”, ger starka porträtt av två kvinnor och deras föryngringsprocess. En satir över plastikkirurgin och allehanda andra ingrepp som sker i detta syfte? Ja, men det är också en skräcknovell i liknande ärende som body horror-filmen The Substance från 2024. Och i ”Hem” listas en ung kvinnas tolv tillfälliga vistelser i olika boenden, som en kommentar till den instabila bostadsmarknaden. ”Slagsmålsklubben” är en utflykt i en framtida dystopi, där kvinnor slåss för matkuponger, och för den osäkra utsikten att få träffa en anhörig som samhället har satt bakom lås och bom.

Vad händer om man i olika sociala lägen går en smula för långt? Hur långt sträcker sig lojalitet och vänskap om någon vi känner gör bort sig? Hur mycket kan man feltolka signaler som andra människor sänder? Den typen av frågor sysslar Bay med i sina noveller. Jag har saknat svenska novellister som ger berättelserna den längre utformningen. Det är ett format som tillåter Bay att nagla fast mig som läsare, och hon håller ett bestämt och hårt grepp om min läsning, utan att jag fördenskull känner mig tilltvingad.

För det här är ironiskt, roligt och fräckt – mycket uppiggande läsning. Det är också snyggt, begåvat och klokt. Inte heller är det besvärande prydligt. Bay skriver om losers utan dömande blick. Hon har en förmåga att göra de fiktiva människorna trovärdiga och till något mer än statiska figurer. Hon har också en stilkänsla av det originella slaget, som när en vänskap liknas vid att ens liv gått från svartvitt till färgfilm. Visst, hon lånar Sara Stridsbergs bild av förälskelsen med att ha kolsyra i blodet – hos Bay känns det ”som om någon hade kört mig i en kolsyremaskin, hela jag bubblade och sprakade”. Men här finns en uppenbar känsla för den styrka som ligger i attraktionen: ”Alina […] kysste mig som utsvulten, drog av mig både underkläder och förstånd.”

Det är också befriande med en svensk prosaförfattare som har vett nog att skriva autentisk dialog. Ett exempel är när en mamma ska intala sin dotter att hon duger som hon är: ”Det är inget fel på dig, okej? Och om någon skulle säga att du är det så är de … Då har de fel.” Det står faktiskt "säga att du är det" och inte det förväntade "säga att det är det", och den typen av pausering är sällsynt: därför var det glädjande att upptäcka den i Christine Falkenlands senaste roman Författarinnan, med den omvända ordföljden: ”Rafael, du påminner mig så mycket om honom.” Normalt skulle en författare skriva: ”Du påminner mig så mycket om Rafael”, men en människa i verkligheten uttrycker sig ofta som i Falkenlands exempel, eller så som Bay visade.

En detalj, förvisso, men det är i detaljen Gud (och inte Djävulen) bor. Och det är i verklighetsförankringen den här novellsamlingen gör sitt starkaste intryck, och i stunder för Bay fram en vass samhällskritik. Den svenska novellförfattare som ligger närmast är kanske Cecilia Davidsson, som också äger en förmåga att balansera mellan det verkliga och det oförklarliga.

Det var regnet, Cecilia Davidsson, Bonniers

 

Vi som följer den svenska litteraturen med viss noggrannhet känner till att Cecilia Davidsson hör till de mest pålitliga leverantörerna av högkvalitativa noveller. Hon skriver också romaner, men jag inbillar mig att de inte getts lika högt anseende eller blivit lika uppmärksammade – det ligger en viss ironi här, eftersom romanen på den så kallade marknaden klarar sig betydligt bättre än dess ohängda lillasyster novellen, som väl förlagen mest ger ut av pliktskyldighet.

Nu har Davidsson gett ut en ny roman, Det var regnet, och den är som väntat ytterst välskriven och presenterar ett intressant ämne: en familjs som håller på att krackelera. De yngre medelålders Anders och Titti fortsätter med rutinmässiga kärleksförklaringar på det generiskt svenska sättet (standardformulär 1 A: ”Jag älskar dig”, ”Jag älskar dig med”), men under den tunna ytan brusar det av olustkänslor. Titti är frustrerad över sin velige man, och Anders går hellre iväg och onanerar planlöst och mekaniskt ett par gånger om dagen än ligger med sin fru. Och barnen? Dottern Lillan har en bakgrund med psykiska besvär, och kommunicerar mest med ett sträckt långfinger, medan sonen Malte är med Anders ord ”verkligen eljest”, och klär sig i kvinnokläder.

Det är en infernaliskt varm sommar, och under ett plötsligt skyfall letar Anders efter Maltes kvarglömda sneakers. Då inträffar något: en ung kvinna hittas våldtagen och mördad. Olustigt nog på stället där Anders letade. Med andra ord: är han skyldig eller inte? En roman som ställer upp en sådan premiss kan få svårt att övertyga, då oavsett vad som avslöjas riskerar att få läsaren att känna sig snuvad på upplösningen. Har han eller har han inte …? Vi följer de olika familjemedlemmarna under några dagar efter händelsen, mest föräldrarna och deras tafatta försök att etablera en normal relation trots att ingen av dem egentligen bryr sig.

Det har konstaterats förr: Davidsson är bra på att skriva fram stämning som går från det trivsamma till det genuint obehagliga. I takt med att alkoholen flödar kryper också sanningarna fram, och alla med minimal erfarenhet av parmiddagar etc vet exakt vilken mängd alkohol som krävs för att det ska spåra ur. På tal om det stör jag mig lite över hur Anders räknar sin whiskykonsumtion i deciliter (en halv deciliter per gång): vem gör ens så? Tittis blick på Anders är också obönhörlig: ”Åter slås hon av tanken att det inte finns något särskilt bakom masken, stumheten, trubbigheten, inget mysterium att utforska. Att han är exakt den han ser ut att vara, varken mer eller mindre.”

I Camus roman Främlingen skyllde ju mördaren Meursault på solen, men här är det regnet som ges agens att diktera Anders handlingar. Det jag kan störa mig lite på är att hans tankar rör sig kring den där händelsen men liksom hejdar sig innan han når fram till vad som egentligen hände. Nåväl, det är förstås bra för romanen och dess dramaturgi – så här är majoriteten av polisserier uppbyggda – men det är inte särskilt trovärdigt. Den som har gjort något – eller inte gjort något – är väl ändå expert på att söka sig till exakt den stunden där det avgörande inträffande, liksom tungan alltid söker efter det ställe i munnen där det svider.

Genom hela romanen ältar Anders sitt misslyckade liv med hustrun och barnet, medan jobbet tar väldigt liten plats (de har i och för sig semester). Förnekelsen är stark: ”’Vi har det bra’, säger Titti. ’Ja, vi har det bra’, säger Anders.” Läsaren tänker: ”Ni har det för djävligt, skilj er innan något riktigt hemskt händer!” Och ju mer vi lär känna Anders inre, desto mer påminner han om en sådan där rutten lök man kan hitta undanskymd i kylskåpet, eller en rysk docka där version efter version avtäcks och där den sista lilla dockan, själva kärnan, är kolsvart.

Till det positiva hör att Davidsson är suverän på att teckna autentiska människoporträtt. Tyck vad du vill om Anders och Titti – du glömmer dem inte i första taget. Då kan man ha överseende med att vissa saker i den här romanen är en smula schematiska. Stämningen byggs upp långsamt och tålmodigt, och det är mödan värt att följa dem på vägen till – tja, någon slags avgrund.

Livets ord. Del tre – uppgång och fall, Thomas Arnroth, Galago

 

För den med minimal erfarenhet av kollektiva sammanslutningar – om inte ett ynka scout-möte när jag var elva år räknas? – ter sig starkt auktoritärt kristna frikyrkor som Livets ord som bland det mest obegripliga som har existerat på vår jord. Journalisten Thomas Arnroth har i tre serieböcker tecknat sin upplevelse av tio år i Livets ord. Det tre, Uppgång och fall, utkom i höstas, och efter att tyvärr ha missat de två första delarna (som kom 2017 och 2018) har jag läst den här sista installationen i trilogin.

Förstår jag Livets ord nu då? Nja. Arnroths medlemskap sammanfaller med dess storhetstid, åren 1986-1996, då Carola var en kortvarig galjonsfigur. Ulf Ekman var karismatisk ledare, men vad jag har förstått gick han sedan vidare till en annan auktoritär kyrka, den katolska. Livets ord verkar finnas fortfarande (varför?), men utan att skapa tillnärmelsevis samma buzz som de gjorde under de högproduktiva åren som sammanfaller med Arnroths period.

Arnroth verkar i gonzo-journalistikens anda, när han återger missionsresor till Indien och forna öststaterna efter glasnost och murens sammanfall. Det är dråpligt, olustigt, men det finns också utrymme för en del genuina möten med andra människor. Han klättrar högt upp i hierarkin nära Ekmans ledarskap. Arnroth tecknar i en stil som ligger nära dokumentären, där han placerar sig i dåtiden men med nutidens eftertanke i kommentarerna.

Det hela är berättat drastiskt och med starkt känslouttryck. Det är svartvitt med vissa inslag av färg. Ibland bryts berättandet av med faktatexter, och lustiga tidningsomslag, som gestaltar och förklarar rätt bra vad det var frågan om. Däremot hade jag klarat mig utan redogörelser för alla böcker – sju stycken – och den musikal som Arnroth färdigställde under sin tid i Livets ord. Jag vill läsa en seriebok, inte ett cv. Det blir också många långa haranger om chefskap och ekonomi, och interna maktstrider som känns ganska överspelade.

Nej, det går kanske inte att förstå lockelsen i att blint följa en kyrkas stränga dekret. Åtminstone inte för den som aldrig förstått poängen i att så fullt lita på en Gud. Arnroth skildrar bibelskoleelevernas resa till Indien. En frågar: ”Vet du vart vi ska i Indien?” varpå den andra svarar: ”Nej, men Gud vet!” Och när de är på väg in i ett av sovjetiska Aeroflots legendariskt opålitliga flygplan 1988 frågar en: ”Kan man lita på sovjetiska flygplan?” varpå den andra svarar: ”Nej, men man kan lita på Gud!” Det är raljant, jag vet, men också – så dumt? Eller bara: så behagligt livet blir när man litar på Gud. Men är vi verkligen satta på jorden för att ha det ”behagligt”?

Där det aldrig lämnas utrymme åt tvivel kan även motgångar vändas till triumfer, och som ett tecken på att man varit så framgångsrik att Djävulen blivit förgrymmad (fast det torde krävas ganska lite ansträngning för att uppnå det målet?). Måste religion verkligen kortsluta intellektet och känslan? Inga världsliga bekymmer får fäste hos pikaresk-hjälten Thomas Arnroth i denna framställning, även om det tids nog visar sig att slutna kretsar är bäst i klassen när det gäller utanförskap. Den som tror på Gud har alltid medvind i livet, ända tills hen inte längre har det. När han berättar om Jerusalem, ett kristet ”hårdrocksband” (en sanning med viss modifikation) får jag en annan låt i huvudet, av Nick Cave: ”Who will be the witness when you’re all too healed to see?”

Vad tillvaron i Livets ord mest verkade bestå av var ändlösa möten, och en misstanke föds i mig. Den som ständigt är upptagen med interna möten har ingen tid eller energi till ett socialt liv utanför kyrkan, och därmed vaccineras man mot kritiskt tänkande och inflytande från de som inte skådat ljuset.

Under sjöarna, Ingela Strandberg, Norstedts

 

I Ingela Strandbergs förra diktsamling, När jag var snö, handlade flera av dikterna om en katts död. Nu, i den nya boken Under sjöarna, handlar det om rävar, hundar, lodjur, hästar – och gränsen mellan mänskligt och djuriskt har aldrig varit tunnare. Med ihärdighet – en bok vartannat år – har Strandberg de senaste tio åren skrivit böcker som liknar anomalier i den svenska poesiutgivningen: böcker som drivs av en självklarhet och ett lugn, utan att det blir stillsamt och befriat från oro.

En självklarhet, ja, men också en nödvändighet. Få svenska poeter infriar Rilkes berömda ord från Brev till en ung poet (kanske den bästa poetik som skrivits): ”Ett konstverk är bra om det har uppstått ur nödvändighet. Någon annan bedömningsgrund finns inte. […] den som skapar måste vara en värld i sig själv och måste finna allting inom sig och i naturen, som hen förenat sig med.” (Översättning Leo Hallerstam.)

I någon mening skriver Strandberg en existentiell dikt, alltså att hon tar tillvaron på största tänkbara allvar. Men hur ska en veta när poesi är bra, och när den inte endast är habil, ändamålsenlig och skickligt sammansatt? När sker den där vändningen, när dikten blir något som uppstår i en under läsningen? Det sker oupphörligt i Ingela Strandbergs dikter, som inte nöjer sig med att upphäva gränser mellan djur och människa, utan också mellan levande och död. Det går att dra en linje mellan de sena diktsamlingarna, från Att snara en fågel (2018) och framåt – men poesins alla linjer är krokiga.

Det har ända sedan Strandberg gav ut sina första diktsamlingar en rastlöshet och rotlöshet i hennes skrivande, som ändå undersöker möjligheterna att finna sin plats i tillvaron. Hon skildrar hur vägarna drar i en. Pendlingen mellan jäktad rastlöshet och rofylld trygghet delar hon med Ekelöf, liksom hans närvaro. Liksom honom är hon både realist och surrealist, när hon skriver om hästar som störtar genom solen.

Flera av dikterna ger uttryck för en dyrköpt erfarenhet:

Mycket långsamt har jag lärt mig

att lyda

Det tog mig ett helt liv

att inse att jag har allt att förlora

Jag kommer på mig själv med ett småleende under läsningen: ”När det ljusnar / kommer ett stort Nej / seglande över sjön” är en sådan rad – det finns åtskilliga av sådana förbluffande bilder. Ändå är det här en bok som är sammanbunden av sitt ärende, som består i att skildra världen och vår plats i den, där hon återvänder till de ursprungliga miljöerna – till exempel en busskur hon har skrivit om tidigare. Det lugn som Strandberg framkallar är inte idylliskt – de hotfulla inslagen går inte att radera ut. Inlagt i dikten finns också en vass men subtil civilisationskritik:

På trottoarerna syns inga skuggor

men jag vet att de finns

och att de är på väg in i hotellet

där de ska tända sina glödheta kroppar

och sen somna utan att veta

att de är tillfångatagna

Dikterna tecknar mytiska landskap, men de behåller sin förankring i verkligheten. De är tidlösa, även när hon på ett oväntat håll – i den citerade dikten ovan – nämner hotellet i Ullared. Det finns så mycket att ta fasta på i de här böckerna, där Under sjöarna förstås inte är något undantag. Kanske det storartade i hennes projekt ligger i att hon tecknar ett så distinkt porträtt av Sverige, med sina slakthus och landsvägar, skuggor, stjärnor och sjöar.

Passionen enligt G.H., Clarice Lispector, översättning Örjan Sjögren, Tranan

 

När Clarice Lispectors roman Passionen enligt G.H. utkom på svenska för tjugo år sedan skrev Aase Berg i sin Expressen-recension: ”en mix av Castanedas psykoshamanism, Lautréamonts demoni, H P Lovecdrafts iskallt urtida landskap och Elisabeth Smarts bombastiska masochism”. Det är fortfarande den kanske bästa beskrivningen av hur det är att ta sig an Lispectors böcker: mer som att träda in i ett tillstånd än att läsa skönlitteratur.

Nu har Örjan Sjögren reviderat sin översättning, liksom han i fjol såg till att en bearbetad version av Stjärnans ögonblick också kom ut. Vällovligt, för all del, men jag hade hellre sett att ytterligare några av de ännu inte översatta romanerna kom ut. Men allt som gynnar ett större intresse för Lispector är förstås välkommet.

Eller? Är hon inte snarare en författare som inte alla faller för? Min erfarenhet är att antingen älskar man det mer än något annat, eller så är man helt likgiltig. Det går inte att uppbåda någon som tycker att hon är ”bra”, bara de som ser henne som 1900-talets klarast lysande stjärna eller de som inte bryr sig ett skvatt om dessa böcker.

Passionen enligt G.H. är den mest ontologiska av Lispectors romaner. ”Jag vet inte vad jag ska göra med den skräckinjagande frihet som kan förgöra mig.” Friheten öppnar för en lång rad frågor om varat och vetandet, och den begränsning som sätts av vårt medvetande: ”Jag kan bara förstå det jag upplever men jag upplever bara det jag förstår”. I potten finns utöver friheten den skräck som det medför, och en sanning som alltid är obegriplig, och konsekvenserna av att vilja nå fram till det genuina och autentiska: ”Människan förhärligar gärna det hon känner. Vilket är lika farligt som att förakta det man känner.”

Handlingen kan återges så här: en kvinna med initialerna G.H. har blivit av med sitt hembiträde, och ska nu städa ut hennes rum. I en garderob hittar hon en fet kackerlacka, och blir fixerad vid detta djur och dess egenskaper av överlevare, att de fanns här när vi kom och kommer att finnas kvar när vi lämnar. Hon råkar skada djuret och en vit massa tränger ut ur dess kropp. Denna kackerlacka är litteraturens näst mest kända – den mest kända heter förstås Gregor Samsa. Liksom hos Kafka skildrar Lispector den judiska erfarenheten på ett helt originellt sätt. Den här romanens 33 kapitel behandlar religionen som en unik kunskapsform, där talet 33 förstås har en avgörande insiktsfull betydelse i den judiska kabbalan, som symbol för andlig upphöjelse.

Det här är ett skrivande som rumsterar om i ens hjärna och skapar nya mönster åt ens föreställningsvärldar. Så blir romanen något mer än skönlitteratur: här finns trådar in mot filosofin, in mot den ekelöfska grundsatsen att det som är botten i dig själv är botten också i andra. Det finns skräck och galenskap i kvinnans möte med kackerlackan, eller bara den förundran som uppstår när vi ställs inför det annorlunda: ”Var min längtan efter att vilja starkare än min längtan efter räddning?” Den kliniska berättarrösten är kategorisk och tar ställning, vågar stå för något. Att skriva innebär att söka en form åt det formlösa, men också att göra sig till, att anpassa sig och kompromissa. Varje kapitels avslutande mening inleder nästa kapitel, och bildar på samma sätt som sonettkransen ett mönster, en apokryfisk romankrans. Så sker också en stegring, eller förhöjning, med de avslutande kapitlen, som hör till det starkaste Lispector har skrivit.

Romanen uppmanar också till fullständig identifikation med karaktären G.H., och det kan skrämma bort läsare. För kanske är det här den konstigaste av Lispectors alla konstiga böcker. Vissa böcker kommer tiden aldrig ikapp: den här var konstig 1964 när den utkom i Brasilien, och den var konstig 2005 när den första svenska översättningen kom, och den fortsätter vara konstig i år. Frågan är om den kommer att förbli lika konstig 2047? Det är inte svårt att förstå mångas problem med henne – att hon går för långt, att hon är för jobbig, för extrem, för maximalistisk. Hon parerar förbi alla kategorier, och placerar sig i de estetiskt fruktbara mellanrummen, både implicit och explicit:

Mellan två musiktoner finns en ton, mellan två faktum finns ett faktum, mellan två sandkorn finns hur tätt de än ligger ett mellanrum, det finns ett kännande som är mellan kännandet – i ursprungsmateriens springor finns strimman av mystik och eld som är världens andning, och världens oavbrutna andning är det vi hör och kallar tystnad.

Clarice Lispector råkade födas samma dag som Knut Hamsun tog emot sitt Nobelpris ur den dåvarande kungens hand. Så kan de här två gränslösa författarna förenas, med den tidige Hamsuns förmodernistiska upptåg som är helt i linje med den sena Lispectors eftermodernistiska bidrag. Samtidigt som jag tänker flera gånger under min läsning att det knappast låter sig göras att skriva romaner på det här viset nu på 2000-talet, slår det mig att det fortfarande finns konst som utmanar och skapar något helt nytt. Där finns en skiva som Rosalías ”Lux” – och det är kanske inte en tillfällighet att Rosalía på skivan citerar Lispector.

Och samtidigt som jag gnällde lite på att Tranan inte prioriterar de böcker av Lispector som fortfarande inte har utgetts (där finns också de besynnerliga tidningskrönikorna!) måste jag tillstå att det är en smått unik översättargärning av Sjögren, som resulterat i sex böcker (kompletterad av Wera von Essens översättning av ett urval brev). På rak arm är det bara samma förlags och Jan Erik Bornlids arbete med den lika särpräglat märklige Thomas Bernhard – en annan av 1900-talets mest ovärderliga författare – som är jämförbart.

Du som läst den äldre översättningen kanske undrar varför du ska läsa den nya? Det här är förstås inte en helt ny bok, men det är en annorlunda upplevelse att läsa den sida vid sida med den äldre översättningen. Låt mig då bara avsluta med ett par exempel som visar hur Sjögren – liksom i arbetet med Stjärnans ögonblick – har gjort en grundlig nyöversättning. Så kan de nya böckerna sägas vara i samklang med Lispectors budskap att det väsentliga alltid finns i rörelsen, i det framåtsyftande, det oavslutade och ofullbordade, och i det pågående – i nuet, aldrig i det förflutna:

Jag blir så rädd när märker att jag under flera timmar har förlorat min mänskliga bildning. (2005)

Jag blir så rädd när jag inser att jag under några timmar förlorade det som format mig som människa. (2026)

[…]

För det uttryckslösa är diaboliskt. Om man inte är bunden vid hoppet lever man det demoniska. Om man har modet att släppa känslorna upptäcker man det stora livet i en strängt upptagen tystnad, det samma som finns också i kackerlackan, samma som i himlakropparna, samma som i sig självt – det demoniska är före det mänskliga. Och om man får se denna närvarande tid bränner man sig som om man såg Gud. Det gudomliga för-mänskliga livet har en närvaro som bränns. (2005)

Det uttryckslösa är nämligen diaboliskt. Den som inte är bunden vid hoppet lever det demoniska. Den som har modet att släppa känslorna upptäcker det vidsträckta livet i en strängt upptagen tystnad, samma tystnad som finns också i kackerlackan, samma som i himlakropparna, samma som i sig själv – det demoniska föregår det mänskliga. Och den som får se denna närvarande tid bränner sig som om den såg Gud. Det gudomliga för-mänskliga livet har en närvaro som bränns. (2026)

Vilket öde för en sökande stråle, Emilia Hasselquist Langefors, Bonniers

 

I fjol debuterade Emilia Hasselquist Langefors på 20TAL med den oerhört ambitiösa diktsamlingen Jämte grönet. Men varför vila på de gröna lagrarna? Nä, för efter bara fem månader – måste vara något slags rekord på gång här – utkommer diktsamling två, upplockad av Bonniers. Och Vilket öde för en sökande stråle är precis så ambitiös som en hade kunnat hoppas.

De tio avdelningarna hålls löst samman av återkommande figurer – en portvakt och en kirurg – och en tematik kring havet och den blå färgen. Eller så här: med hjälp av filosofi och biologi, eller språk och kropp. Det är i sanningens namn ett skadeskjutet språk, vingklippt av klichéer och anglicismer, ordlekar och allitterationer. Ibland tenderar den filosofiska och biologiska terminologin ta överhanden – immanensen, referent, neuroptera, fenomenologi, kontingens – men på det stora hela är det en förtjusande knasig bok, detta, som också tar vid från debutens förgängelsetematik, där det bland annat fanns rader som dessa: ”förruttnelsen / är mer / semantisk / än kroppslig”.

Hasselquist Langefors räds inte det pretentiösa, men de höga anspråken genskjuts av en tillfogad skepsis inför det storvulna. Denna ambivalens laddar dikterna med spänst och lyster, även när de rör sig mot den typ av äckel som till exempel Ali Alonzo (Jag tänker bli äcklig) har tillfört den svenska samtidspoesin. Här heter det: ”Jag är den sämsta versionen av mig”. Samtidigt befinner sig Hasselquist Langefors närmare de poler som Julia Kristeva och Hélène Cixous har försett oss med, alltså abjektet respektive l’écriture féminine (jag vet att det heter något på svenska, men det är den enda franskan jag kan, så låt mig). Hon håller på att staka ut sin egen väg här, genom att stöka runt i poesins ärorika romantiska historia, där the usual suspects Stagnelius och Öijer huserar.

De typografiska hyssen dominerar starkt, med kursiveringar på oväntade ställen och irrationellt skrivna versaler. Det gör att du aldrig kan slå dig till ro med den här boken, för den ställer hela tiden till med oväntade upptåg. Sådant går att tröttna på, och det finns kanske en gräns för hur kul det är med sådana yvigheter. Men det finns en uppenbar energi i hur Hasselquist Langefors skriver sin bångstyriga poesi:

jag bleknar på stolen vid trappen, jag minskar och skimrar av oskett:

gardinerna osker, lakanen osker och trappstegen osker; jag osker, jag

osker, oavbrutet osker,           jag ser            ser,                osker,           ser

Nya uttryck uppfinns liksom mitt i steget (”UTANFÖRSTÅDD”), och det är busigt och kul att läsa denna vantrivsel som sprider ut sig i språket, liksom i kroppen. Det gör läsningen också svår, men det är möjligen en nödvändig svårighet, för den som vill ägna sig åt denna obekanta (oskedda) läsart. Inget ser ut att höra ihop, åtminstone enligt de logikens lagar som erkänns utanför poesins räjonger. Ibland halkar väl Hasselquist Langefors på orden, men vad var det Heidenstam sa, att man hellre lyssnar på den sträng som brast än på den som aldrig spände bågen.

Eftersom Hasselquist Langefors i båda sina böcker anlitar det ovanliga ordet ”karkas” finns en möjligen medveten blinkning till Katarina Frostenson, då det var namnet på en av hennes diktsamlingar från tidigt 00-tal. Uppenbarligen delar de glädjen i att låta orden komma till liv i själva munnen, att de båda ger glosorna sinnliga egenskaper där de liksom krasar i munnen. Hos båda finns också en råhet som då och då bryter fram, och i just titeldikten från Frostensons Karkas uppfinns en ordsammanställning av äckel och längtan, ”ängckltan”, något som påminner om vissa av Hasselquist Langefors experiment med språket.

Men allt är inte heller experiment, för Hasselquist Langefors kan i gläntar visa prov på den typ av romantiska skönhet som ju Stagnelius och Öijer är föregångare till: ”Jag har inte sovit på flera dagar, inte riktigt, jag har vidrört / sömnen som man gungar över ett stup: ett dumt litet barn vid avgrunden.” Men skönheten har hos henne alltid nära till det skändliga, eller om det är tvärtom, att det skändliga genomfars av skönheten (hur ska en veta skillnad på sånt?). Och energin är smittande: ”gatan tillhör honom, öppnas upp och buuUuUuuUuuugar sig / det-finns-gränser, jätteskarpa gränser! och de svämmmar lyckligt ut”.

Boken flödar över av otålig rytm och kaotisk oordning, och liknar en hetsig monolog som håller på och håller på. Diktjaget är inte heller vare sig den första eller sista att konstatera att det är olidligt att leva. Det finns ändå här ett infångande av hela spektrat av upplevelser, där också det lidelsefulla inryms, och här finns också en ganska vass samhällskritik. Poeter skapar sina egna världar, men sällan har de så här skarpa konturer. Emilia Hasselquist Langefors har skapat två kolosser nu; debuten var  jag med att nominera till Borås Tidnings debutantpris (offentliggjordes i går!), så jag ser verkligen fram emot att följa den här äventyrliga författarens nästa projekt.  

Barfota på Rue de la République, Marie Clary; En blå gardin kan förvandla oss till hav, Jordi Roig; Nära en mur jag alltid bär inom mig, Renate Lehmann, översättning Daniel Jönsson, Coyote

 

Det är alltid vanskligt att läsa poesi i översättning, men vad ska en göra när så mycket av den tid som kunde ha ägnats åt att lära sig språk slösades på att läsa – tja, böcker i översättning … Ändå går det inte att hindra nyfikenheten på de hittills tre böckerna i förlaget Trombones imprint Coyote, översatta från franska, katalanska och tyska. Friskt vågat är alla översatta av Daniel Jönsson.

Böckerna ingår i serien ”De okändas arkiv”, och består av författare som vår tid och förlaget kallar ”mer eller mindre okända”. Det brukar gå till så att Jönsson när han är utomlands hittar en bok på ett antikvariat – av en slump – och upptäcker att den har litterära kvaliteter. Strax visar det sig att författaren i ungdomen endast gav ut någon enstaka bok och sedan övergav poesin, likt den Rimbaud som är en oundviklig referens för minst en av poeterna.

En sådan poet är franska Marie Clary. Hennes bok Barfota på Rue de la République utkom 1971, när hon bosatt sig i Lyon för att studera konst. Hon var en kedjerökare som gjorde sig känd för att ständigt gå barfota, och umgicks i kretsar som ter sig vagt hippie-artade. Sådant hade kunnat vara avskräckande, men Clary övervinner mina initiala fördomar mot naiv blomsterromantik. Hon skriver en skarp poesi med drag åt Majakovkij-hållet, där hon snyggt alternerar hans formel om att vara ett moln i byxor med fraserna ”ett moln i slitna jeans” och leda det till ”ett slitet moln i jeans”.

Det finns ett starkt jag, pendlande mellan extas och förtvivlan. I botten av dikterna finns en av allt att döma destruktiv kärlekshistoria med en fotograf. Bokens sista tre ord summerar erfarenheten med en elegisk profetia: ”jag lämnar dikten”. Det är klart att de dikterna främst visar en potential, att det är en ung och i vissa stycken osjälvständig röst. Det innebär ändå att Clary gör en adekvat lägesbeskrivning av hur det är att vara ung, där tillvaron är kaotisk och instabil, och där armodet är både själsligt och pekuniärt.

Här finns också lysande platsbeskrivningar, och en närvaro i stadsmiljöerna, som kanske bara kan erövras av den som tillägnat sig den med minutiös uppmärksamhet. Kommer framtidens poeter att vara lika skickliga på att avbilda något större, något utanför den egna sfären? Tillåt mig tvivla, medan de febrilt fäster blickan på sina skärmar. Ingen vila ges till det härjade diktjaget, när Clary gestaltar en nervig erfarenhet:

du tar mig ut i vargarnas natt

ibland är jag rädd

att Lyon suddar ut mina fotspår

jag tänder cigaretten

askan faller

och värmer världen

Ett delvis annat temperament visar Jordi Roigs bok En blå gardin kan förvandla oss till hav. Den är skriven på katalanska, och Roig stipulerade i sitt testamente – han dog 1994 – att hans böcker inte fick översättas till spanska. Därmed är det föga förvånande att ta del av informationen att han ogärna separerade litteraturen från politiken.

Något som också kan avskräcka den som vant sig vid att läsa plakatpoesi, men han skriver med avancerat, dråpligt och vågat bildspråk, där han går i dialog med T.S. Eliots ord från Det öde landet, där det hos Roig heter ”[d]et finns inga grymma månader”. Hans bok är ett urval av två diktsamlingar som kom under 60-talet, samt nio haikudikter från 90-talet. Haikudikterna är med ett undantag rätt ordinära. Undantaget: ”Svaret vet ingen / Falsk horisont av ett regn / Frågan är en storm”. Han fick vänta till Francos död 1975 innan hans böcker kunde komma ut i Spanien.

Det är dikter som helt klart strävar efter att kommunicera en erfarenhet: ”Ensamma men inte i ensamhet / återupptar vi livet”. Liksom hos Clary finns det något ofärdigt hos Roig, men det är inte av den besvärande sorten, utan mer en potential som inte riktigt har infriats.

Därför vet jag inte om det beror på att jag skruvar ned förväntningarna, men i mitt tycke är tyska Renate Lehmanns bok Nära en mur jag alltid bär inom mig” den avgjort mest läsvärda av de tre poeterna. Boken, ursprungligen ett stencilerat häfte, är från 1978, och det enda spår Lehmann lämnat i litteraturhistorien. Liksom Clary och Roig skriver hon med vänsterrörelsen som nav, men hon tar spjärn mot den och framför allt RAF, i vars kretsar hon ingick, utan att försvara deras våldskapital.

Liksom Clary tystnade Lehmann som poet efter det här häftet, och hon utbildade sig sedan till bibliotekarie. Den här tidsepoken – 70-talet – innebar en politisk kantring för poesin, inte minst i Sverige, men Lehmann kombinerar det politiska uppdraget med en uppfriskande surrealism. I efterordet skriver Jönsson: ”Det är en diktning som vägrar välja sida, och som därför också tvingas bära sin dubbelhet som en börda.”

Något av Rimbauds ivriga modus finns hos Lehmann, som redan i första meningen anför honom, genom att på en fest smuggla undan hans bok och ställa fram Maos lilla röda (som man gjorde?). Men hon redovisar även läsefrukter från Paul Celan, och låter sin egen dikt genomlysas av sådana starka inspirationsröster, och ändå behålla en helt egen ton: ”Äntligen förstår jag / hur man kan brinna / utan att ta eld.”

De här dikterna erbjuder nya perspektiv, genom att hon gör något konstruktivt av sin läsning. Det är originellt, roligt och energiskt. Men också intelligent skrivet, och i ordets bästa mening oförutsägbart. Att läsa den här busiga boken har varit inget annat än ett obetalbart nöje.

En barndom på Norrbyskär – krönikor och dikter publicerade i Västerbottens Kuriren 1983-1984, Björn Nilsson, Coyote

 

Ett par mil söder om Umeå finns byn Norrbyn. Därifrån kan du ta färjan till Norrbyskär, en idyllisk ö som 1895-1952 hade ett sågverk och ett mönstersamhälle. Det anlades av industrimagnaten Frans Kempe, som helst samlade arbetare som var skötsamma, nyktra och förmådde jobba hårt. När sågverket var som flitigast – på 1920-talet – bodde 1400 invånare på ön, arbetare med sina familjer.

Hur var livet då? Både enklare och svårare än nu. Björn Nilsson var en av de som föddes på ön, dit hans far hade lockats. Strax innan Nilsson dog 1984 började han publicera krönikor och dikter i Västerbottens Kuriren. Förmodligen läste jag dem då – man läste ju papperstidningen på den tiden, och jag hoppade troligen inte förbi texter om den mytomspunna ön där jag ungefär vid samma tid firade en miserabel midsommar (ju mindre sagt om den, desto bättre). Nu har Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), Björn Nilssons son, samlat de åtta krönikorna och de två dikterna i den lilla boken En barndom på Norrbyskär, utgiven av Coyote, en imprint till förlaget Trombone.

Nilsson, som föddes 1939, tecknar minnesbilder från en svunnen tid. Det spelas fotboll mot Norrbyn, oftast på fastlandet då ”norrbysarna” hade svårt att komma ifrån sina sommarjobb. Att få tag på en matchboll var inte helt oproblematiskt, och matcherna försvårades av att planens ena sidlinje utgjordes av en bäck. Den som försökt kicka en dränkt läderkula förstår omaket – att nicka var förstås inte att tänka på, som Nilsson försynt påminner oss om. Ändå var matcherna ett nöje. Hur det gick i matcherna? Oväsentligt, för det som var värt att minnas var mer själva tävlandet, kampen.

Så får vi också korta inblickar i hur det var att gå i skolan, hur det var att följa det ofta hårda arbetet, där somliga av de som bar brädor utvecklade så starka muskler att de inte klarade av att tvätta sin egen hals. Nilsson har en förmåga att levandegöra situationer som dessa, eller hur det kändes under de bistra vintrarna att åka skolbussen från skolan i Nordmaling och inför de förbluffade klasskamraterna ta plats i släden som drevs av hästen Putte som tog dem över isen mot Norrbyskär.

Det som tecknas är en rätt typisk barndom, med dess frustration över att det gick så kvickt att ta sig genom barnbokshyllan på det torftiga biblioteket, och att snegla mot vuxenhyllans lockelser, utan att få tillträde till dem. Här finns också den omisskännliga humor som UKON senare skulle göra till sitt eget signum, för ibland faller inte äpplet långt. Nilsson återger med känsla för det dråpliga det gamla uttjänta utsiktstornet med dess anslag ”om att man gick upp på egen risk – och det gjorde man ju”. Samtidigt finns en sorg över att det inte blev mer: minnesbilderna är schematiska, och det är lätt att föreställa sig att de döljer den egentliga historien, att här kunde det också ha blivit en regelrätt självbiografi, bara inte den hjärntumör som Nilsson burit på i många år förkortat hans liv.