Vad har Carolina Gynning gemensamt med Ottessa Moshfegh? ”Ambivalens”, skulle Sven Anders Johansson svara. Hans senaste bok, Till ambivalensens försvar, är den fjärde från hans penna i Gläntas serie ”hardcore”, med essäer i skilda ämnen förpackade i behändig form (jag har läst nästan alla, och nästan alla har jag läst på resor).
Nu handlar det förstås om mycket mer än Gynning och Moshfegh. Ett annat sätt att besvara Johanssons fråga kunde formuleras så här: Vad har Magnus Dahlström, Ida Linde och Hanna Nordenhök gemensamt? Förutom att de är suveräna författare och nyss nominerats till årets Eyvind Johnson-pris (jag råkar sitta i juryn), skulle mitt svar lyda: ”ambivalens”.
Johansson skriver sin flyhänta prosa och gör nedslag lite här, och lite där. Det handlar om språkbruk – hur begreppet ”valde att” blivit en relativt ny språkföreteelse i vår tid, exemplifierat med olika exempel från tidningar, där det i slutändan liknar en absurdistisk dikt: ”Snön valde att lägga sig över norr i helgen”. Att se snön som beslutsfattande säger ändå något om vår tid, och jag är inte säker på att det som sägs är något bra eller gynnsamt. Det handlar också om Socialdemokratins svängning i NATO-frågan. ”Nej! Vänta nu, vi menar förstås Ja!” Och så varför idrotten har sådan tjuskraft på totalitära ledare: den uppmuntrar till frihet men utesluter uppror.
Ett uttalat syfte för den här boken handlar mer om att fördjupa sig i ämnet än att svara på frågor, och det är en fruktbar metod. Idealet blir att försöka ställa sig i ett mellanläge mellan ja och nej – ett mindre kategoriskt förhållningssätt, helt enkelt. Här finns åtskilligt att både sluka och betänka, för den som vill nyansera sin bild av kategoriska riktmärken, där det passiva – ett nej – kan ställas mot det aktiva – ett ja – och låta polerna byta plats. Johansson förespråkar ”ambiguitetens ofrånkomlighet, tvekandets produktivitet, ovisshetens sanning, vankelmodets kraft”. Det mångtydiga blir en litterär metod, som också kan tillämpas på den så kallade verkligheten, det offentliga, samhället. Och Johansson är allt som oftast en god observatör av samtidsfenomen, och han gör kloka analyser.
Vems fel är det då att vi lever i en så oviss tid? Postmodernismen, hävdar många, ett svar som Johansson både underkänner och bekräftar. Att bejaka det icke-binära tänkandet är något annat än klyschan att ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, menar Johansson, som är ett större fan av ett ”antingen eller-tänkande”, som går att spåra tillbaka till Kierkegaard. Det kräver också ett annat slags mod än det vi utrustats med, verkar han vilja säga. För den som vågar välkomna ambivalensen blir lätt avfärdad som förnekare i någon mån (infoga klimat-prefixet här och se vad som händer).
Visst unnar sig Johansson också några tvärsäkra påståenden. Han resonerar kring kanonfrågan och hur den inte kan motverka vår tids utarmning av läsandet (jag befarar att han har rätt, men juryn överlägger fortfarande). Han gav ju ut boken Litteraturens slut (det var hans tredje bok i den här serien), och stör sig på att många, däribland Stefan Lindberg envisas med att kalla den Litteraturens död. Förvisso har han en poäng: ett slut är trots allt annat än en död, men i konsekvensens namn borde han då inte själv slarva med att kalla författaren till boken Välj glädjen för ömsom Kaj och ömsom Kay Pollak.
I Johanssons resonemang om manliga konstnärers förhållande till ett emfatiskt nej använder han exemplen August Strindberg, Knut Hamsun, Ingmar Bergman och Johan Jönson. Ett exempel som han missar är Herman Melvilles hjälte ”Bartleby”, han som svarar ”I would prefer not to” inför allt han åläggs att göra. Det är ändå övertygande, men frågan är vad han kunde ha gjort genom att blixtbelysa det kvinnliga skrivandets lika emfatiska ja, med Molly Blooms emblematiska monolog som ju slutar med ett versalt skrivet ”Ja.” Eller att han kunde ha inkluderat Hélène Cixous teori om l’ecriture feminine, allra tydligast framträdande hos Clarice Lispector.
Till de problem som Johansson listar hör digitaliseringen, och om han raljerar över Socialdemokraternas kovändning i NATO-frågan är han lika brysk när han återger hur Liberalerna gick från att vurma över skolans digitalisering – givetvis med hänvisning till aktuell forskning – till dagens synsätt att den är skadlig, med lika stark koppling till (ny) forskning. Digitaliseringens avigsidor ska vi inte heller glömma, med barnarbete i koboltgruvorna i Kongo, tioåringars bristande koncentrationsspann, all energi som chat-GPT slukar, och allt e-skräp (62 miljoner ton för två år sedan, en siffra som bara lär stiga för varje år).
Som förklaring till mångtydigheten i tillvaron har Johanssons resonemang en upplysande effekt. Det finns också ett förslag som jag tror vi måste bli bättre på att beakta, nämligen varför så många människor som har starka åsikter helt kan byta fot: ”även bestämda åsikter kan förändras. Ja, frågan är om det inte är de mest bestämda åsikterna som är mest lättrörliga.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.