Jag är gråvit, Bjørn Rasmussen, översättning Johanne Lykke Holm, Modernista

Autofiktionen har blivit en egen subgenre inom romanen, med otaliga exempel som försöker utmana hur ett jag formas och vad det utgörs av, likväl som hur det gestaltas i en fiktiv kontext. Det är ändå stor skillnad mellan de olika jag som romanförfattare presenterar, med mer eller mindre bärande kopplingar till den egna personen.

 

Någon som mer finurligt än andra arbetat med att ruska om autofiktionens förutsättningar är danska queerförfattaren Bjørn Rasmussen. På svenska har vi kunnat läsa honom i Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen och Ming, två väsensskilda men ändå likartade verk. Hans senaste roman Jag är gråvit, översatt av den flitiga Johanne Lykke Holm, befinner sig mittemellan dem.  

 

Premissen: Bjørns käresta Jacob berättar att han vill bli pappa med tjejkompisen Maren. Det sätter igång en lavin av känslor hos berättaren, som alltså delar namn med författaren. Genast finns hon där hos honom, dottern Rosa, och de inleder konversationer. Eftersom det är fiktion är det inget konstigt med det. Rasmussen förhåller sig till surrealismen ungefär som ett otillräkneligt barn i en godisaffär: girigt kutande mellan de olika lockelserna.

 

Han berättar om det mest privata, om beroende och medicin, om sexuella aktiviteter, om ångest och neuroser (”Jag är nere på två Truxal. Jag är nere med tårar och förväntan”). Han skriver om sina svagheter, men det handlar inte om att – likt en influencer i sociala medier – ta makten över dem, slå mynt på psykisk ohälsa. Rasmussens syfte är – hm, gråvitt. Det gråvita som titeln pekar ut är den kanske tråkigaste färgen, och det är också en dunkel typ av text han erbjuder. På så sätt saknar hans skrivande en röd tråd, hans tråd är – hm, gråvit. Han beskriver världen, och det blir en språkbok där det ges namn åt världen. Den rasistiska världen som hatar allt oliktänkande.

 

Man kunde säga: den här romanen är dråplig. Men då låter det som att han skriver en näpen prosa, och det gör han ju inte. Den är blodigt knullig, sunkigt skitig, bokstavligt skitig, utan att bli odrägligt Bukowski-skitig, utan mer bibliskt skitig. För att livet är skit, kom ihåg det, lyriskt lågt och uselt. Det blir en berättelse om trakasserier och hot som riktas mot HBTQ-personer, om vad rädsla och oro gör med en människa. Det handlar om demoner, om skam, om självförakt: ”Jag är galet sinnessjukt rädd för att vara lycklig. Som om jag har stulit den från någon annan som skulle förvalta den med större omsorg, lyckan, nåden.” Så beter sig ångesten när den väcks från sin slummer.

 

Då blir det en tydlig invit till läsaren, där Rasmussen med eftertryck visar vad vi ska ha litteraturen till. Är det empati? Inte fan vet jag, och jag inbillar mig inte att man blir mer empatisk av att läsa, om det inte är så att fantasi är en hörnpelare i den inlevelseförmåga som krävs för att förstå en annan människa. Förstår jag Bjørn, utan att vara lika queer som han? Det får andra bedöma: för mig räcker det med att jag under läsningen sitter fastnaglad vid hans berättelse, blir indragen i hans privata våndor, upplever orättvisan som drabbar honom. 

 

Det är en berättelse om ett annorlunda föräldraskap, men också hur det annalkande – anstormande, snarare – föräldraskapet igångsätter barndoms- och ungdomsminnen, där även pappans berättelser ingår (diktboken Ming var ju en sorgeskrift över pappan). Det blir ett 90-tal med Notorious B.I.G., Alanis Morrissette, och Vengaboys. Men allra mest Twin Peaks, som fungerar som en ständig referens och intertext, briljant och koncist sammanfattat i formeln: ”Twin freak fan nonfiction”.

 

Jag läser Gråvit som en irrationellt kaosig och äkta autofiktiv roman, hur mycket som än är illusion när det passerat Rasmussens förfarna händer. Det är svårt att skilja mellan vad som händer på riktigt och vad som är fantasier. Allt är hux flux, och det är som det ska vara.

 

Han skriver en gränslös prosa, som hejdlöst kastar sig ut i olika marker. Det är lyrik, dramatik, dagbok, bilder, utdrag ur tonåringens bekännelseskrifter, samt noter till en låt om Laura Palmer. Ett allkonstverk, med andra ord. Jag vet att det är något av en kliché, Strindbergs ord (förresten nämns vår svenske titan i förbifarten), men jag kan inte låta bli att tänka att även Rasmussen skriver med sitt blod: ”Där hänger på boklådsfönstret / En tunnklädd liten bok. / Det är ett urtaget hjärta / Som dinglar där på sin krok.”