att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 dec. 2018

Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström, Tuva Korsström, Schildts & Söderströms


När Tuva Korsström var fyra år gammal skrev och illustrerade hennes pappa en saga åt henne, om de fyra elementarandarna. Mest fängslades hon av historien om Jordanden, en gnom, och Luftanden, en älva. Gnomen uppvaktar älvan Silverdis, som springer bort från honom. Tuva skulle senare förstå att sagan var en allegori över föräldrarnas äktenskap, som vid det laget var över. Nu har hon, efter ett långt liv i litteraturens tjänst, äntligen skrivit den ambitiösa boken Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström. 

Med visst fog kan sägas att Tuominens författarskap upplever en renässans, med pågående utgivning av essäer och lyrik av Eskaton och noveller och översättningar av Modernista. Men det ska också sägas att hon förblir en problematisk och komplex författare. I första hand är Korsströms bok en biografi om hennes märkliga och dramatiska liv. Nå, det är en dubbelbiografi, och det är långt ifrån så att avsnitten om den mindre kände pappan är av pliktskyldigt slag. Inte heller har det blivit så att hon väjer för obehagliga eller obekväma inslag, bara för att det är en dotter som skriver föräldrarnas livshistoria. 

Här kallas pappa Torsten oftast för Totti, och vi får bådas bakgrund genuint nedtecknade. När Mirjam är sju år dör hennes pappa – en händelse som fick avgörande betydelse långt in i hennes vuxna liv, och i det författarskap där skuldproblematik spelar en så betydande roll. Som barn kallades hon inbunden och impulsiv i sitt känsloregister – ett annat sätt att säga att hon kunde få raseriutbrott, kanske. De träffas när hon är sexton och han några år äldre. Han liknas vid en slarver, och det finns gott om vittnesbörd om någon som har svårt att hålla fast vid sedlarna i plånboken.

Det ska genast sägas att Korsström inte skriver okritiskt om sina föräldrar, utan väljer en metod som ligger långt ifrån sentimentalitetens försonande ljusskimmer. De mindre insmickrande sidorna finns hos båda. Hon kryssar fram genom känslorna som förekommer hos både mamman och pappan. Att hon är dotter ger förstås unika inblickar – ett försprång hon dock inte utnyttjar för att göra berättelsen om deras liv för privat. Det blir i förlängningen ett porträtt av två döttrars försök att överleva en tuff uppväxt med två ibland trätande föräldrar, hennes och den äldre systern Kyras okonventionella liv med de opraktiska och besvärliga föräldrarna, en uppväxt som är fattig och olycklig, men också sagolik, där man får lära sig gå på nålar för att inte locka fram skrattet eller vreden, båda lika motiverade. I den närmsta familjen ingick också hans bror Göran, som gifte sig med hennes syster Gunvor.

Totti blir slöjdlärare och så småningom också en skicklig konstnär, som boken tar till vara inte bara i rikhaltiga exempel på en uppsluppen känsla för satir, utan också i några finstämda målningar i färg. Mirjam drabbas av anorexi och migrän, och även lunginflammation, och utvecklar troligen redan på 30-talet ett morfinberoende, men lyckas som 21-åring skriva en avhandling om Hjalmar Bergmans Wadköpings-romaner. Även om Bergman hade stort inflytande på hennes tidiga noveller, hur det går att skönlitterärt använda ångest som ett estetiskt arbetsredskap, skulle hon senare avlösa hans påverkan med författare som Kafka, Rilke och Hölderlin, som hon kunde skriva om med stark identifikation.

Överhuvudtaget är det identifikation som är huvudintrycket i hennes texter, som är så svårbestämd, i sina övergångar mellan lyriskt filosofisk prosa och sagoaktig tankepoesi. Men kategoriseringar gör hennes litteratur ingen rättvisa: det är ett skrivande bortom alla genrer. Det är starka tankar, kort sagt. Korsström hittar i novellen ”Anna Sten” från 1939 den typ av uppgiven humor som Samuel Beckett några årtionden senare skulle förädla – för en gångs skull blir sådana paralleller inte överdrivna.

Under kriget är Totti inkallad i olika perioder, och det blir svåra påfrestningar. Mirjam stärks i sin avsky mot tidsandan, och Totti ritar karikatyrer från kriget och visar enfalden in i minsta lilla syssla. Hans brev från kriget, som citeras flitigt, visar närgående dess fasor. Medan hon som nybliven författare skaffar sig intellektuella vänner blir han allt mer svartsjuk, och hon hade lätt att få manliga vänner. Hon lider av återkommande depressioner, och bara ett halvår efter att Tuva fötts föreslår hon skilsmässa. Samtidigt är det en produktiv period i hennes författarskap, trots att hon mår dåligt, och pessimismen och misstron mot sin egen förmåga angriper henne efter varje publicerad bok, efter ett mönster som känns igen hos bland annat Virginia Woolf. En av vännerna, Kurt Sanmark, skrev däremot flera inkännande recensioner, och ger i sin dagbok prov på fin kännedom i en anteckning: ”Hon står nära sin förintelse.” 

