att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

25 mars 2021

Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv, Tatjana Brandt, Förlaget

Frihet och ansvar är vad Tatjana Brandt skriver om i sin nya bok Läsa tanker. På kort tid har den finlandssvenska kritikern etablerat sig som en av de med mest tonträff i sina essäer. Här har hon samlat fyra längre texter om författarskap, och urvalet säger något om bredden, att hon inte räds umgänget med både högt och lågt (förra boken Fängslad innehöll essäer om bland andra J.K. Rowling och Henry James): Ann Radcliffe, Fjodor Dostojevskij, George Eliot, Ursula K. Le Guin.

 

Det som Brandt är ute efter är att inkludera osäkerheten i sina läsningar: hon tillägnar boken ”okunskapen”. I sitt förord, som utgör en slags programförklaring, skriver hon om ambitionen att kombinera det subjektiva med det objektiva, och om nödvändigheten i att ta med sig de egna erfarenheterna när man läser. För henne är läsningen både intellektuell och kroppslig. Resultatet: en unik form av inlevelse, där det avmätta ersätts av det passionerade, och i förlängningen något som man gärna kallar förtrollning.

 


Efter att ha diskuterat 60-talets syn på författarens död demonstrerar Brandt den sorgliga nutida uppfattningen om författarens överskuggande närvaro, när vi i stället borde ha lärt oss att poängtera verket. Inte för att reducera förekomsten av författaren. Det är en optimistisk konstsyn Brandt förespråkar, och jag tar gärna med mig den i mina egna läsningar: för så fungerar hennes metod, den smittar av sig, gör mig ivrig att vilja tillämpa den.

 

Det som är bra med hennes sätt att läsa är att hon visar vad bra litteraturkritik är just en balans mellan det vanvördiga och det vördnadsfulla. Man ska läsa lika mycket med kroppen som med huvudet, och om man tycker att det inte blir tillräckligt metafysiskt: inkludera i så fall själen.

 

Brandts läsning av Ann Radcliffes gotiska romaner är utsökta. Hon saknar den snobbism som annars drabbar de flesta som skriver om genren, som mest varit ute efter att jaga schabloner utan att fatta deras funktion (Ruth Halldén och Mattias Fyhr har dock svarat för utmärkta läsningar av Radcliffe).

 

Hon betonar känslighetens betydelse i de här romanerna, och hamnar i resonemang kring den moderna människans falska liv och vår statusjakt. I Radcliffes romaner dominerar ångest, sprickor, skörhet. En läsning av dem formar en triangel med dessa hörn: romanen – samhället – dig själv. I detta samspel lanserar de gotiska romaner sanningar som blir symboliska, visionära, ibland skvatt galna eller bara en gnutta vanvettiga. Lite som hos Dostojevskij, som förstås tillhörde Radcliffes mest begeistrade läsare.

 

Snarare än eskapism erbjuder dessa romaner om oroande ambivalens. De böcker Brandt väljer att skriva om tål omläsningar, och det är väl den mest gångbara definitionen på en klassiker, en slittålighet som bara en viss typ av böcker har. Att hennes urval berör en 1700-talsförfattare och två 1800-talsförfattare är förstås ingen tillfällighet. Men hennes diskussioner visar också hur ofullkomliga klassiker är, att de är inbjudande genom att vara just ambivalenta eller mångtydiga. Vore de perfekta artefakter skulle vi inte ha något utbyte av dem nu. De är levande väsen, och så enkel lyder dess hemlighet: hur skulle de annars kunna tala till oss?

 

Dostojevskij är svår att älska, men Brandt gör ett fullgott försök. Hans litteratur präglas av det irrande och osaliga, jäktade vettvillingar som fäktas med överdrivna känslolägen och oproportionerliga omständigheter. Man blir matt … Det är lätt att instämma i Nabokovs negativa omdöme, som Brandt påminner om med roade åtbörder, även om hon kunde ha tagit med i beräkningen Nabokovs egna förkärlek för de drastiska straffdomar, där Dostojevskij långt ifrån är ensam om att kölhalas.

 

Men Brandt väljer att leva sig in i Dostojevskijs karaktärer, och menar att det är just de tvära kasten som gör honom så lockande för oss idag. När hon skriver om Radcliffe gör hon det med en personlig insats, medan läsningen av Dostojevskij är mer biografisk. Det är inte paradoxalt efter diskussionen om författarens död, hon bara nyanserar och visar kopplingar.

 

När hon skriver om Idioten visar hon hur ”den tematiserar insikt, förståelse, vansinne och förnekelse”. Det är en bra utgångspunkt för att diskutera denna problematiska roman. Konsekvent söker Brandt hellre efter mening än funktion när hon skriver om litteratur. Så blir hennes resonemang om Dostojevskij som 1700-talsförfattare begriplig, när hon menar att 1800-talsromanen säger ”utvecklas”, medan 1700-talsromanen säger ”uthärda”. I den meningen är också Marlen Haushofers roman Väggen en 1700-talsroman, inte bara för sina paralleller till Defoes Robinson Crusoe, utan för att den också betonar värdet i att avstå från personlig utveckling till förmån för att uthärda sina livsvillkor.

 

Den andra 1800-talsförfattaren är George Eliot, som till skillnad från andra kvinnliga författare från epoken fått behålla sin manliga pseudonym in i vår tid. Kanske det beror på, föreslår Brandt, att hon så många gånger ändrade sitt namn. Ja, ska det stå Mary Ann Evans på bokryggen? Eller Mary Anne? Eller Marian? Och ska efternamnet verkligen vara Evans, och inte Lewes, eller Cross?

 

Essän om Eliot är bokens längsta, och det förtjänar hon verkligen, så sorgligt underskattad som hon är i Sverige. I slutet av en essä skriver Eliot bitskt om förhållanden i sin dåtid, på ett sätt som med minimala förskjutningar kan fogas in i vår egen kontext:

 

By a peculiar thermometic adjustment, when a woman’s talent is at zero, journalistic approbation is at the boiling pitch; when she attains mediocrity, it is already at no more than summer heat; and if ever she reaches exellence, critical enthusiasm drops to the freezing point. 

 

Vi har en litteratur som är full av strebrar, men Eliot visar oss en alternativ hjälte, den som vägrar vara på väg åt någonstans alls. Hos henne heter han Adam Bede. Det gör hennes romaner väldigt förankrade i verklighet och i 1800-talskontext, samtidigt som de är tidlösa och med gott om anknytningar till vår tid. Brandt drömmer om en annan världsordning, en som tillåter oss att vistas även utanför systemen. 

 

När hon skriver om Eliot blir hon också som allra mest inkännande. Det hon tar fasta på är en litteratur som förevisar brister, som i någon mån är skadad. Här finns gedigna läsingar av Eliots mest kända romaner, främst Middlemarch och just Adam Bede, men jag kan i viss mån sakna Silas Marner här: dels för att den är så bra, och dels för att den kanske ännu tydligare visar komplexiteten hos Eliot som författare, hur hon kombinerar det världsfrånvänt överspända med krass saklighet.

 

Tyvärr är jag lite för dåligt inläst på Ursula K. Le Guin och hennes bruk av arketyper och telepati för att avgöra hur bra den avslutande essän är, förutom att det är hoppfullt med Brandts gränsöverskridande läsningar, där hon återigen äreräddar genrelitteraturen. Det är kanske inte lika tydligt hur Le Guin hör ihop med den här bokens övergripande ämne, men det blir ändå intressant att följa hur hon förhåller sig till genrelitteraturen: snarare bevarande än omstörtande, lyder omdömet.

 

Men Le Guin tillvaratar de begränsningar som genren omfattar, för att frigöra en ny potential, ur det bekanta stoffet. I så måtto förankras den i den oroslitteratur som Brandts bok tidigare uppehållit sig vid, genom att spegla hur äkta skräck alltid klassificeras som sann. Det är en spännande läsart, där nya definitioner ges av det slitna begreppet ”djup”, och framför allt vad kontakten med ett viss djup erbjuder i form av nya sanningar.

 

Det som knyter ihop hennes fyra författare blir så turbulensen, den autentiska oro som de iscensätter i sina fiktiva verk. Det handlar om kommunikation, hur man förhåller sig till det moderna, men också hur relationen mellan det personliga och det allmänna ska vidmakthållas.

 

Hennes sätt att läsa är överskridande, och som sagt, rör sig från det typiskt avmätta mot ett mer passionerat förhållningssätt. Så avslutar hon sina läsningar med något som liknar ett estetiskt credo, antecknat med den högsta av insatser:

 

Fantasi är en skrämmande förmåga. Det är inte bara en benägenhet att ständigt föreställa sig saker annorlunda utan det handlar också om en halvt lustfylld, halvt fruktansvärd, viljestyrd uttunning av verklighetens konturer. […] Men också konsten att skriva fram världen så som den framstår för en själv, i hela sin fatala nakenhet och djupt personligt upplevda realitet. Kanske är det bara genom konsten som det går att för ett ögonblick lämna det egna jaget och se djupet i någon annans upplevelse.

 

När Brandt skriver om litteratur utnyttjar hon inte bara sin personliga verktygslåda, alltså en metod som hon har förfinat. Hon utnyttjar också språkets fulla potential, och skriver snyggt och originellt, plockar ned gamla glosor (som ”plägar”) och borstar bort allt damm efter att de stått på piedestal alltför länge. Däremot gör hon kanske inga storslagna epokgörande nytolkningar. Men hon kopplar ihop teman, ser mönster, och visar hur långt in mot en romans kärna man kommer med hjälp av omsorg och noggrannhet. Hennes metod liknar kanske Olof Lagercrantz i böckerna om Joseph Conrad och Marcel Proust, alltså att hon förlitar sig på den egna instinkten.

 

Hennes program består också i att motverka den substanslösa underhållning som sköljer över oss, och på så sätt blir en bok som denna politisk: ett alternativ till tvångsmatningen av tv-serier och scrollande på sociala medier. Hon visar värdet i att möta det ovissa, det vars estetiska värde inte är övertydligt eller bara obefintligt. I detta möte finns också otydligheter, irrationalitet, kaos. Men vi klarar oss inte utan dessa inslag, och vi kan inte skydda oss från dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar