Sår som aldrig läks, Elise Karlsson, Natur & Kultur

 

I fjol kom första delen i Elise Karlssons serie om en del av Sveriges moderna historia som inte tidigare blivit tillbörligt belyst. Det finns liv här tecknar historien om en grupp människor som råkar hamna i varandras närhet. Tiden var 1970-tal, platsen Rinkeby. Nu utkommer del två i vad som ser ut att bli en livaktig serie, Rinkebysviten. Sår som aldrig läks fortsätter in i 80-talet.

Den trots allt optimistiska fonden från förra boken byts ut mot en alltmer cynisk samtid, där det inte är att säga för mycket om en påstår att folkhemmet monteras ned. Genom de sköra skyddsnäten har Rosanna fallit i ett missbruk som sliter sönder kärleksrelationer och relationer till barn och vänner. Många i romanen hemsöks av våldsdåden från de hemland de tvingats fly ifrån, där det är uppenbart att det inte är någon enkel match att ordna closure åt de trauman som delas mellan individen och befolkningen.

 

Karlsson ägnar stor möda åt att ge liv och röst – och personlighet – åt sina litterära karaktärer, och deras porträtt fördjupas och nyanseras. Där finns det lesbiska paret Kai och Valentina, som tvingas leva under identiteten ensamstående. Valentinas son från ett tidigare äktenskap, Christian, är livrädd för att bli en mjukis, och till sin fasa börjar han upptäcka att han gillar killar – livsfarligt, då 80-talet i så hög grad handlar om skräcken för ”bögpesten” AIDS. Pappan Enzo tar med honom till Borås, och som läsare blir jag orolig att han likt en bifigur i såpopera därmed ska skrivas ut ur handlingen. Nej, vi kan andas ut: min gissning är att 90-talet, det vill säga nästa bok i serien, blir en tid som tillhör honom.

En annan av konstellationerna består av Joseph och Ann-Sofie, som fortsätter streta i den stora socialdemokratiska partimaskinen. Som gestaltning av hur ideologiska drömmar äts upp av byråkrati är det oerhört skickligt utfört. Mordet på Palme blir en reva i visionen om ett mer tolerant samhälle. Grannen Ismail trånar efter Yeliz i tvättstugan, trots att båda är i var sin relation. Tempot är på något sätt både långsamt och kvickt i den här romanen, för nog finns det tid för andhämtning trots att tio år ska passera på knappt 250 sidor.

 Ändå kan jag inte låta bli att bli aningen frustrerad över de många scenbytena. Det hör till genren, jag fattar, men ofta när scenerna bränner till och går mot dramatik lämnas personerna i sticket och vi får följa någon annan i persongalleriet. Ett annat problem ligger i att en historia inte är linjär eller kronologisk; förändring sker inte gradvis, utan den rycker fram och tillbaka och låter nutid samverka med dåtid och det förflutna griper in i vår vardag, ger sig till känna som ett bultande hjärta – ibland ett livgivande hjärta med påminnelser om vackra ögonblick, och ibland ett svart hjärta som dunkar fast oss i ångestkvarnen. I sina bästa stunder bejakar Karlsson den här dubbla rörelsen mellan de olika tidsplanen, där våra beslut är bidande och anländer efter långvarig inkubationstid.

 Det är i människogestaltningen de här romanernas styrka ligger, hur tätt och närgånget Karlsson skriver fram deras egenheter och särdrag. För ja, det här är en gruppbild, men det är också ett inlägg som försvarar individens unika beskaffenhet. Karlsson lyckas ge var och en sin egen distinkta identitet, där alla är trasiga på sitt eget sätt. När Valentina dricker ett glas calvados öppnar det för en liknelse när smaken bränner till: ”Som sanningen alltid kommer till en, överväldigande, bitter och het, sedan sjunker undan till en självklarhet, till och med en svalka.” Det är en ovanlig bild, men tveklöst sann.

 Splittringen mellan människorna följer tidsepokens moraliska förfall, som sipprar in mellan raderna i framställningen. Mer och mer handlar det om, för att citera Tranströmers dikt ”Vermeer”, pengarna som kryper ner i fickan på fel man (är det en tillfällighet att dikten utkom i slutet av 80-talet?). Men 80-talet handlar också om Imperiet, vars musik spelar viss roll i Karlssons roman, där hon kunde ha citerat deras deppigaste rad om livet i förorten: ”Men rulltrappan och hissen är det enda som går uppåt här”.

 Nog finns det anledning att känna sorg över det samhälle som vi lät gå förlorat. Vi hade det så bra … Fast så enkel är ingen sanning: den tiden var förstås fördomsfull, hejdlöst rasistisk och homofobisk. Ingen tid är entydig, och det gäller förstås också vår tids fixering vid ”postmodernismens” skadliga åverkan och ”åsiktskorridorernas” hämmande påverkan.

 Den här typen av kollektivroman som Karlsson utnyttjar hade sin storhetsperiod för länge sedan, med exempelvis Vilhelm Mobergs Utvandrarna, Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm, Sven Delblancs Hedebysvit. På senare år har fokus legat mer på individens utveckling, vilket förstås säger något om tidsandan.

 Undantag finns, och för 80-talets räkning ska inte Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar inte underskattas (har en svensk författare någonsin peakat lika tydligt som han gjorde där?). Från senare år finns förstås Susanna Alakoskis hedervärda svit om finländsk arbetsinvandring, och nu alltså också Elise Karlsson med sin Rinkebysvit. Så fort jag blev klar med den här boken började jag längta efter nästa.