Sreenath är en 22-årig före detta universitetsstudent i Blue Hills, Trivandrum, Kerala (Indien). Han har ett förhållande med Anita. För ett par år sedan hamnade de på film när de har sex i ett buskage, och filmen sprids nu på porrsajter på internet. Den två år yngre brodern till Sree berättar denna historia om skam och heder och uråldriga ideal som försöker leva kvar i en samtid som rör sig kvickt mot de sociala mediernas hegemoni.
Aravind Jayans debutroman Tonårspar har kul på allmän plats är märklig i flera avseenden. Den beter sig som en traditionell comedy of manners, men investerar också något av det som i slutet av 50-talet gavs epitetet comedy of menace – alltså att inslag av hot, schismer och elakhet förs in i det lättsamt komiska berättandet. Berättarens tonfall pendlar mellan olika lägen av desperation och förtvivlan när han återger broderns historia och de konsekvenser som drabbar både de egna föräldrarna och Anitas.
Den inskränkta småstadsmentaliteten är perfekt skildrad, förstärkt av hur familjernas urgamla strukturer försöker bita sig kvar. Här härskar prydheten, men också ett bestraffningssystem som inte verkar ha uppdaterats sedan medeltiden (förvisso: jag är medveten att medeltidens rykte är mer skamfilat än det behöver vara, men det finns också något med dess straffskala som i våra ögon ter sig lite oresonligt). Den här kulturen har minst sagt format föräldragenerationen, och konflikten mellan dem och barnen blir tydlig och stark. Och rentav våldsam, av och till.
Titeln är en stilig eufemism, men kan också sägas vara en caption för den film med Sreenath och Anita som cirkulerar. Det största bekymret för föräldrarna blir vad andra ska tycka. Det här är en roman som visar hur allvarligt det blir för den som gör sig beroende av skenet i stället för innehållet, och att blod verkligen kan vara tunnare än vatten. Oron som föräldrarna upplever bottnar i att de är rädda att omgivningen ska tro att de misslyckats i sin fostran – att det är ett reellt problem att unga saknar ett eget rum där de kan hångla fritt är något som Jayan bara berör ytligt. Kanske det är något han gärna hade fått utforska mer, vad det säger om ett samhälle där unga saknar möjlighet att lämna föräldrahemmet.
Maktstrukturer och hierarkier förekommer, och i det fördolda lever det gamla kastsystemet kvar. Jayan visar hur fel samhället har, och att misogynins föreskrifter fortfarande gäller, när det är Anita som får bära ett större hundhuvud. Hon har också romanens bästa replik: ”Det är för fan traumatiskt att vara kvinna i det här landet.” Jayans har ett ganska ovanligt sätt att berätta, rappt men att scener ändå tillåts breda ut sig, ta plats och sjunka in. Hans stil är full av välfunna hyperboler, och i takt med att präglingen blir mörkare tilltar humorn, och då rör vi oss nära farsens räjonger.
Som när Anitas morbror beskrivs, en man som har en förmåga att snacka och vara påstridig: ”Om man hade matat honom med papper samtidigt som han pratade kunde man ha strimlat minst tre demokratiers författningar på nolltid.” Ylva Mörks översättning är mestadels duglig, även om jag stör mig på att originalets ord ”to cancel” här får en ganska ful ordform på svenska, ”cancla”, som bryter mot alla stavningsnormer.
Det här är en delvis lättsam roman med visst smolk inblandat. Den både roar och oroar. Familjedynamiken är behållningen, hur smidigt Jayan rör sig mellan berättarens olika känslolägen, när han pendlar mellan att vara avundsjuk och irriterad på sin bror. Det är ett klassiskt exempel på en son – berättaren – som hamnar i skottlinjen när andra familjemedlemmar bråkar. Och man förstår hans kluvna känslor för brodern! För Sreenath reagerar långt ifrån rationellt när han ställs inför olika ultimatum, och det är väl om något realistiskt. I nöden prövas vännen, sägs det, men här visas att även en bror prövas när nöden infinner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar