Poesi och geografi i människans tid. Om Anna Rydstedt, Lennart Sjögren och Göran Sonnevi, Paula Henriksson, Ellerströms

 

Platsen: Öland. Poeterna: Anna Rydstedt, Lennart Sjögren, Göran Sonnevi. Författaren: Paula Henriksson. Boken: Poesi och geografi i människans tid.

Så ser förutsättningarna ut för lockbetet som Ellerströms agnat. Henriksson är professor litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, och skrev sin avhandling om Stagnelius dramatik. Han är en referens i boken, som annars alltså tar upp tre kanoniserade svenska poeter verksamma från andra hälften av 1900-talet. Det är välkommet med en studie om dessa tre, där Sjögren och Sonnevi är högst aktuella. Den 95-årige Sjögren utkom med Regnbågen för två år sedan, och den 86-årige Sonnevi med Det oföreställbaras vinge i november i fjol. Rydstedt avled 1994, men Faethon gav ut en vacker samlingsvolym så sent som 2018.

Både Rydstedt och Sjögren växte upp på Öland, medan Sonnevi har vistats där i längre perioder. Framför allt har de skrivit om Öland, om platsen, om vädret och vinden (och regnet, förmodar jag). Henrikssons metod innebär att föra samman, och bokens kapitel låter de tre poeterna agera ömsom huvudperson och ömsom biperson – flest gånger är Sonnevi närvarande (6 kapitel), sedan Sjögren (5 kapitel) samt Rydstedt (4 kapitel).

Så skriver Henriksson om hur dikterna förhåller sig till geografin och geologin, med utsträckningar i dåtid, nutid och framtid och förbindelserna mellan platserna och människorna. Men hon undersöker också tiden och tidsandan, samt hur poeterna förhåller sig till natur och djur. Det är ambitiöst gjort, och det finns ingen anledning att tvivla på hur samvetsgrant Henriksson har gått till väga, för det här är på många plan imponerande utfört.

Henriksson skriver om urbaniseringens konsekvenser, hur periferin har degraderats av det moderna samhället, där det rurala, lantliga och lokala har betraktats med skepsis – glöm aldrig Anna Kinberg Batras famösa uttalande att stockholmare är smartare än lantisarna.

En av de metoder Henriksson anlitar är kontrapunktens läsart, där de olika poetiska rösterna flätas samman. Hon betonar samverkan, och visar hur en viss typ av intertextualitet kan bära konstnärlig frukt. Parentetiskt är ju de här tre poeterna ypperligt intressanta. När Tranströmer fick Nobelpriset 2011 tyckte jag i en sur kommentar att det borde ha gått till Sonnevi. Jag prövade en tanke, som det heter. Men hans position i dagsläget säger något om samtiden: för inte så länge sedan var det regel att alla hans diktsamlingar kom i pocketupplaga, men det har väl knappast hänt sedan Oceanen, som kom 2005. Det vore kanske för mycket att säga att hans senaste fem diktsamlingar har förbigåtts med tystnad, men mitt intryck är att han inte har så stor läsekrets som han förtjänar. Varför blir inte en ny bok av Sonnevi – eller Sjögren med för den delen – en nyhet i Aktuellt eller Rapport?

Ölands historik blir också föremål för granskningen, utifrån hur de tre poeterna har skildrat den. Henriksson håller tacknämligt nog teorierna korta, till förmån för dikterna. Det borgar för en ganska lättnavigerad färd. Hon gör föredömliga läsningar – ibland rentav utmärkta sådana. Det är måhända inte alltid helt lätt att följa alla trådar, men jag gillar hur fokus hela tiden ligger på att avtäcka större mönster. Ett sådant finns i Stagnelius fantastiska banger ”Suckarnas Mystär”, och hur den pekar ut vårt väsen som strävan och gränslöshet: ”Egentligen ligger vår ofrihet kanske inte i tvånget att försaka, utan i den makt att begära – tvång att begära – som vi är underkastade.”

Och Sonnevi låter Stagnelius diktrader eka i sina diktsamlingar, påfallande ofta i de med Ölandsmotiv (Stagnelius själv föddes ju på ön). Sedan växlar Henriksson mellan närläsningar av enskilda poeter och samband mellan de tre. Hon visar hur hårt förankrad Rydstedt var i själva myllan, vilket ger tillfällen till granskningar av hur diktens olika segment möter jordens olika lager. Har jag fel när jag inbillar mig att Rydstedt till skillnad från herrarna Sonnevi och Sjögren är styvmoderligt behandlad i akademiska sammanhang? När Henriksson skriver om hennes dikter sin döda mamma i samlingen Jag var ett barn från 1970 gör det åtminstone mig sugen på att återstifta bekantskap med den boken, som jag minns som hennes främsta stund.

Allt blir jag kanske inte övertygad om. När Sjögren kallas ”negationens poet” undrar jag om det inte går att kalla majoriteten av svenska poeter något liknande. Men Henriksson ser de stora dragen främst i Sjögrens och Sonnevis vid det här laget mångåriga poetiska författarskap (båda med närmare 70 år på nacken som verksamma poeter). Läsningarna är frikostiga, generösa, och ofta nog av det givande slaget. Sonnevis dikter från Ormöga, som publicerats i fem olika samlingar, ges tillbörligt utrymme.

En kritisk anmärkning kunde handla om att avsnitten om Sonnevis skrivande om matematik och fysik är onödigt snåriga, men det kan ligga på mitt ansvar. Mer av intresse finner jag i genomgångarna av hur dikterna visar hur vi människor mer lever mot än med naturen, att hur vi än gör måste vi förhålla oss till skulden.

Det är en bok som visar det storslagna hos de tre poeterna. Två av dem är fortsatt aktiva, och en bok som denna ger mig oanade möjligheter att läsa deras kommande verk med nya ögon.

Evoe, Cristina Peri Rossi, översättning Siri Hultén, Komet

 

Kometer visar sig sällan, och det lilla svenska förlaget Komet, med inriktning på spanskspråkig litteratur – framträder knappt vartannat år. Utgivningen må vara sparsam, men hittills har de stått för ett utmärkt tillskott till den översatta prosan. Nu har de också gett ut lyrik, med Cristina Peri Rossis första diktsamling från 1971, Evoe. Liksom Clara Obligado, förlagets senast utgivna författare, bor Peri Rossi i exil i Spanien, efter att under 1970-talet ha flytt från det militaristiska hemlandet.

Titeln tarvar sin förklaring; när du hör stridsropet ”evoe” ska du dra öronen åt dig och lägga benen på ryggen, för då är det fara å färde – åtminstone om du är man. Det är nämligen på latin det onomatopoetiska skriket från backanterna, när de gör sig redo att fira Dionysos med diverse våldsamheter. Se Kleists pjäs Penthesileia, eller tv-serien The Handmaid’s Tale. Här blir det mer frågan om den samkönade kärleken.

Som sig bör inleds det med Sapfo, fragment 130, i en ny översättning: ”Eros som lösgör lemmar / plågar mig än en gång / detta ljuvligt bittra / obetvingliga djur”. Här anlitas också den palimpsest-teknik som kvinnliga författare även tidigare – 1800-talet, enligt Gilbert och Gubars magistrala studie The Madwoman in the Attic – nödgats använda för att maskera sitt subversiva budskap.

I korta impulsivt skrivna rader rör sig Peri Rossis dikter, som ibland glöder likt vore de skriva i neon. (Tänk Jenny Holzers eller Tracey Emins slagord, fast med mer poetisk resonans.) I språket antänds både poesin och kärleken, där orden både skapar och förgör kärleken. För kärleken är inte bara ljuv – den bär sin egen ödeläggelse. Peri Rossis tonfall kan vara både förtvivlat och klagande, och dikterna är skrivna med hög insats.

Språket slits sönder i dikter som myllrar av verb, liksom för att påminna om bell hooks gamla sanning att kärlek är ett verb. Peri Rossi katalogiserar stämningar, ljud, handlingar, i något som anför den religiösa extasen:

Medan hon sover drömmer hon

som om hon vore ett barn

och hennes drömmar är högljudda,

melodiösa,

jag sätter ord på dem.

När hon vaknar har hon glömt allt

och jag namnger henne,

evoe, evoe.

Nyligen läste jag Anna Lindegrens hybridbok mellan prosa och poesi, Är jag en jaguar, är jag också en pion. Där frågar hon sig: ”Är kärlek utan blickar möjlig?” Peri Rossi ställer underförstått en motfråga: ”Är kärlek utan ord möjlig?” Bra språkbehandling kan vara det sexigaste som finns (jag får hellre en sonettkrans i födelsedagspresent än smycken). Men hur ska vi förhålla oss till de smekfulla orden när ett enda konsonantbyte – ett ”m” blir ett ”v” – gör dem svekfulla? Det är ett dilemma: ”Kvinnorna kommer långt bortifrån / för att trösta poeterna / efter ordens svek”, följt av: ”Orden kommer långt bortifrån / för att trösta oss efter kvinnornas svek.”

Det kan inte nog understrykas hur trevlig Komets utgivning är, ett intryck som förstärks av Ulrika Anderssons kongeniala omslag. Siri Hultén har stått för översättningarna sedan början för snart tio år sedan, och det är en välgärning. Peri Rossi var en etablerad författare när hon här ger ut sin första diktsamling. Den blev en skandalsuccé, och har blivit en återkommande referens, även om begrepp som ”modern klassiker” nog är att ta i. Den fick dock fiender både hos vänstern – som ansåg den för sexig – och högern – som ju är ivriga att censurerar allt som är ”knepigt” eller inte har godkänts av Kid Rock, Bengt Ohlsson eller Wille Craaford.

Vi andra kan bara luta oss tillbaka – men inte för att slå oss till ro i bekvämlighet – och avnjuta den dubbla språkkänsligheten hos både Peri Rossi och Hultén, till exempel i denna korta tvårading: ”Hon såg på mig, och jag visste att hon saknades mig. / Så länge hade hon saknats mig.” Det är sällsynt bra lesbisk dikt, och i sådana stunder kan det elegiska tonfallet påminna om när Elizabeth Bishop, kanske den bästa queera poeten sedan Sapfo, skriver sina dikter om åtrå och saknad.

Liberal debatt 1 2026: FÖRVALTNING

 

Förvaltning måste vara det osexigaste som finns, tänker jag när jag nås av det senaste numret av den liberala idétidskriften Liberal Debatt (1 2026), som har ”FÖRVALTNING” som versalt tema. En stund är jag nöjd med min originella tanke, tills jag läser gästredaktören Silva Mertsolas inledning: ”varför har liberaler plötsligt så mycket att säga om ett så till synes osexigt ämne?”

Det har med andra ord inte varit svårt att locka skribenter, och ärligt talat blir mycket sagt om förvaltning som politiskt ämne. Men där finns också utrymme för Vanja Södergrens essä om Franz Kafka, arkitekten bakom en stor del av dagens byråkrati. Det är en rolig text, som tar reda på varför Josef K. (i Processen) är så beredvillig att acceptera den orimliga premissen i att bli anklagad, när han inte har gjort något. Fast – nog är han väl ändå skyldig, till något (att vägra inrätta sig i samhällets krav på familjebildning, till exempel)?

Det börjar ännu tidigare, med Gunnar Wetterbergs initierade text om Axel Oxenstierna, den svenska föregångaren till dagens förvaltning. Till allt detta utblickar, inblickar, sidoblickar, på ett ämne som visar sig rymma större potential än jag hade vågat hoppats på.

Elefanten i rummet är ändå den olyckliga – eller lyckliga! – timingen, då jag läser tidskriftsnumret i skuggan av den debatt som förts under veckan angående Liberalernas omsvängning i frågan om SD är ett regeringsdugligt parti eller inte. I somras var L:s opinionssiffror katastrofala, och bytet av partiledare till Simona Mohamsson har gett katastrofalare resultat. Om partiet vore öl, skulle de under 2000-talet ha gått från imperial stout (13 procent 2002) över belgisk ale (drygt 7 procent 2006 och 2010), till normie-öl som Mariestad (kring 5 procent 2014, 2018 och 2022), för att i de senaste undersökningarna närma sig alkoholfritt (en bit över 1 procent, ”downhill with a bullet”).

I numret skriver Mohamsson en krönika om varför Liberalerna behövs, och åstadkommer bedriften att inte nämna ”ta ansvar” en enda gång. I dag röstas det om hennes fortsatta framtid på ett extrainsatt möte hos L, som inte direkt har jublat över Mohamssons besked om att låta SD få ministerposter i September.

Numret har också gett plats åt en liberal kanon, där de samlar ”de bästa liberala texterna från de senaste 25 åren”, och turen har kommit till Bengt Ohlssons famösa essä i DN från 2012, då han frågade sig om det går att vara – ugh! – kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. (Not: ”kulturutövare” är ett styggt ord.) Det är en självupptagen essä med en del poänger, där jag inbillar mig att Ohlsson var övermåttan nöjd över det han nog uppfattade som pikanta tjuvnyp. Nu i efterhand är texten ganska tam – om den var en panter 2012 är den en kattunge 2026.

Vardagens ting, Marguerite Duras, översättning Katarina Frostenson, Ellerströms

 

Vad återstår att säga om Marguerite Duras? Jag har läst henne i nästan 40 år, och det enda det har lärt mig är att jag vill inget annat än att fortsätta läsa hennes böcker. För nästan 40 år sedan gav hon ut en samtalsbok, som genom Katarina Frostensons försorg kom på svenska 1989 under titeln Vardagens ting. Nu har hon bearbetat sin översättning till en nyutgåva på Ellerströms, motiverad av att den gamla boken är svårtillgänglig – antikvariaten brukar som bekant gapa tomt mellan Dumas och Eco (eko).

Jag är en partisk läsare, och kan inget annat än att lovorda Duras författarskap. Så blir också den här boken en viktig installation, genom sina resonemang kring frågor som rör liv och skrift, det där som så ofta går samman hos somliga författare. De författarna lär oss också att utstå misslyckanden, bedrövelser och besvikelser. Jag blir provocerad av människor som gör sig av med sina böcker när de har läst dem, med motiveringen att de är klara med den. För man blir aldrig klar med författare som Duras, Woolf, Faulkner, Kandre, Lispector.

Fakta: mellan Nelly Sachs Nobelpris 1966 och Nadine Gordimers 1991 fick inte en enda kvinnlig författare Nobelpriset i litteratur. Under den tiden gav Duras ut följande romaner:

Förgöra, säger hon; Abahn Sabana David; Kärleken; Mannen i korridoren; Atlantmannen; Dödssjukdomen; Älskaren; Smärtan; Blå ögon svart hår; Horan på den normandiska kusten; Emily L.; Sommarregn; Älskaren från norra Kina.

Frostenson reviderade för några år sedan sin översättning av Georges Batailles onda mästerverk Himlens blå. Den var rejält omgjord, men jag är osäker på hur radikalt annorlunda den här översättningen av Vardagens ting är i jämförelse (jag tillhör de som förgäves letat efter den på antikvariaten, alternativt varit för fattig för att köpa den när den väl dykt upp). Om Duras röst säger Frostenson att den ”är lika livlig som då; den är orädd, klok, tokig, fräck och klar. Den låter här och nu och den ljuder av en värld av igår.”

Det är en röst som med hjälp av fria associationer bygger upp olika stämningar, av melankoli, vemod, ilska och indignation. Duras är drygt 70 när hon skriver, tillbakablickande, om några av sitt livs triumfer och nederlag. Det hon gör är att skildra en livserfarenhet som aldrig når fram till tillfredsställelse, eller ens ett lugn, något som verkar vara konstnärens predikament, detta att aldrig kunna slå sig till ro: ”Jag har aldrig varit där jag kunde komma till ro, jag har jämt varit på drift, på spaning efter en plats, en struktur, jag har aldrig varit där jag ville vara, utom möjligen under ett par somrar i Neauphle, i ett slags lycklig olycka.”

Den ständiga själsliga oron ger tillfällen till ett rannsakande som alltid slutar i en uppgiven suck. Men det är en suck som innehåller ett trots, trots allt. Boken innehåller 48 samtal eller reflektioner. Jag frågar mig om någon varit lika slagfärdig i skrift (”Man måste älska männen mycket […] Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem”), utöver Dorothy Parker och Oscar Wilde.

Frågan är också om någon skrivit lika nyktert om alkoholen som Duras, som definierade sig som alkoholist så fort hon började dricka – kanske det är så för somliga. Hon beskriver alkoholen som en ersättning för konstens brister, att drickandet skänker en större upplevelse än mötet med konsten, eller religionen för den delen: ”Alkoholen har uppfunnits för att man ska uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, den tysta likgiltigheten inför vår smärta.”

Men hon skriver också självkritiskt. Hon är inte heller ute efter att chockera – hon har bara starka åsikter. Hade hon levt nu skulle hon med stor säkerhet ha blivit cancellerad. Jag läser inte Duras för att få mina egna idéer bekräftade. Det är sällan konstruktivt – snarare bara hopplöst – att läsa en författare där du håller med om allt hen säger. Endast genom friktion kan nya tankar uppstå. Där finns det plats att växa. Så kan tankeskärpan i den här boken fungera inspirerande, inte minst genom de olika estetiska slutsatserna. Man kan låta sig övertygas och ändå inte hålla med (som när hon redogör för Barthes tillkortakommanden som författare).

För Duras handlar skrivandet om att tolka det befintliga: ”Att skriva är inte att berätta historier. Det är motsatsen till att berätta historier.” Jag vet många författare som skulle protestera: men duger deras böcker till så många omläsningar som Duras gör? De författare vars böcker jag sparar har det gemensamt att de är besatta extremister. De är explosiva, osunda, och farliga att umgås med. Det förvånar mig att Duras i en av texterna berättar att hon gärna talar med sin medpassagerare när hon åker tåg eller flygplan. De flesta ingår i ett artigt samtal om ditten eller datten, med undantag för en man som tiger hela resan, trots hennes kontaktförsök. Hon tänker: ”Känner han inte igen mig?” Men när han kliver av vid en station säger han: ”Adjö Marguerite Duras.” Den mannen är jag.

Norfolk Falls, Carina Rydberg, Bonniers

 

Irene Bear är en ung kvinna som lämnat en gruvorts fattigdom och smuts för att pröva lyckan ute i den större världen. Tiden är tidigt 1900-tal, på den engelska landsbygden. Hon anländer till Norfolk Falls, en herrgård, för att bli sällskapsdam åt den äldre kvinnan Emma Bloomsworth. Idylliskt, till en början, men strax hopar sig orosmolnen och stämningen blir allt mörkare, för att avslutas med riktig djävulskap.

Så kan handlingen i Carina Rydbergs nya roman sammanfattas. Vi som för drygt 30 år sedan älskade hennes skräckberättelser Osalig ande och Nattens amnesti blir rikligt belönade, för det här är en återkomst i gammalt gott slag. Det är en roman att låta sig uppslukas av.

Rydberg har en besvarad kärlek till den gotiska 1700-talsromanen. Miljöskildringen är ypperlig, med gåtfulla och hemlighetsfulla inslag som avlöser varandra. Irene börjar läsa ett manus som Emma ger henne, en opublicerad roman, och inom kort får hon sällskap av flertalet andra människor med lös anknytning till Emma. Deras individuella livshistorier berättas, där allt mer ljusskygg verksamhet återges.

Med finurlig list anlitar Rydberg en berättarröst som ibland kommenterar det olycksbådande skeendet, och låter oss följa Irene på distans. Kan man alltid lita på sina sinnen? Besynnerliga sjukdomsfall inträffar hos flera av karaktärerna, och det blir uppenbart att något är stört på platsen där Irene befinner sig.

Men vad kan inte yppas här – låt oss för tillfället nöja oss med den berättandets kraft som Rydberg har satt igång. Jag läser den här romanen med den typen av skräckblandad förtjusning som endast riktigt goda skräckromaner kan skänka. Det är också en njutning att befinna sig i en så definierat fiktiv värld, som leker vågspel med de olika berättelseplanerna, precis som i de bästa gotiska romanerna.

I mötet mellan den fattiga Irene och den rika Emma väcks frågor om klass och strukturell makt, med precisa analyser av över- och underordning. Ytterst handlar det om kärlek och besatthet, och Rydberg ger berättelsen en mörk energi, som också söker sig mot romantikens tematiska utforskning av incest.

För all del kan intrigens plot-tvister få en att tänka på filmer som Crimson Peak, men det belastar inte romanen (säg den genrelitteratur som lyckas vara hundraprocentigt originell). Inte heller är det här fullt ut en pastisch, utan Rydberg har hittat ett språkligt idiom som dels leker med schablonen ”ålderdomliga glosor”, och dels hittar ett helt eget sätt att skriva repliker. Jag menar, för att illustrera: Ett eget sätt. Att skriva repliker.

Det är lyckat, och bidrar till den kusligt horrorsköna stämningen. Kort sagt är det här en svindlande roman, som lyckas alstra liknande känslor som Hitchcocks filmer kunde göra – det slår mig att Rydberg är gammal filmvetare. Hennes roman ställer mig som läsare inför ett dilemma av delikat slag. Jag vill läsa vidare hela tiden, ivrig för att ta reda på hur Irenes predikament ska lösas, och samtidigt vill jag inte att romanen ska ta slut.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/3 2026)

Är jag en jaguar, är jag också en pion, Anna Lindegren, Aska

 

Varför är Twin Peaks världens bästa tv-serie? I ett av avsnitten i säsong 2 förhörs en änka efter att mannen har dött i en bilolycka. Änkan säger att han körde en jaguar. Polisen bokstaverar i sitt block: ”J-A-G-W …” Inte nog med det: när han ska lämna rummet följs han av två andra poliser som kommer in från ett annat rum, och de tre går i synkroniserad passgång, givetvis utan att det kommenteras på något sätt – det bara sker. Jag tappar hakan varje gång: hur kan en tv-serie tillåtas vara så här bra!

Jaguaren, rätt stavad, förekommer i Anna Lindegrens nya bok Är jag en jaguar, är jag också en pion – en titel som är både oväntad och oväntat bra. Så är också boken: oväntat bra. Förlaget Aska har blivit bra på att plocka upp författare utan hemvist: Lindegren (bra efternamn på en svensk författare) gav ut två diktsamlingar under 90-talet, men har sedan dess flugit under min radar. Märkligt, då den här boken är så imponerande och övertygande.

Det är två kvinnor: Agnes och Sama. Agnes är pionen: oskulden, ängeln i huset, medan Sama är jaguaren: rovdjuret, den galna kvinnan på vinden. Men det är ingen enkel dikotomi som utspelar sig här: snarare handlar det om ett förvandlingsnummer, där identiteten är flytande. Pionen kan bli jaguar, och vice versa. Mellan dem står Ismael: det rationella förnuftet, den logiskt sinnade mannen.

I Agnes värld är Sama en (eventuell) gud, en gulkäftad vildsint gud som man närmar sig med ett versalt ”ÅH!”, aka ”bävan”. Och Lindegren tassar in på queera marker med sitt skrivande, i gränslandet mellan prosa och poesi. ”Prosa” är förlagets beteckning, och jag är överens endast till 50 % - åtminstone har hon inte helt övergett sitt lyriska idiom.

Det är skrivet i en undersökande stilart, som helt klart är en av bokens stora förtjänster. För det här är en mycket fin bok. Det börjar – som sig bör – med en orgasm. Sedan skapas en värld där Gud är ett verb, där orgasmen är en inåtrörelse, och där det är en skam att inte kunna prata. Men också en värld där själva skrivandet ifrågasätts, i en återkommande formulering som liknar en poetik: ”Att skriva är att aldrig komma fram.” Men det går förstås att se; i den här boken är blicken helt avgörande. Inte bara vad du ser, utan hur du väljer att se: ”Är kärlek utan blickar möjlig?”

En slags mognadsprocess kan skönjas här, när Lindegren aktiverar alla tillgängliga sinnen i ett vidlyftigt bildspråk. Ismael blir den vi uppfinner, den vi skapar – på grund av bristen på individer som denna logiker, för att vi vill ge tillvaron stadga och symmetri. Det är skrivet i kategoriska utsagor som samtidigt lämnar utrymme för tvivel och inbjuder till dialog. Lindegren uttrycker sig med sällsynt självklarhet och går frivilligt in i den frustration som uppstår för den som vill göra sig förstådd. Då blir det också tillfällen för magiskt tänkande: ”Ner i verklighet är jag varken jaguar eller pion.”

Men det är väl den frigörelsen som poesin i lyckliga stunder kan åstadkomma, eller som i det här fallet den poetiska prosan. I den friheten finns farliga instinkter, allt det där som inte går att styra eller avstyra. I korta förtätade stycken rör sig berättelsen mellan olika skikt av (o)verklighet, och det är innehållsdigert och pregnant. Anna Lindegren är en författare som utforskar möjligheter, potential, och det är värdefulla egenskaper för en författare.

Fiasko, Janus Kodal, Alhambra

 

Jag lärde känna danske Janus Kodal författarskap för ungefär 10 år sedan, med två diktböcker i det mindre formatet. Då tycktes det mig att sådana böcker inte var tänkbara i en svensk kontext – det här var innan Poesipamfletten inledde sin utgivning – och mycket har förstås inte ändrat sig. Kodal debuterade 1991, och har gett ut 18 diktsamlingar, men som jag förstår det är Fiasko hans första prosabok. Också den förhåller sig till det korta formatet – återigen nödgas jag konstatera att det är en bok som är otänkbar i den svenska utgivningen, som ju premierar böcker som upptar flera centimeter i bokhyllan.

Som kontrast är Fiasko en kortroman på knappt 75 sidor. På dessa koncist hållna sidor berättas om en familjefaders undergång. Hans rörelse mot tillvarons nedre sfärer inleds på ett McDonalds-hak, där han äter en sunkig måltid med barnen, tills mamman uppenbarar sig. Grundstämningen sätts redan i denna inledning, som också förstås kan få en att tänka på att Michael Douglas rollfigur fick ett sammanbrott på just ett hamburgerställe i filmen Falling Down.

Kodal har en kuslig precision i skildringen av vad som kan få ens tillvaro att rämna, som det här med att dricka lite för mycket: ”Jeg drikker for at være den mand jeg ikke kan blive igen. Jeg ryger fordi jeg er den flamme der æder sig selv.” Om andra romaner ibland kan handla om en relations uppgång och fall, lyder den här berättelsens formel snarare nedgång och fall. Med andra ord: det inleds dystert, och fortsättningen blir ännu dystrare.

Vad Kodal är ute efter att skildra är hur kärleken gör cirkusdjur av oss alla. Det är väl en idé från Shakespeare egentligen, om jag inte missminner mig. Hos Kodal handlar det mycket om att vi dresseras att söka bekräftelse och försöka imponera på vem det än är som vi åtrår. Varför gör vi så? I den här kärlekshistorien kan det bara ta en ände med förskräckelse: ”Vores kærtegn blev trætte og brutale under pisken, og vi gik frivilligt ind i hver sin ensomhed.” (Kort utläggning om språket: jag minns glosan ”kærtegn” från mina första läsningar av dansk poesi, hos Pia Tafdrup, och minns hur svårt – även det! – var att överföra till en svensk kontext, utan att hamna i obsoleta konstruktioner, som om det inte i vårt språk (eller agerande) förekommer de kärleksfulla smekningar som ordet antyder.)

Det närapå psykotiska raseriet i tvångstankarna som (för)följer huvudpersonen här kan annars påminna om protagonisten i the Sister of Mercys låt ”When You Don’t See Me”: ”You bought a mask, I put it on / You never thought to ask me, if I wear it when you’re gone”. Det här att vi gör oss så besatta av andras bild av oss är ju bara skadligt. Kanske är det så mer än någonsin nu, I’ll put the blame on social media …

I fragment anas en otrygg uppväxt med en frånvarande pappa. Sedan förökar sig minnena. Går de då att lita på? Tja, på den frågan finns ett bra och ett dåligt svar. Det dåliga är förstås att minnena avslöjar mer om oss än vi vill veta. Den sanning som de härbärgerar är framförd med kirurgisk och sadistisk precision. Vill du leva ett lyckligt liv – lär dig glömskans konst.

Är jag – som svensk – för otränad att läsa den här typen av kortprosa? Eventuellt är det så, men jag kan ändå uppskatta Kodals dragning mot det absurda, i skräckbilder som kopplar ihop allt mer oroande erfarenheter, av otrohet, ilska och våld. När den utsatte mannen i Falling Down rasade mot samhällets brister är mannens harm här mer riktad mot det egna jaget, i en intern lek med de egna tillkortakommandena. Det är i vilket fall ett liv som slås i spillror, och berättelsen registrerar det hela med utsökt blandning mellan saklig distans och subjektiv intimitet.

Bananmanual, Per Alvsten & Niklas Åkesson, Edition ONT; En död står dig emot, Niklas Åkesson, Ellerströms

 

Förra veckan hade vi en lektion om Tracey Emins konst, och jag visade eleverna hennes installation ”My Bed”. Vad gör det här till konst? frågade jag, och fick goda svar, så jag fortsatte med att fråga om de kände till andra uppseendeväckande och kontroversiella konstverk. De nämnde den italienska konstnären Mauricio Cattelans banan som han tejpar fast på väggen. Eleverna frågade vad han ville säga med det, och jag föreslog att det kunde vara en intertextuell referens till Andy Warhols banan på omslaget till Velvet Undergrounds första skiva.

Ja, eller så vill han anspela på det klassiska skämtet där någon ramlar på ett bananskal. Är det skämtet på utdöende? Per Alvsten och Niklas Åkesson tror nog det, då deras nya bok Bananmanual vill ge upprättelse åt bananskämtet som konstform. Därför har de samlat 79 olika varianter, som pedagogiskt gås igenom – endast pekpinnen saknas. Skämtet, var det roligt ens i barndomen? Ja, en gång, kanske, men inte 79? Det är ett skämt som har drygt hundra år på – aj! – nacken …

Och det är ändå en underhållande bok: låt säga att boken är roligare än skämtet. I den finns anvisningar till performanceakter för inom- och utomhusbruk, och de kallar det för en ”osannolik” bok. Genom olika ideologier ges en skrattbild av människan. Men det är också en bananens kulturhistoria, med exemplet Sliding Billy Watson som redan 1901 gjorde succé med en tidig variant av Michael Jacksons ”moonwalk”, tack vare bananskalen på teaterns trägolv. Fast ännu tidigare var det troligen apelsinskal som gav den extra skjutsen mot det planlagda fallet. Med andra ord: ett skämts skapelseberättelse. Är alla skrönor sanna? Eventuellt.

De olika variationerna av skämtet föreslås utspela sig på olika lämpliga platser i Sverige, som strandpromenaden i Umeå. Gissa var fascismens version utspelar sig: ”gärna i gamla feta tyskvänliga områden som Lund och Uppsala med omnejd, eller Östermalm, Sölvesborg, Ljungby.” Genom de många geografiska referenserna liknar de metoden Ted Ström anlitade i låten ”Sverige, en vintersaga”. Kanske det här ska heta: ”Sverige, en banansaga”.

Alvsten och Åkesson dekonstruerar skämtet, tar hjälp av bland andra Descartes och Kant, och rör sig från de politiska ideologierna över till psykiatrins diagnoser. Josephine Bakers banankjol finns förstås med, liksom Trazan och Bananarne, och sällan går det att säga om en bok att den liknar inget annat. De många uppslagen kan för all del påminna om den teknik UKON ibland använder: att möta en absurd värld på dess egna villkor. Det borgar för god underhållning.

Niklas Åkesson är också aktuell med en ny diktsamling. Han debuterade 2014 med Sokrates död, och har sedan dess arbetat som skrivlärare för Skurups skrivarlinje. För ett par år sedan utgav han Öga jur öga, och driver tillsammans med Alvsten performancegruppen Teater ONT (och numera också förlaget Edition ONT). På Ellerström utkommer En död står dig emot.

I boken är det en pappa som håller på att dö, och sonen besöker honom på en vårdinrättning. Långsamt släcks livet ned för den äldre generationens man, och den yngre mannen står handfallen. Döden är både det enklaste och svåraste vi ställs inför. Var och en har sin individuella plan för hur dödsångesten ska hållas stången: förnekelse, ignorans, trots, samverkan, idylliserande – eller bara ren skräck.

För den som är anhörig återstår mest praktiska bestyr. På sjukhemmet blir det fika och debila tv-program (vänligen visa mig vägen till Helvetet): ”i varje teve / finns Mörker Genom- / Lyst”. Det dricks mycket kaffe, för vad ska man annars göra? Det är en värld som regeras av pipmuggar och förnedrande toalettbesök. Philip Larkin har kanske bättre än någon annan formulerat den tillvaro som inväntar de flesta av oss, i dikten ”The Old Fools”: ”Why aren’t they screaming?” lyder hans milt indignerade undran.

Hos Åkesson lyder denna undran andra ideal:

tanken att livet är en robinsad.

fast du skulle aldrig uttrycka dig

så. i så fall säga ensamseglats. fastän

du sitter här i fåtöljen och glor som

robinson måste glott på sitt hav.

tråcklad i hjärnans veck sitter visst

den strandsatte i dig. verkar svår att

få loss. precis som domesticeringen

av vetet och kon tänker jag, och

som näskaffe, och som blå band och

som din teve. den sortens livssyn.

Åkesson låter sin dikt skrika, genom att den spricker i sina sömmar. Successivt övertas formen av ilskna pennstreck – de finns också på omslaget, som passande nog täcker den tv-skärm där Sanna Nielsen har sjungit – och andra typografiska hyss, som en stor fet svart punkt, lika obehaglig som den stora feta svarta punkt som ska sätta p för oss alla. Så utläser jag väl också titeln, att vi ska möta döden så som den möter oss. Med Dylan Thomas ord om sin döda far: ”Do not go gentle into that good night, / Rage, rage against the dying of the light”.

Åkesson spaltar upp sin dikt och gör den medvetet svårläst, eller åtminstone svårhanterad. Det är en kommunikation som hackar. Boken är också opaginerad, som för att demonstrera att kronologin har satts ur spel, eller som att tiden ställts på paus. Så ter sig väl tillvaron för den som befinner sig i dödens väntrum – men vänta nu, är det inte där vi alla vistas?

Så gestaltar boken ett delvis språklöst tillstånd. I en dikt genomborras raderna av snedställda tomrum, som om solstrålarna tagit sig in i dikten – så länge vi kommer ihåg att det är melankolins svarta sol. Eller är det den stora svarta punkten på nästa sida som är den svarta solen, den som arbetar simultant med den ljusa. Och även om det finns mörker här går det att ana ett ljus, en medvind, i Åkessons närmande av dödsbetingelserna.

Klottret och överskrivningarna kan påminna om barnets protest. Men det där som Ekelöf kallade ”det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika”, har hos Åkesson också en allmängiltig relevans, en inställning för alla åldrar och alla temperament som har förstått villkoret för vår belägenhet: ”jag säger att du redan är hemma. då stirrar du vilt, för nuförtiden är verkligheten ditt straff”.

Hundarnas ö, Aase Berg, Bonniers

 

Livet styrs av kaotiska principer. Så hur ska en stackars människa skaffa kontroll över alla ovissa villkor? Kanske med hjälp av husdjur. Aase Berg har i sin tidigare bok Spöket – olyckligt kär i djur skrivit om hur umgänget med hästar kan lära en något om vad det är att vara människa.

Där skrev hon också: ”Att ha hund är att sätta fotboja på sin längtan bort”. I den nya boken Hundarnas ö handlar det i all underordning ändå om hur hunden ”Mini” blir något av en vägvisare och en trygg tass i det stormiga liv som inrymmer oron över en demenssjuk mamma och struliga döttrar.

Med hjälp av citat från Bibelns ”Predikaren”, där allt är i den gamla översättningen är ”fåfänglighet” och ”grämelse”, blir det en piggt nyfiken undersökning av hur en ska tackla livets totala ointresse i ens existens. Ledstjärnorna hittas hos ”en treenighet av kloka gummor”: Sara Meidel, som skrivit om anorexi, Emelie Cajsdotter, som tar hand om djur som farit illa, och konstnären Niki Lindroth von Bahr, som gör kortfilmer med dockor som föreställer djur.

Det krävs visst självförtroende att skriva en bok av det här slaget, som spretar åt många håll: flygskräck, kommunikation, föräldraskap, religion, skärgårdsliv, självsvält, rondellhundar, och en hel del annat. Det hela hålls ihop av drastiska slutsatser: ”Intelligens är att veta vad man ska göra när man inte vet vad ska man göra.”

Essän är en tillåtande form. Den kräver lika mycket självtvivel som självförtroende, och Berg besitter båda egenskaperna. Hon är poet, något som inte endast märks i en förkärlek för delikat distribuerade allitterationer. I allmänhet uttrycker hon sig kaxigt, som när hon frågar sig vad Gud har för budskap till människan i dessa yttersta tider. Svaret: ”allt är fett kört”.

Men hellre dessa kategoriska utsagor än ständiga eftergifter åt den språkliga styggelsen ”å andra sidan”. Inte heller är Berg någonsin inställsam. Citaten från ”Predikaren” känner jag igen främst från Bodil Malmsten, och det finns något av dennes trots även hos Berg, som dock är mer folkilsk än folkkär. Den som kallar gullgossen Tomas Tranströmer för kunglig hovleverantör av floskler riskerar aldrig att bli folkkär …

I fjol blev det en hätsk debatt om Bergs publicerade dagböcker, där hon kallade en litteraturkritiker för ”en liten fitta”. Debatten glömde att Berg ända sedan sin debut som författare – 1997 med prosadikterna i Hos rådjur – aldrig skrätt några ord. Sin första utflykt i autofiktionen kallade hon En uppblåst liten fittas memoarer. Vänner av det politiskt korrekta kan förstås körsbärsplocka hårresande exempel ur den här boken, för vad det är värt.

Vad är då det egentliga namnet på ”Hundarnas ö”? Den belästa Aase Berg vet svaret, med en snygg allusion till Atterboms gamla dikt. ”Lycksaligheten”, heter den förstås. Hunden kan ge människan en glimt av paradiset, lyder bokens stillsamma argument. Jag vet inte om det stämmer, men den här boken gör mig ändå övertygad att paradiset är åtkomligt för den som lever nära en hund.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2026)

Krönika om omläsning för Expertrådet för läsning

 

 

 

Alltför många människor har lurats att tro att du är ”färdig” med en bok när du har läst ut den. Detta kan förklara varför många hems bokhyllor gapar tomma, när det tidigare var en statussymbol att ha klassikerna och de senaste mest omtalade författarnas böcker i bokhyllan. (Performativ läsning uppfanns inte under den senaste debatten om killar som fejkläser på tunnelbanan.) Många verkar göra sig av med sina böcker, på grund av den oriktiga uppfattningen att de aldrig kommer att läsa om dem.

 

Ännu en krönika i läsningens tecken. Den finns att läsa i sin helhet på Expertrådet för läsnings hemsida.  

Bla bla bla bla (10-11 & 12 2025, 1 & 2 2026)

 

När du läser det här står det troligen klart hur många Oscarstatyetter Joachim Triers norska film Affeksjonsverdi har fått. Du kanske reagerar så här nu: ”Aff … vaddå?” För i Sverige heter den ju Sentimental Value. Är det inte konstigt att en norsk film har en engelsk titel – i Sverige? I torsdags såg jag den brasilianska filmen O Agente Secreto, eller som den fick heta på svenska: The Secret Agent.

Hur vet jag då att Triers film borde ha hetat Affektionsvärde på svenska? För att jag läser den norska månadstidningen BLA (Bokvennen Litterær Avis). I sitt senaste nummer, 2 2026, hittar jag en lång essä, där kritikern Frode Helmich Pedersen diskuterar Bernhard Ellefsens nedgörande kritik av filmen. Finns det saklig grund för kritiken – är Ellefsen likt pojken i sagan den som påpekar att kejsaren är naken? – eller är det ett bevis på att litteraturkritiker inte är kapabla att bedöma filmkonsten på dess egna grunder? Till en början ser det ut så: Pedersen visar hur lite Ellefsen har att säga om filmteknik. Men det är en mer nyanserad skildring som vi kan läsa, där det finns viss substans även i en litteraturkritikers syn på filmen, och slutsatsen blir att det både går att vara stolt över filmens internationella genomslag och kunna erkänna att den har inslag som går att ifrågasätta.

Det är sällsynt i svensk kontext att läsa likartade texter, som tar ett större grepp på kritiken, och det är ett stående inslag i BLA. Till exempel kan man i årets första nummer, 1 2026, hitta Andreas Breiviks essä om hur kritiker med fast anställning riskerar att bli fastlåsta vid sina skrivbord och endast benägna att bedöma det som deras bekvämlighet tillåter. En bra kritiker söker sig också ut i den så kallade verkligheten. Breivik nöjer sig inte med löst tyckande, utan pekar ut fyra exempel som skärskådas: Arne Borge från Morgenbladet, Ingunn Økland från Aftenposten, Tom Egil Hverven från Klassekampen, samt Anne Cathrine Strauje från NRK.

Och Eirik Riis Mossefinn skriver i samma nummer om ”romanapokalypsen”, hur det blivit sällsynt med större och ambitiösare romaner. Nu är också de historiska romanerna komprimerade, suckar han. Även om han har rätt i sak finns det förstås undantag, och det bevisas om inte annat att det strax innan kommit en norsk översättning av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, tillsammans med Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport och Roberto Bolaños 2666 den kanske mest ambitiösa romanen under hela 2000-talet. Tokarczuks magnum opus recenseras i 10-11 2025.

I årets första nummer, 2 2026, hittar jag också ett reportage av Daniel Hesby Hansen, som undersöker läget för hybridförlagen och självpublicering. Det verkar vara likt situationen i Sverige, som refereras till i texten, oftast som ett varnande exempel. I Norge heter den stora aktören Calidris, som tillsammans med Vulkan (finns även i Sverige) skickat in omkring 200 böcker till Kulturrådet för bedömning (i Norge heter det ”innkjøpsordninger”). Hur många har fått stöd? En enda bok.

Ett ord jag kan sakna i den svenska debatten är ”anbefalla”. I BLA finns en sådan sektion, där de bland annat anbefaller Wera von Essens två dagböcker. Jag var med att ge Borås Tidnings debutantpris till den första delen, En debutants dagbok, men jag verkar vara rätt ensam om att också uppskatta den andra delen, En emigrants dagbok. De har också en sektion med läsningar av Nobelpriset, där de slaktar både Nadine Gordimer (”episk kjedelig”) och Nelly Sachs (”bør først og fremst ses som et uttyck for svensk skyldfølelse”). Jag kan hålla med om Gordimer, men Sachs? Det är en grotesk felläsning ju!

På tal om slakt berättar Elvis Adan om när Mikaela Blomqvist slaktade hans debutroman i Gästabudet. En oerhört sorglig text, där det inte görs riktigt klart om han tar emot det med gott eller dåligt mod. Själv har jag sent omsider sett Triers film, och eftersom jag inte är filmkritiker borde jag förstås avstå från att recensera den. Det korta omdömet lyder: utan att bli lika ointressant som Ruben Östlunds pekoral tycker jag Ellefsen har ganska rätt, att det är en film som lider av sitt Bergman-komplex och att den så gärna vill vara ”konst”-film. Jag blev mest uttråkad.