att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 sep. 2018

Bliva ingen, Mirjam Tuominen, Eskaton


Negationen är ämnet för Mirjam Tuominens prosasamling Bliva ingen, ursprungligen från 1949, och nu återutgiven som den fjärde lilla volymen i Eskatons otidsenliga satsning på hennes böcker. Otidsenligt, jo, men så välkommet för den lilla skaran läsare som håller Tuominen högt.

Det var tack vare Anders Olssons tematiskt hållna studie Läsningar av Intet från 2000 som jag fick upp ögonen för denna orättvist marginaliserade finlandssvenska författare. Bliva ingen är en nyckelbok, genom att dess noveller återgår till negationen, nollpunkten, mystikens Intet, som varit så fruktbar för många författare från Mäster Eckhart via Kierkegaard och Nietzsche och vidare med Södergran, Ekelöf, Vennberg, fram till Trotzig, för att bara ta Olssons exempel. Det är en allomfattande och tillåtande inriktning, som lätt kan uppfattas som flummig. Lite anything goes.


Till den här boken hör ett lite tillkrånglat efterord av Anna Sjöberg, som ändå säger något om hur kanske tillkrånglad Tuominens projekt är, i just denna bok. Själv använder hon det suggestiva ordet ”inkänsla” som en ingång till den inriktning hon väljer, som till hälften är religion, till hälften estetik. Nyktert skriver hon om en värld där ”tänkandet är den enda varaktiga fröjden som givits er”. Så kunde man säga att hon utövar tankens ärliga skrift – alltså något mer än blott skönlitteratur.

Det är noveller, fast man lika gärna kunde tala om filosofiskt religiösa traktat, med viss samhällsudd. Formatet är växlande mellan korta betraktelser, skisser på en sida, och regelrätta långnoveller. Det handlar om en fattigpojke med löss, han slår följe med demoner och andar. Det handlar också om sjukdom, både reell sådan och påhittad. Just balansgången mellan det verkliga och det inbillade är vad Tuominen ägnar sig åt. Hon vårdar det lilla livet – den sjuke, barnet, den svage, den som inte räcker till, de med sämre eller bara mindre resurser.

Fantasin drivs till sin spets i en av novellerna som är skrivna från hästars perspektiv, i en absurd men ändå rimlig kontext, som erinrar om en frihetslängtan, att kasta av sig det ok det innebär att vara människa. I en annan novell är det en affärsman som håller monolog om hur viktigt det är att bevara de ekonomiska ojämlikheterna. Hans röst är parodiskt, och skorrar något fruktansvärt, men så är hans tal något man har hört till leda, och hör fortfarande, när kapitalister uttalar sig i media om sina ofantligt viktiga tjänster och hur viktigt det är att upprätthålla hög standard – för en själv.

Här drivs Tuominen av ett politiskt ursinne när hon markerar dikotomin mellan entreprenören och konstnären, illustrerad i affärsmannens vän, författaren, och hur deras roller både är beroende av varandra och är helt väsensskilda – så disparata att ett möte mellan dem hotar ens mentala hälsa. Analysen av konstens villkor kan tillämpas än i dag, och lika aktuell är synen på ungdom, i affärsmannens hustrus jakt efter de bortflyende åren och korrigeringar för att få huden ”att strama flickaktigt jämn”, något som Tuominen snabbt avpolletterar: ”man avskaffar ålderdomen”. Att bli ingen kan vara ett sätt att uthärda lidandet, som gestaltas både i världens, genom andra världskriget som hon annars skrivit utförligt om, och i de egna depressionerna.

Tuominens stil vistas med antydningar, med det otillräckliga. Hon skriver om kärlek med all den erfarenhet som kan uppbådas, så att det blir autentiskt, och där kärleken blir något annat än enbart fysisk lusta och samtidigt lika mycket något annat än förandligad agape. Där blir kärleken för svår när objektet realiseras till ett subjekt.

Det kan vara en besvärlig stil – en aquired taste. Den frodas i det dunkla, och söker sig mot utplåningen, mot ställen där närvaron gör för ont. Det är ett sätt att se på världen som har blivit allt ovanligare. Vi har övergett vår samvaro med det andliga, och Tuominen påminner oss om vikten av en frågande inställning. ”Natten lär en att fråga”, som en annan religiös mystiker skrev (Emilia Fogelklou). Det känns som att Mirjam Tuominen tillbringade många långa nätter sömnlös för att nå de insikter hon förmedlar i den här boken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar