Ett föremåls berättelse om obesvar, Mikael Berglund

En debutroman som sticker ut hör inte till vanligheterna, men Ett föremåls berättelse om obesvar är en ovanligt ambitiös historisk roman. Den är annorlunda på många plan, och erbjuder en nedtonad spänning värd att uppsöka.

Om du tröttnat på att läsa roman efter roman som utspelar sig i ett nutida Stockholm med karaktärer som är misstänkt lika författaren själv, då kan du med fördel ta dig an Mikael Berglunds debut Ett föremåls berättelse om obesvar.

För här tas vi äntligen in i en helt annan värld. Hans huvudperson är en kvinna, Judit, som lever i norra Sverige under stormaktstidens 1600-tal. Hon rör sig rastlöst mellan övergivna gårdar och olika byar, träffar på nomader med mer eller mindre oärliga uppsåt och soldater som letar efter silver i fjällen för att ordna ekonomin till de krig som den svenska armén för.

Hon träffar också på varg och björn, lär sig leva av de skärvor naturen har att ge. Det här är i högsta grad en roman om överlevnad, med Judit som vallar getter och får barn som hon med stor möda lär överlevnadens hårda konst. Hon är bra på att ge svar på tal, med korthuggna barska repliker som levereras lika nollställt gravallvarligt som i spaghetti-westerns eller varför inte i de isländska sagorna.

Det går nog att tyda in en del kritik mot vår självcentrerade och privilegierade samtid, när vi får ta del av Judits tillvaro som är fylld av umbäranden. Hon bär dessa problem utan gnäll. Det går också att se berättelsen som en kommentar till okonventionell familjebildning, med Judit som en ensamstående morsa, en självklar förebild i skymundan som gör det otacksamma jobbet.

Miljön är karg, och Berglund är bra på att skapa närvaro. Det är spännande, men samtidigt nedtonat, som om känslorna ligger på is. Språket är försiktigt dialektalt, och jag är glad att vi slipper uppenbara arkaismer som lätt hade kunnat ge berättelsen slagsida åt den typ av ”historisk autenticitet” som gärna slår över i kalkonen. Här finns i stället en postapokalyptisk stämning, och det är nog inte allt för vågat att gissa att Berglund läst Cormac McCarthys Vägen, för både till atmosfär och språk finns paralleller.

Annars imponeras jag av hur självständigt han förhåller sig till den rika västerbottniska traditionen, där han håller Torgny Lindgren och Sara Lidman på armlängds avstånd. I senaste numret av tidskriften Vi läser skriver Therese Eriksson inkännande om hur den nya generationen västerbottniska författare lyckats skapa ett nytt litterärt uttryck, oberoende av sina bemärkta föregångare. Några av hennes exempel har redan skrivit oförglömligt bra romaner, som Negar Naseh med Under all denna vinter och Ida Linde med Norrut åker man för att dö.

Berglund, född 1977 och uppvuxen i Lycksele och Skellefteå, kvalar redan in bland dessa uppmärksammade författare. Han har skrivit en tålmodigt berättad roman. Den imponerar just genom att inte försöka imponera, med hjälp av ett eget språk och en konsekvent tilltro till att avstå från effektsökeri. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/2 2015)