Mitt i det veka livet är en sorglig titel på en bok, och ännu mer sorglig blev den när upphovsmannen Rolf Aggestam dog 27 december, alltså strax innan denna hans tionde diktsamling skulle publiceras. Titeln är inte bara en insinuation mot det skabrösa, utan pekar också ut en försynt allusion till Tranströmers kanske mest bekanta ord: ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. / Det besöket glöms och livet fortsätter. / Men kostymen sys i det tysta.”
Aggestam är en poet som verkade både i det fördolda och i det centrala. Det vore överdrivet att kalla honom folklig eller folkkär, i den mån nu poeter överhuvudtaget kan bli det om de inte heter Kristina Lugn, Bodil Malmsten eller Bruno K. Öijer. Förutsättningarna finns där: han skriver en dikt som är tillgänglig och direkt i sitt tilltal, och skulle man använda en term som sammanfattade skulle nog just ”försynt” ligga nära till hands.
Titelns eventuellt profetiska anspråk å sido är det en typisk Aggestam-bok, på så sätt att han rör sig kring bekant mark. Det finns även en tågromantisk ådra som torde tilltala den som upptäckt Öijers faiblesse för detta fordon: Aggestam inledde sin bana 1973 med boken Ditt hjärta är ett rött tåg, och här finns ett par fina rader som sluter cirkeln, eller låter tågmetaforiken nå sin slutdestination: ”har sett / det sista tågets röda bakljus / försvinna / innan mörkrets rallare / bryter upp rälsarna.” Jag inbillar mig att det är samma tåg som i debuten, bara en aning mer slitet nu.
Åldrandet är närvarande i dikterna, men också några pigga språng in i ungdomen, och en häpnad inför hur fort tiden går. Denna tanke är både banal och djup: tiden är verkligen en opålitlig följeslagare till oss, och Aggestam behandlar den med tillbörligt förakt. Tiden spelar spratt på bekostnad av vår fåfänga, och i dikterna löper de olika tidsskikten parallella, ungefär som de gör hos T.S. Eliot. De korta fragmentariska dikterna samspelar med långa mer självbiografiska utläggningar om kamratskap och arbetsliv, med bistra påminnelser om den glömska som alltid hotar oss. Minnena är sporadiska, så som minnen alltid är sporadiska, och det är på något sätt alltid för sent:
lövkronan pekar på kastanjen
ljuset på ljuset
själv på sig själv
allting
snabbt, snabbt
den du var
hinner aldrig fram.
Överlag skriver han småbusigt. Redan i första dikten förekommer något som liknar en poetik:
Stå i den obegripliga
tilltron till det botttenlösa,
till det rasande tvivlet
säkert förankrad endast vid osäkerhet och ovetbarhet.
Är det nyskapande? Knappast. Är det originellt? Nja. Är det hållbart i längden? Onekligen. Jag förebådar en mini-renässans för den här typen av poesi: tålmodig, till ytan oansenlig, men genom att den bär på så mycket outtalat med potential att inspirera. Det finns alltid ett kanske tillgängligt, ett sympatiskt tvivel till alla utsagor som presenteras.
De här dikterna är ofta underfundiga, och bär på mer än vad man först föreställer sig. Hans tilltal ter sig gärna arkaiskt, men det känns oväntat uppfriskande med något som så att säga ignorerar samtiden. Som motton fungerar några desto mer väntade ingångar, med citat från Moby-Dick, Alice’s Adventures in Wonderland, samt från Blake och Dante.
Aggestam skriver också om det ordlösa som ett påträngande hot, om språket som håller på att gå förlorat. Det är lätt att koppla det till hans ålderdom, men det kan också vara en diagnos på ett samhälle som slutat vårda språket, som håller på att utarmas i torftighet. I den typ av dikter Aggestam skriver finns utrymme för ett tvärtom som är inbyggt i själva tillvaron, att allt kan vändas till sin motsats. ”Måste allt vara sant?” är inte bara en bra titel för en dikt, utan en bra ingång till den slags självbiografi som görs åtkomlig, och en bra utgångspunkt för en poet som inte räds det osäkra. När det gäller tid – och poesi – är exakthet sällan att föredra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.