Den anländer med lite dålig tajming, den svenska översättningen av Pia Tafdrups diktsamling Flyttfågelns kompass (jag skrev om den danska utgåvan 2010). Då kunde resan fortfarande romantiseras som litterärt motiv, medan det nu ter sig mer än lovligt egoistiskt att ens andas drömmar om att resa någonstans utan att drabbas av dåligt samvete. Fast: flygskam som begrepp hade en kortvarig karriär. Låt oss säga, att det flög förbi utan att landa i våra medvetanden.
Men dålig tajming åsido, det är sannerligen på tiden att Tafdrup översätts igen. Denna danska poesidrottning översattes regelbundet ett tag – inte minst efter att Drottningporten fick Nordiska rådets litteraturpris 1999. Senaste diktsamling att översättas var Salamandersol, av Jonas Rasmussen, och det är nästan tio år sedan. Nu har Jan Henrik Swahn övertagit stafettpinnen från pappan Sven Christer Swahn. En får vara tacksam att förlaget Smockadoll väljer att satsa på Tafdrup med denna bok, som nästa år ska följas av en ytterligare bok.
Vi reser tillbaka i tiden, till 2010, och en värld som ägde ett annat slags hopp än den äger 2022. Men Pia Tafdrup står för en för poesin ganska ovanlig form av optimism, en ljusare syn på världen, och det kan vara befriande att läsa när så mycket annat går i moll. Det är ändå en svår konst att skriva positivt om världens tillstånd utan att det blir jolmigt idealistiskt eller smetigt sentimentalt.
I dikterna söks efter en slags hemvist, och dikterna pendlar generellt gärna mellan hem och borta. Förlaget menar att det är ”hennes personligaste diktsamling”, något som i och för sig kan sägas om många av hennes titlar. Det självbiografiska stoffet är något som återkommer, liksom hur tematik och stilkonst återanvänds. Det skapar kontinuitet. Hon bygger broar mellan sina egna böcker, och att säga att det är mödan värt att läsa hennes samlade verk är en underdrift – om det inte har framkommit är hon en stor favorit hos mig.
I den första dikten skrivs en replik till Ferlinghettis berömda ”Självbiografi”. Svenska läsare kan genren: Sonja Åkesson har gjort en bejublad variant. Hos Tafdrup utmynnar det i något som kan läsas som en poetik (hon har skrivit en suverän egen poetik, Över vattnet går jag):
för jag uppfann snart en kod,
ett nytt alfabet,
som galopperande
tog mig med
över det öde papperet,
så skrämmande vitt
att inte ens en ängel hade satt sina spår.
Ängeln har (för)följt henne sedan debuten, Når der går hul på en engel (den första frasen jag lärde mig på danska). Här finns en metod att övervinna de begränsningar och hinder livet sätter upp. Tafdrup växlar mellan bestämdhet och osäkerhet, mellan beslutsamhet och vankelmod. Det skapar en unik from av mystik. Hon kombinerar också modernism och traditionalism.
Till det självbiografiska hör föräldrarnas vådliga resa över sundet till Sverige från det ockuperade Danmark under andra världskriget. Och långa uppräkningar av fynd som de egna resorna har inbringat, listor som jag gärna hade undvarit. Först en drapa om saker som försvunnit, saker som plockats från ställen som, låt se: London, Ljubljana, Zürich, Bergen, Madrid, Barcelona, Milano, Cuba, Istanbul, Moskva, Charleston, Genève, Toronto, Island, Nicaragua, Jerusalem, New York, en grekisk ö, Nilen, Paris … Och det är bara ställena där saker försvunnit: en senare lista över andra platser hon varit på är cirka dubbelt så långt.
Tyvärr låter det mest skrytsamt. Med undantag för dessa dikter är det en stark samling, där styrkan finns inte enbart i de enskilda raderna – ”Varje omväg jag tar / går uteslutande genom mig själv”, till exempel – utan också i den större helheten. Det sker tack vare en konsekvent tematik, och den känns som sagt igen från andra av hennes samlingar. Därmed bildas en enhetlig bok, i ett enhetligt livsverk.
Det är alltså resan, färden, vägen, rörelsen. Visst, en skön känsla, att vara på väg – men det var ändå en mindre solkad känsla för tolv år sedan än nu. Resedikter faller i mindre god jord nu än tidigare, och det borde vara så gott som förbjudet att resa på det sätt som boken förordar. Men vill Tafdrup säga att vi har resan i vår själ, i vårt blod? Det är en rimlig tanke. Men vi har också behärskning i vårt blod, eller borde ha. Tafdrups dikter vidrör oerhörda känslor och ”dagar / då ingen av oss ser ut som om / vi ska dö / av kärlek.”
Den här boken reser annars bara undantagsvis frågor om ansvar eller behärskning. I en dikt nämns snubbelstenarna – tyska: Stolpersteine – som planteras på trottoarerna i många tyska städer, och även i Oslo – vid hus som ägdes av judar som fördes bort till koncentrationsläger av nazisterna. Dikterna behandlar ämnen som exil och migration som något i vår personlighet.
Återkommande referenser till fåglar förstärker intrycket av att vi människor kanske inbillar oss att vi är just fåglar. Varför uppfann vi annars flygplanet? Kanske Tafdrup är allra bäst när optimismen har sinat. Hennes dikter är resonerande, och så koncentrerade att var och en går att plocka ut ur samlingen och läsa i egen rätt.
Till de bättre stunderna hör också kärleksdikterna – jag väntar fortfarande på att någon ska nämna en skandinavisk poet som skrivit lika innerligt passionerade kärleksdikter. Hos Tafdrup är kärleken både förgörande och läkande, en avgörande kraft som förändrar vårt väsen. Den sätter våra sinnen i brand, men låter oss fortsätta brinna. Här saknas den cynism som annars hemsöker inte minst den skandinaviska poesin.
I dessa ljusa dikter lyckas Tafdrup få världen att lyfta sin blick. Här finns stunder som måste sägas blir förtrollade. Det må vara att uttryck som ”globaliseringens tidevarv” blivit något förlegade nu – vi lever väl i baksmällans kranka eftertanke. När Tafdrup väver samman känsla och logik åstadkommer hon något som borde kallas äkta klokskap – en intelligens som upprätthåller och omhändertar känslorna som något livsavgörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar