att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 okt. 2019

Barnet – en sonettkrans, Olivia Bergdahl, Brombergs


Sonettkransen brukar kallas den svåraste poetiska formen. Fjorton sonetter, där den sista raden i varje utgör den första raden i nästkommande, med bibehållet rimschema. Krönt av den femtonde och sista ”mästarsonetten”, som samlar alla förstaraderna. Några lyckade exempel är Inger Christensens Sommerfugledalen (Fjärilsdalen) från 1991, samt Lotta Olssons Den mörka stigen från 2003.

Olivia Bergdahls Barnet är också en sonettkrans. Rimmen är ambitiösa, medan jamberna, alltså versfötterna, ofta avviker. Det ger en snubblande rytm som gör sonetterna tämligen svårlästa, speciellt om man jämför dem med Olssons gehör – eller för den delen de sonetter Malte Persson skrev i Underjorden 2011. Därmed missas en viktig poäng med den bundna versformen: hur friktionslöst den fäster i minnet.  


Dock imponeras jag av Bergdahls självsäkra kaxighet, och hon gestaltar en uppväxtskildring som inte saknar charm. Eller vad då uppväxt, snarare är det en upptäcktsskildring, där barnet upptäcker världen, i ett narrativ som är generöst med häpnadsväckande ögonblick. Det är helt förankrat i ett nu, lätt igenkännbart tack vare genomgången av en del svenska stereotyper, samt en effektfull anspelning på Cornelis Vreeswijk.

Rimtvånget ger utrymme åt en och annan ålderdomlig glosa, men annars är det frågan om ett direkt och begripligt tilltal. Bergdahl har lång erfarenhet av scenpoesi, och hon skriver roligt, fyndigt. Ändå är jag inte alls övertygad om att det är så här årets bästa svenska poesi ser ut. Den är för grund, och även om den gör en ansats att greppa om stora ämnen, som identitetssökande och vuxenblivande, är utfallet för vagt, för diffust.

Det är ändå en fin bok, och enstaka strofer är både klangfulla och innehållsrika. Synd ändå att mästarsonetten ger ett svagare intryck, särskilt den tama sista terzinens nästan klichéartade crescendo: ”Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/10 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar