”Det var efter katastrofen, när de sköt presidenten och mejade ner Kongressen med maskingevär och armén förklarade undantagstillstånd. De lade skulden på de islamska fanatikerna, just då.
Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll.
Jag var helt chockad. Alla var det, det vet jag. Det var svårt att tro. Hela regeringen, bara borta. Hur kom de in, hur gick det till?”
Så beskriver Margaret Atwood kuppen mot USA:s kongress i den dystopiska romanen Tjänarinnans berättelse. Med kuslig precision började första säsongen av tv-serien sändas tre månader efter att Donald Trump tillträdde som president, våren 2017. Romanen är från 1985, och skildrar förstås en annan tid.
Fast gör den verkligen det? Det kalla krig som influerade Atwood må ha upplösts efter kommunismens avvecklande i forna Sovjet och det DDR som befann sig inom stenkasts avstånd när hon skrev romanen i Västberlin, men det vore en underskattning att hävda att vi lever i en tryggare tid så här 35 år senare. En ytterligare influens var den kristna högerrörelsen ”moral majority” som ville censurera misshaglig konst. Som för att demonstrera frasen att historien alltid upprepar sig har vi på senare tid sett många exempel på cancelkultur, där det senaste exemplet är önskemålet att radera artisten Yasin Byn.
Förra onsdagen stormade missnöjda Trump-supportrar kongresshuset. Det gick till ungefär som Atwood beskrev det i sin allt mer profetiska roman. Inte alls, hävdar många som vill relativisera och förminska händelsen. Det var bara ”några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies”, skrev till exempel Svenska Dagbladets forne ledarskribent Ivar Arpi på twitter.
Svenska partiledare turades om att visa sitt ogillande, med ett undantag. Jimmie Åkesson skrev: ”jag har svårt att formulera mig kring det som händer i Washington”. Jag har ett tips: du kan ta avstånd, du kan kritisera, du kan fördöma. Problemet ligger inte i att det saknades tillräckligt våld för att somliga ultrahögerpolitiker ska inse allvaret, även om det i efterhand har visat sig att flera av kuppmakarna var beväpnade, bar buntband för att kunna ta gisslan, eller att det fanns bomber utanför byggnaden. Det vi såg i onsdags var en upptrappning.
Därför ska vi ta dessa invaderande unga män på allvar, och inte skratta åt deras lustiga huvudbonader. Att polisen så beredvilligt släppte in dem förvånar bara den som inte tagit reda på att 84% av poliskåren röstade på Trump i valet 2016. Denna ockupation var iscensatt av Trump, och det är ynkedom att vi har opinionsbildare som tar demokratin så lättvindigt att de vägrar formulera sitt motstånd mot den avgående presidenten.
Nästa onsdag svärs Joe Biden in som president för ett allt mer splittrat USA, där Trump otvivelaktigt bidragit till att förstärka oenigheten och de våldsamheter som har uppstått. Och som kommer att fortsätta uppstå. För det jobbiga med upploppen förra veckan, där fem människor fick sätta livet till, är att inget tyder på att de besegrade kommer att slicka såren och acceptera nederlaget. Biden har en minst sagt arbetsam uppgift framför sig, att manövrera mellan alla dessa besvikna våldsverkare som inte accepterar valförlusten.
USA har ett våldsamt förflutet, och med den frikostiga tillgången till vapen finns inga tecken på mer fridfulla sammanstötningar. Åtskilligt har sagts om hur unga män känner sig övergivna av etablissemanget, och med ökande arbetslöshet och stigande hopplöshet underlättas miljön för fler konflikter. Det upplevda utanförskapet åstadkommer nya oroshärdar.
Påfallande få av de som stormade regeringsbyggnaden var kvinnor. Om Biden ska lyckas ena USA är en nyckel att komma till rätta med den toxiska maskulinitet och osunda machokultur som alltför länge frodats inom enkönade miljöer. Det här är inte tillfället att demonisera män och förhärliga kvinnor: mer handlar det om att skapa bättre förutsättningar att hantera besvikelser. Den som tillgriper våld gör det i frustration över ord som sviker, och som samhället ser ut nu borde män sluta bygga muskler och börja bygga på sitt ordförråd.
Därför: var inte som Jimmie Åkesson, som saknar ord för att kommentera denna attack på demokratin. En bra början är att gå till fiktionen, eftersom författare har en unik sensibilitet för framtiden. Det är ignorant att gång på gång säga att vi blir tagna på sängen när litteraturens visselblåsare så många gånger varnat oss för de avskyvärda tider vi har framför oss.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/1 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.