Det är en rikt illustrerad bok, till stor del tack vare Tottis insatser. Det är förstås fängslande i sig att följa Tuominens förvandling från ungdomlig älva till allt mer prövad krake. Det är kanske rentav så att hon blir ett jordbundet helgon till sist. Man kan jämföra Tottis teckning av henne som deprimerad, från mitten av 40-talet, till det stora fotot på henne från våren 1964, där hon inte bara liknar en martyr.

Man kunde fråga sig varför hon tog så svåra vägar. Varför ställer hon till det så för sina läsare? Det är klart att hon under sin levnad hade ett par tillskyndare, men många hade svårt att läsa henne, och det är betecknande att hon fler än en gång refuserades av svenska förlag, vilket gjorde att böckerna med något undantag bara utkom i Finland. Bland svenska kritiker var Johannes Edfeldt synnerligen negativ i ett flertal recensioner, något som aldrig förläts av henne, då hon hotade med att säga upp bekantskapen med den som vågade yttra hans namn i hennes närvaro. Ett av exemplen på hans infama angrepp citeras: ”hysteriskt skrikiga, formlöst framvällande ordmassor”.

Det råd som förr brukade ges på skrivarskolor, att förädla den privata erfarenhetens stoff och göra det till allmängiltig litteratur, är en formel Tuominen vänder upp och ned på. Hon gör tvärtom: tar de allmängiltiga känslorna – ångest, depression, elände – och hittar helt egna uttryckssätt för dem, något som får dem att bli privata skildringar. Kanske därför många känner sig utestängda. Kanske därför några få känner sig extra välkomna.

En av de befriande sakerna med Korsströms bok är att hon inte behöver utföra några ansträngda försök att göra Tuominen till en ”modern” eller ”samtida” författare. Detta finns snarare underförstått genom hela framställningen. Inte heller levererar hon några spekulativa tolkningsförslag. Det finns här och där antydningar till en helhetssyn som löper över hela hennes produktion, som för enkelhetens skull kan delas in i tre faser:

                      I Novellerna (1939-1946)
                      II Essäerna/Tankeböckerna (1947-1952)
                      III Lyriken (1954-1959).

Vidare utkom därefter en biografi över Hölderlin och en betraktelsebok, samt översättningar av Rilkes brev samt Orfeus-sonetterna. Jag är inte heller säker på att den här snäva genreindelningen är något som Korsström skulle hålla med om – sålunda är essäböckerna fortsatt präglade av ett skönlitterärt modus. Däremot kan hon någon enstaka gång ge prov på en fin karakteristik av Tuominens säregna prosa, i ett stycke som delvis pekar ut varför det kan vara besvärligt att läsa den:

”I Bliva ingen spränger Mirjam ännu inte novellen formmässigt. Hon tänjer den till ett rum för reflektion över hur det egna jagets kluvenhet och existensens plågsamma mångfald ska kunna övergå i något mycket enkelt; ett intetblivande, ett nollställande. Hon för vidare drömmen om häxans, Kafkas och Södergrans självförbrännande eld. Det är drömmen om den enda meningen som uttrycker allt, uppnåendet av det absoluta.”

Ett tema som Korsström identifierar, och som skulle kunna utgöra helhetssynen, blir då ”inre sönderfall”. Detta illustreras utifrån olika perspektiv genom de olika faserna, med ett allt mer förtvivlat uttryck i de senare böckerna. På slutet av sitt liv var hon upptagen av en religiös omvändelse till katolicismen, där hon frenetiskt läste Simone Weil. Där uppger Korsström ansvarsfullt nog att det är svårt att följa henne, men det blir ändå en närgången skildring av en resa från förtvivlan till någon form av frigörelse, om än etapperna innehåller en del förvirring.

Ja, det är fortfarande omskakande att möta Tuominen, speciellt kanske i de kryptiska böcker hon skrev 1947-1952. Då borde Korsströms biografi kunna bidra till att mildra den smällen, den konfrontationen med det på riktigt annorlunda. Om det fanns anledning att vara orolig inför ett okritiskt familjeporträtt blåser alla farhågor bort i det dubbla porträttet, som är lika distanserat sakligt som det är intimt ömsint.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar