Det är en fin bok,
Lars Anders Johanssons Sonetter, prålig
och påkostad. Den innehåller totalt 154 stycken exempel på denna den svåraste
av versformer. Språkligt blir det udda, när ett gammaldags tonfall ska samsas
med nutida vulgariteter. Johanssons förord varnar för pekoral, en fälla han
själv inte alltid lyckas undkomma.
Innehållsmässigt
kombineras enskilda sonetter med åtta kransar, den sonettform som ytterligare
komplicerar tekniken. Det vill säga, femton dikter där den sista,
”kejsarsonetten”, bildas av inledningsordet från de föregående fjorton. En
serie med sex mytiska kvinnoporträtt lyckas beskriva och ibland ge liv åt Lady
Macbeth, Medea, Salome, Eurydike, med flera.
Visst drag av
cirkuskonst kan inte undvikas, och även en del monotoni, med nödrim och
nödlösningar. Givetvis också nostalgi: ”en doft från en förfluten värld och
tid. / En doft av höga skyar, klara strömmar / då världen var vacker, vild och
vid.” Även om ambitionen imponerar blir min slutsats: till vilken nytta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.