24 sep. 2022

Late Show, Elis Monteverde Burrau, Pamflett

Det känns ibland som att Elis Monteverde Burrau länge har gått vid vår sida. Ändå debuterade han i bokform först 2015 med och vi fortsatte att göra någonting rörande (eller 2016 med Romantisk eftertext, beroende på om norska förlag räknas). Han är överallt och ingenstans samtidigt, och hans närvaro är påträngande, efterhängsen, men också undflyende. Mer än något annat liknar hans skrivsätt fjärilen. Så snygg att följa med blicken, men också så lätt hänt att den fladdrat vidare.

 

Så ja, nog skriver han mer än lovligt fladdrigt. Eller bara enerverande, eller bara charmigt: ”jag vet inte om det här är bra / så det är antagligen dåligt / det är antagligen bäst”. Så står det tidigt i hans senaste bok, pamfletten Late Show som utkommer i Pamfletts serie med tunna häften. Där har han minst sagt behållit sin givna roll som kombinerar jokern med emobarnet. En snett leende dysterkvist, en gråtande pajas.

 


Varken varken eller eller, som Ekelöf skulle ha sagt. Eller bådadera. Eller något helt annat. Nog kan en tröttna på vissa ordvitsar som ska visa dikten på slaka linan. Men påfallande ofta rör sig det plojiga mot ett mörkare stråk. Så kan Burrau utnyttja tramsets närhet till trauma. Hos Louise Bourgeois hittade jag nyligen titeln ”The Trauma Colors”. Det låter som en tänkbar titel på Burraus nästa bok: Traumafärgerna. Eller Tramsfärgerna.

 

Det gamängaktiga kan inte dölja att han nog gärna vrider och vänder på Becketts kända ord och får det till att kvinnan föder grensle över ett sår. Han låtsas vara disträ, men har full koll på sina uttrycksmedel och vad han vill uppnå. Vad vill han uppnå? Förmodligen en färgstarkare värld än den gråmelerade som vi har framför oss. Han vill ge oss en show.

 

Late Show är namnet på David Lettermans numera nedlagda sena tv-program för CBS i USA, från 1993 till 2015. I dikten reser en treårig pojke från Sverige till New York, men tv-inspelningen är bara perifer i sammanhanget. Diktsamlingen, om denna pamflett får kallas så, hålls ihop mindre av vaga referenser till denna resa, och mer av sedvanliga tvångsmässiga spexandet. Nödrimmen haglar, liksom en förkärlek för kitsch och kliché. Däri existerar det djärva hos Burrau, att han aldrig väjer för det vulgära eller platta.

 

Nog blir det lite för tunt ibland, och lite stillastående. Ibland är det halvdant, ibland helbra. Sällan känner jag mig likgiltig för hans upptåg. En helgjuten bok är förstås för mycket att begära. Ordvrängeriet behåller sin ställning. Kanske är han Sveriges första internetpoet. Kanske är han ett geni. Kanske är han en charlatan. Dessa mina trippla kanske kan ändå inte dölja min förtjusning, att jag mer än då och då utbrister i både frivilliga och ofrivilliga leenden.  

 

Det här sker allra mest och allra oftast när högt och lågt möts, när det lärda tvingas umgås med farsen:

 

döden i venedig? snarare

döden i dig, i dina vener

en snara, en kanyl, en kanin

en lite ven av ordning i cylinderhatt

 

Dikterna pendlar mellan det sökta och det utsökta, och det utfaller inte alltid till det senares fördel. Och sällan eller aldrig kommer han till poängen i sina monologer till dikter. Han har för många skämt att beta av, för många paradoxer att para ihop. Det finns ett visst drag av självupptagenhet, men det är väl smällar en får ta i pant för att uppskatta honom och få ta del av den fröjd som det ganska ofta innebär att läsa honom.

 

Är det här då Burraus bästa eller sämsta bok? Tja, varken varken eller eller, kunde det heta. Eller också så här: jag har fortsatt läsa honom genom böcker som har pendlat mellan stor verkshöjd och banala bakslag. Så verkar det fortsätta, och den här korta boken är inget undantag. För de Burrau-fans som givetvis finns där ute i vårt avlånga ishjärta till land är det här kanske ingen höjdpunkt, men inte heller en bok som ska förbigås med stört omöjlig tystnad.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar