De är fem kvinnor. De bor i Island. De hör hemma i Gudrún Eva Mínervudóttirs novellsamling Austin från Texas, som John Swedenmark – pålitlig förmedlare av isländsk prosa – till svenska, genom Flo förlags omsorg. Hennes signum är den något längre novellen, och boken påminner till viss del om Ida Hegazi Høyers novellsamling Historier om tröst, som samma förlag utgav i fjol. Alltså kärleksberättelser, utifrån ett mindre förväntat eller vanligt perspektiv.
Till det oväntade hör kanske att Mínervudóttir i så hög grad intresserar sig för de möten som inte blir av, men som är på väg att inträffa. I två av novellerna förekommer en Austin från Texas, en ung mormon som hamnat på Island och lärt sig flytande isländska. Ska ljuv musik uppstå? Nja, inte riktigt.
Men mellanmänskliga relationer kan se ut också så här. Mínervudóttirs kvinnor har skinn på näsan, så som en får av att ha fått en och annan näsbränna. Där finns i novellen ”Patrask” hon som stör sig på att mammans nya kille är jämnårig med hennes egen kille. Det ska ordna sig, för det finns alltid något varaktigare, så att bråka över det som är efemärt är bara futtigt. I novellen ”En burka av glas” penetreras the male gaze, det som på fattigare svenska heter ”den manliga blicken”, i form av Hildigunnur, som jobbar i en kiosk och ligger med kioskägaren bara för att. Sedan utbildar hon sig till psykolog.
Blicken – stirrandet – på kvinnor i vidare bemärkelse är en av de saker Mínervudóttir skriver om. Hildigunnur är den första som träffar Austin, som lockar med henne på ett möte med mormonerna. Hennes kille, som är murare, misstänker inget. Deras kärleksrelation är ovanligt harmonisk – för att vara litteratur, alltså. Som bekant: varje kärlekshistoria är en spökhistoria. Här finns ändå ett undantag.
Mínervudóttir skriver om nödvändiga kompromisser i maktrelationer, om hierarkier, om de ögonblick där livet står och väger mellan olika alternativ, och där vi mister förmågan att urskilja vad som är det bästa valet. Människor möts, fast de inte borde det. Hon skriver om längtan efter äventyr, men också om de uppoffringar som krävs för att äventyret ska infrias. Kvickt tas vi rätt in i det som svider allra mest. Och kärlek blir i mångt och mycket en fråga om att ta tillfället i akt innan det smitit iväg.
Den längsta novellen, ”Smitta”, är kanske den mest aparta i samlingen. Där bryts konventionerna av en stilistik som löper amok på ett stillsamt sätt. ”Inget är som det ser ut att vara”, som novellens envoi lyder. I ”Tystnad” bevittnar vi ett gräsligt restaurangbesök som avbryts när killen ger sin tjej en rejäl smäll i ansiktet. Den socialrealism som Mínervudóttir använder här tar till vara de avgörande händelserna. Så gör Austin ett återbesök i den sista novellen ”De döendes hus”, där tematiken ställs på sin spets inför döden.
Gudrún Eva Mínverudóttir nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2021 för en annan bok. Denna novellsamling kom 2018, och bjuder på fascinerande läsning för den med smak för det som ligger lite utanför de gängse framställningsformerna. Hennes språk är präglat av viss sardonisk humor, viss cynism, viss ironi, och en inte oansenlig dos uppgivenhet av det muntrare slaget.
Det är en ovanligt fin bok, som också utför intelligenta analyser av könsroller. Det som krävs för att en analys ska bli riktigt hållbar är ju att den är självständig, att den hamnar i slutsatser som inte gör sig beroende av yttre påverkan. Det här är en originell och pigg novellsamling med ett tankeväckande innehåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar