att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 mars 2021

Grus, Åsa Maria Kraft, Bonniers

Grus? Jag tänker: grus i maskineriet. Det är en fruktbar utgångspunkt för en poet, att sabba maskinen, att infiltrera och göra motstånd, i en slags civil olydnad mot ett samhälle som annars stagnerar i sin framgångsvurm.

 

Fast grus grus är också namnet på tranan, och det är gott om tranor i Åsa Maria Krafts nya bok, som alltså heter Grus. Även andra fåglar: svanen, svalan, likväl som albatrossen. Ur detta flitigt brukade material – på gränsen till kliché – utvinns nya innebörder, nya betydelser.  Då blir hennes fågel spännande och dramatisk:

 


                      rusar ur fallna hus,

                      och en större fågel, en

                      tranlik fågel, faller

                     

                      upp och ned, flyr eller faller

                     

                      svalorna flyr nedåt

                      hör rymden mellan mig

                      och ljuden de sjunger ut

 

Kraft utgår från olika resor och vistelser, däribland en residens i halländska Hylte tillsammans med några andra skandinaviska poeter (det resulterade i en skrift som kunde läsas i ett nummer av Provins 2017). I dikterna som samlas här finns ett mer konkret och realiserat uttryck, när erfarenheten ska förmedlas.

 

I sina tidigare böcker har Kraft ofta rört sig i tid och rum, och gjort sig lika hemmastadd i medeltida legender som i framtida dystopier. Vad är hennes bidrag, det som gör hennes dikt så originell, och, tja, orsaken till att jag har fortsatt följa henne sedan debuten 1997 med 4 påhitt? Redan där dominerade just påhittet, infallet, den originella leken med bekanta inslag som genomgår en estetisk förändring, i en skev feminism.   

 

Jag skulle säga: inlevelse. Hon skriver fram en ny slags medvetenhet om sin omvärld, en skarpare blick på omgivning och medmänniskorna. I sin nya bok är det tre bilder som bildar ingångar. Utifrån dessa skapas något som liknar ekfrasen, men i mer nedtonad form när den splittras i nya riktningar, i en unik blick på världen. Kraft byter det vackra med det stygga: ”regnet var höjd sjö” är en återkommande fras, lika löftesrik som den är gruvsam.

 

Så kan naturdikter med anor från Aspenström övergå i mer osunda förbindelser. Så finns här ett parti där det våldsamma accentueras, i ett narrativ som utspelar sig vid Kögebukten, där journalisten Kim Wall bragtes om livet på en ubåt hösten 2017. Det är en dikt som väcker obehag, och så ser också poesins uppgift ut, där vi befinner oss i det kusliga, i den större oron.

 

Annars tar oss resorna inte bara till Hylte, utan också till Rügen och Prora, med Caspar David Friedrich-museet och tranön, bekant för resenärer som försökt landa sina sneakers på en yta som inte nerfläckats av fågelskit. Dikterna utvidgar världen. Hennes tranor blir sinnebilden för det som är i rörelse, och en motvikt mot våra liv som är så präglade av det avstannande – kanske i synnerhet det senaste året, även om Krafts bok torde ha skrivits innan pandemin.

 

Men fåglarna kan också ses som representanter för det vi människor saknar: en instinkt. Vi är för mycket intellekt, för mycket cerebrala. Liksom fågeln spänner ut sina vingar spänner Kraft ut orden – ibland bokstavligt över boksidan, ibland mindre påtagligt, men alltid med en imponerande lätthet. De minnen som ibland anas görs om till fragment. Det kan då se ut så här, i ett oavbrutet flöde av intryck:

 

                                           ska ord flyta förbi       kaffet       kallan i

                      anteckningen       allt ska lämna, komma till mig       flyta

                      förbi, fastna       i halsen mellan       strupen och

 

                      det rinnande kallnade bruna       bestickljuden mot

                      tallrikarna       tranans klor       där skelettet börjar

                      borra sig upp från sin yttersta spets       klons rörelse

 

Det ser ju helt knäppt ut? Ja, kanske, och jag är inte helt säker på vart Kraft är på väg, men jag litar på hennes instinkt, att hennes poesi måste se ut så här. För att det är så här instinkt fungerar, och det är lönlöst att himla med ögonen och kräva mindre tuggmotstånd.

 

Dikterna spretar, flyger ömsom lätt och ömsom tungt. Kraft luckrar upp gränsen mellan inre och yttre, men bevarar det som är främmande i fåglarna. Vi har lurats tro på artlikhet. Som intertexter fungerar, återigen i nedtonad eller blygsam form, referenser till helgonet Franciskus av Assisi och Antigone, men det är i första hand en dikt som öppnar sig för olikheten och mångfalden, där en splittring uppstår. Forna tider blixtrar till, genomlysta av våra tiders skogsbränder.  

 

I sin debut skrev Kraft: ”Tidsresor är möjliga. När man böjer ett verb förflyttar man sig i tiden.” Så arbetar hon vidare, konsekvent och oförutsägbar, i sitt bändande av språket och av konventioner, i sina fortsatta tidsresor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar