att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 mars 2021

Singulariteten, Balsam Karam, Norstedts

Det finns författare som utmärks av en specifik egenskap. Virginia Woolf är bra på semikolonet; det används av henne för att ge de långa meningarna en rytm. Franz Kafka är bra på inledningsmeningar, där det farligaste en man kan göra är att vakna på morgonen, då det lika gärna kan innebära att han blir häktad eller förvandlad till en skalbagge. Och William Faulkner är bra på parenteser, som han använder (nitiskt, gärna som en metod att hålla läsaren på halster, med flera inskjutna bisatser efter det första tecknet, som får en att avvakta när parentesen ens slutar (bli därför inte heller oroad när det blir parenteser inom parentesen), och där viktig information för att intrigen ska göras begriplig kan placeras) i överflöd.

 

Balsam Karam är bra på titlar. Debuten Händelsehorisonten, som nyligen tilldelades Smålits Migrantpris, härrörde från svarta hål. Det gör även Singulariteten, som är hennes andra roman. Det är möjligen rentav så att en händelsehorisont överskuggar en singularitet, som då är den punkt i rymden där fysiken upphör att gälla, i de svarta hålen. Det är en suggestivt lockande titel.

 


Det finns beröringspunkter mellan romanerna. Båda handlar om relationen mor dotter, och båda handlar om försvinnanden och död, och sorg. I Singulariteten är berättelsen tredelad, och skildrar utifrån olika perspektiv förlust. En mor som har letat efter sin 17-åriga försvunna dotter och försummat sina kvarvarande barn kastar sig ut för en klippa, och blir sedd av en gravid kvinna, som vägrar acceptera att hon bär på ett dött barn. I första delen skildras förloppet, i andra bryts skeendet med hjälp av lyrikens raddelande snedstreck / som ger texten en förskjutning åt just lyriken, medan avslutningen är korta prosastycken om migration och assimilering till ett nytt land. Det är en sofistikerad komposition, som tar sin grundliga tid att komma underfund med.

 

En av beröringspunkterna är Karams benägenhet att arbeta i cirklar, att låta intrigen genomgå flera olika versioner. I Händelsehorisonten skedde det väldigt snyggt och effektivt när vi följde Milde, huvudpersonen, och hennes tragiska öde både i parallella förlopp men också genom att tidskronologin förskjuts. Så här fortsätter Karam att arbeta i sin andra roman, och jag ska inte förneka att det är en smula utmanande. Hennes huvudpersoner blir ett slags behållare av dunkla tankar och begär, och fungerar därmed som fiktiva karaktärer just genom att skildras så dunkelt – då det sker i ett suveränt gehör för deras egenskaper.

 

Vad betyder det? Jo, författaren måste vara trogen sina karaktärers personligheter. Att de ska gestaltas som autentiska, levande individer. Det här lyckas Karam med även denna gång, om än hon alltså gör det på ett sätt som inte alltid är inbjudande för läsaren. Men då kan upprepningarna fungera vägledande, att det blir något obönhörligt och oåterkalleligt över deras förehavanden. Så blir det också en strategi, där de försvunna tillhör ett mönster. Här finns ett facit, men vi behöver söka orsaker, och när man vänder tillbaka kan man önska att man kan korrigera och ändra en oönskad utgång. 

 

I så fall kan jag också acceptera ett språk som ibland hackar, som när ordet ”invid” överanvänds arton gånger. I synnerhet när vi så många gånger får veta att dottern som försvunnit arbetade på en restaurang ”invid” cornichen, som senare blir utgången för moderns död.

 

Det är en roman om moderskap och förlust, men även om förlust i större mening, där det inte riktigt klarläggs varför kvinnor försvinner. I den fiktiva värld som Karam skriver fram rör sig turistande män i kulisserna, men de träder inte fram med några anspråk. Därför skapas en olustig atmosfär, där man föreställer sig dem hukande vid en vägkant där billyktor sveper fram utan att helt göra dem synliga för oss. Vi fattar att de är där, och önskar nog att de förblir där. Generellt är männen i utkanten, de kör bilar, gör affärer och är framgångsrika.

 

Tydligt visas hur desperat en moder kan bli, när barnets överlevnad står på spel. Karam fokuserar på konsekvenserna, ringarna på vattnet, allt det som följer på oförutsedda händelser. Miljön är ruffig och primitiv, och samspelar med individerna. Men vi ska komma ihåg att vi rör oss mest i karaktärernas inre, där de är så upptagna av sina våndor och sin ångest att de knappt registrerar vad de har framför sig.  

 

Världen är orättvis, men Karam visar också att det är så här vår värld ser ut. Hon skriver om människovärdet, och hur avgörande det är för överlevnaden, att värdet finns, att det tas om hand – av någon, av dig själv. Det som blir motgiftet mot det grymma yttre är kollektivet och gemenskapen. Det är en roman som balanserar sin avancerade berättarteknik och undviker att låta den bli överskuggande det målmedvetna narrativet. Men i stället för att applådera en formell skicklighet vill jag hellre kapitulera inför förmågan att skildra ett öde som tar sig in i ens egna värld och sätter spår.  

 

(En kortare recension finns i senaste numret av Vi, 4 2021).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar