23 sep. 2022

Mitt smyckeskrin, Ursula Andkjær Olsen, översättning Jonas Rasmussen, Anti editör

På svenska har vi tidigare kunnat läsa bara två av Ursula Andkjær Olsens femtontal titlar, och det är förstås sorgligt, då hon tillhör de mest spännande av skandinaviska författare. Förra gången var det lilla förlaget Rámus som för fyra år sedan gav ut Utgående farkost, och nu utkommer på det ännu mindre förlaget Anti editör Mitt smyckeskrin (båda översatta av Jonas Rasmussen).

 

Jag vet att jag har gnällt på detta tidigare, men det är ynkedom att de stora förlagen har missat denna poet. Den här boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, och det borde förstås ha uppmärksammats mer. Det är en bok rik på innehåll, på tankar, på poetiska bilder, men också på bekymmer och sorg, på smärta och vemod. Den är en besvärjelse mot allt som pågår och påverkar.

 


Dess fokus ligger på kroppen. Till boken hör monokroma fotografier av Sophia Kalkau, vars oerhört vackra ”Uterus” pryder omslaget. Och livmodern är en bärande bild genom samlingens sju avsnitt: ”Bankfack”, ”Jag skickar in något i munstycket”, ”Utan att ha det guld som krävs”, Rustad för extas”, ”Ringbrynja, hårnät”, ”Mitt smyckeskrin” och ”Grundsten”. Livmodern är smyckeskrinet, och dikterna handlar om graviditeten, men också om ekonomin – de transaktioner som utförs mellan människor, pekuniära och själsliga, där stålar och kärlek samsas.     

 

Andkjær Olsen skriver en spännande och ovanlig sorts poesi, som tar hjälp av olika röster, men låter dem sammansmälta i ett eget distinkt tonfall kring övergångar och hopkopplingar. Moderskapet är det tema som väver samman dikterna. Och åldrandet. Och så de fyra osynliga abstrakta polerna: ekonomi, kosmos, energi och smärta. Så kan dikterna också knytas till de fyra elementen eld, vatten, jord och luft, där sorgen, vreden, glädjen och kärleken ges varsin kropp som motsvarighet till elementen.

 

Det är ovanligt mångsidigt, när dikterna skapar sina egna rotsystem, och rör sig invärtes och utåtriktat. Dikt behöver inte ägna sig åt behärskning, och inte heller så slaviskt följa gamla råd om reducering och avskalade ideal. Nej, Andkjær Olsen främjar maximalismen, det som bygger vidare och skapar utrymme för hjälpsamhet, för större sammanhang och bredare överenskommelser.  

 

Bilder och titlar kommunicerar med varandra. Enligt Susan Sontag finns det två saker det inte går att skriva om: erotisk längtan och skuld. Som bekant ägnar sig litteraturen trots detta gärna åt både sex och skuld, även om skam torde vara mer gängse (se Karl Ove Knausgård). Men Andkjæer Olsen skriver fruktbart om skuld: ”såg ut som om / jag hade befriats / saknade allt / skyldig till allt”.

 

Bra dikt vidgar världen, och Andkjær Olsens dikt har ett tankeinnehåll som inte går av för hackor i sina anspråk att både utöka vår kunskap och avslöja den för vad den är: bristfällig, otillräcklig och fördärvad. Kroppen blir en vara i samhället, men i stället för att nöja sig med en slö marxistisk analys ges vi tillträde till en spännande undersökning av vår kapacitet och vår utbytbarhet. Med hjälp av ramsor, uppräkningar och –repningar upprätthålls både mönstren och avvikelserna. Dikterna liknar riten, de förutbestämda gesterna, som ändå aldrig stelnar i poser, tack vare det rastlösa drivet mot fortsättning, det vidare-imperativ som frammanas.

 

Teori övergår i praktik, och överlag skildras just övergångar. I ålder, i hur kroppen förfaller och brister, hur det blivit för sent. Där det tidigare funnits plats för barn i magen är det nu bara plats för sten, vill dikten säga till diktjagets klagan över tidens gång. Det främmandegjorda och det bekanta blir lika viktiga instanser:

 

att vara 1:1 med sin känsla

när man vet att den inte är den enda närvarande känslan

i en given situation

inte den enda möjliga känslan

 

Om den här dikten ska sägas likna något – egentligen: varför söka sådana analogier? – är det till Ida Börjels utredningar om språk och samhälle som tanken går till. Det är dansk systemdikt som skevar loss och kantrar mot något obestämbart opålitligt, ett okuvat tillstånd som inte helt kan namnges eller placeras i fack. Det är inte helt medgörligt, men medgivande, och inte helt meddelsamt, men medkännande. Som läsare blir du omhändertagen men inte underskattad.

 

Ursula Andkjær Olsen är som en vuxnare version av Tove Jansson och Lewis Carroll; hon skriver orolig och vilt anarkistisk dikt, men låter den ingå i hårt riggade mallar. Det är kort och gott skitbra poesi, triumfatorisk och suverän, och nödvändig läsning för alla vars poesihjärta inte ännu har förstenats.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar