Fine de Claire är ett franskt ostron som odlas vid kusten utanför Marennes i Frankrike. Det är också namnet på Daniel Gustafssons andra roman: Fine de Claire är en roman som handlar om ostron. En kvinna som forskar i geologi tar sin bil och kör sträckan från Stockholmstrakten genom Sydeuropa för att hamna i just Marennes. På vägen ligger hon glädjelöst med en främmande belgare, och plockar upp en polsk lifterska.
Med Odenplan gjorde Gustafsson en mogen och finstämd debut 2019, och nominerades till Augustpriset. Den handlade om en mans inre oro. Här handlar det om en kvinnas inre oro. Och åtskilligt känns igen från den välsvarvade och gedigna debuten, såsom hur stämningar sätts, de inre spänningsfälten, den sällsamma laddningen mellan människor som möts.
Gustafsson är en lågmäld författare, med god känsla för att gestalta de kaosartade stämningarna vi bär på, under den stillsamma och beskedliga ytan. Han är bra på att skildra bekymmer. Det är som sagt gediget och genomtänkt, kanske nästan för uttänkt och strategiskt skrivet. Blir det inte rentav för tillrättalagt? Därom tvista de läsande. Det kan ibland bli långa föreläsningar om ostron och annat. Syntaxen är tålmodig, och ser ofta ut så här:
I lättheten och lyckan som väckts under eftermiddagen, i det tyngdlösa och oceaniska, fanns samtidigt en osynlig sorg som rann genom henne likt en gömd undervattensåder, mörk men stark, djupt nere i de hemliga gångarna och schakten, i kroppens egna antika avloppssystem och katakomber.
Filmen har sin road movie-genre, som är så bra på att tillvarata stämningar kring det ödemsättade, vackra och storslagna. En av de bättre regissörerna i genren heter Wim Wenders, som får en av sina filmer nämnda i Gustafsson roman. Musiken har sin Bruce Springsteen, med sina otaliga billåtar som kan få till och med en fanatisk bilhatare som mig själv att bli romantisk och drömma om en ”sixty-nine Chevy with a three-niner-six / Fuelie heads and a Hurst on the floor” (”Racing in the Street”). Var finns litteraturens Springsteen? Kanske det är Daniel Gustafsson? Han är bra på att skriva om bilfärder utan att det övergår i fars, vilket verkar vara en uppenbar fara för många andra författare som har prövat sina hästkrafter i genren.
Åtminstone har han skrivit en road novel, som stilfullt tecknar kvinnans resa söderut, och där informationen portioneras ut allt eftersom. Hon har lämnat sin danske karl och sin vuxna dotter bakom sig, och det står klart att hon styrs av ett oåterkalleligt och ödesdigert beslut, som har med ostronen att göra. Det här skildras med ett lugn som kunde misstas för sövande. Men Gustafsson är en anomali i den svenska samtidslitteraturen, och står för något som med ett gammaldags ord stavades kvalitet.
Han gör inte mycket väsen av sig, stilistiskt, men är bra på att levandegöra sin protagonist som en sval, avmätt, distanserad person. Gustafsson skriver om sedimenten inom oss, och åskådliggör den inre dramatiken bra. Men på ett fridfullt sätt. En kunde önska att något ruskade tag i både stilen och karaktärerna, och det sker ibland – som när kvinnan diskuterar skillnaden mellan tyskt renlighet och franskt smuts. Eller när kvinnans ska ge sitt telefonnummer på franska, och frustreras över att det får henne att känna sig som en nybörjare.
Insprängd i narrativet finns också fyra kapitel ur en berättelse om en landkrabba som hamnar till sjöss, i en kontext som liknar 1800-talet. Den unge mannens strapatser är skrivna med annat typsnitt och vad som successivt växer fram är en bakgrund till kvinnans historia, en slags fond. Vad som också framgår är en parallell – hur viktigt det är med hjälpsamhet, och hur förbundna vi är med varandra. En bra påminnelse, inte minst i dessa valtider med politiker som helt har glömt bort begreppet solidaritet och endast är intresserade av att öka polariseringen.
Det är ett ovanligt grepp med den andra historien, och det bidrar till helheten, ger romanen en ovanlig ingrediens av något besynnerligt. Där finns också en likhet till Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, i hur Gustafssons sjöman liknar sin ångbåt med ”en skalbagge, som mot bättre vetande kämpade sig fram över ett glänsande salsgolv”. Jämför det med Conrads bild: ”den lilla svarta ångbåten [kröp] lik en långsam skalbagge som kryper på golvet i en hög pelargång”.
Jag gillar den här romanen mer än Odenplan, som var bra men lite outvecklad efter den lovande upptakten i inledningskapitlen. Här bevaras stämningen bra genom hela romanen, och går mindre på tomgång (för att behålla ett passande bil(d)språk). Den är spännande och tänkvärd, och ger upprättelse åt en slags litteratur som inte åstadkommer buller och bång, men förlitar sig på läsarens tålamod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar