att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

18 mars 2021

En uppblåst liten fittas memoarer, Aase Berg, Bonniers

I sin andra prosabok rör sig Aase Berg som en örn över barndom, föräldraskap och överlevnad i ett patriarkalt samhälle. Hon skriver frimodigt och fräckt, med iskall blick på de egna och andras tillkortakommanden.

 

Aase Bergs prosa är explosiv. Efter att ha gett ut ett knippe poesiböcker som beundrats av de ynka men lyckliga få som värdesätter dikter gav hon häromåret ut den polemiskt självbiografiska romanen Haggan. Och fick givetvis en större läsekrets. Nu förvaltar hon förtroendet med en ny självbiografi, som rör sig längre bakåt mot barndomen.

 


Titeln En uppblåst liten fittas memoarer avslöjar något om det subversiva innehållet. Det är långt ifrån någon vanlig självbiografi. I inledningen byter barnet Aase plats med en örn, och det är örnen som från sin suveräna position förmedlar berättelsen i tredjepersonsperspektiv. Det är ett perspektivbyte, som släpper fram en hejdlös lek med autofiktionen.  

 

Här raljeras friskt över den manligt kodade självframställningen. I stället för en skrytsam redogörelse över framgångar och möten med berömda människor berättar örnen om den ständiga kampen mot ett mediokert samhälle, om ständiga motgångar, ständiga förnedringar. Men utan att utnyttja läsarens empati, ett begrepp Berg förklarar som överflödigt. Hela berättelsen präglas av en motvilja mot sentimentalt kladd.

 

Livshistorien återberättas helt reservationslöst, och helt utan nostalgiskt skimmer. Hon skriver om sina ex (vackra förlorare hela bunten), om sina två barn (”BUP-ungarna”), och om upptåg i ungdomen tillsammans med den auktoritetstrotsande Surralistgruppen och vapendragaren Carl-Michael Edenborg. 

 

Det är äventyrsfyllt, ibland farofyllt. Det humoristiska bär på mörka stråk. Boken innehåller självmordsförsök och våldtäkt, händelser som skildras helt utan pardon. Min första reaktion är att Berg förminskar våldtäktsoffren när hon skriver att de borde sluta tycka synd om sig. Men hennes uppfattning är att kvinnor spelar med i en manligt kodad dramaturgi, där ”erigerade utplåningsvapen kan spruta livslång död in i kvinnan”. 

 

Hon skriver också ärligt om sitt föräldraskap som otillräckligt: ”en ensamstående mamma kan klara uppfostran och kärlek hur bra som helst, men hon får aldrig, aldrig älska på samma avslappnade vis som en pappa.” Det feministiska perspektivet är skruvat, skevt, busigt och okonventionellt.

 

Örnperspektivet ger Berg tillfällen att skildra allt både ovanifrån och inifrån. Det blir då en uppviglande och rolig framställning, konsekvent framfört på det uppkäftigt slyngelaktiga sätt som hon har odlat som skribent. Här kan man tänka: patetiskt av en 50-åring att inte växa upp. Eller: den äkta sanningen finns hos den som förnekar den normativa slätstrukenheten. Man kan säga mycket om hennes metod, men hon tillhör de spänstigaste stilisterna vi har i det här landet.   

 

Den här boken är 100 % Aase Berg. Det är goda nyheter för oss som länge beundrat hennes skarpa skärskådan av hyckleri och tystnadskultur. Störs man av beskheten och fräckheten får man väl botanisera bland självhjälpslitteraturen och feelgood-romanerna. Något säger mig att man inte behöver gå tomhänt därifrån.   

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar