att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 feb. 2015

Ett föremåls berättelse om obesvar, Mikael Berglund



En debutroman som sticker ut hör inte till vanligheterna, men Ett föremåls berättelse om obesvar är en ovanligt ambitiös historisk roman. Den är annorlunda på många plan, och erbjuder en nedtonad spänning värd att uppsöka.

Om du tröttnat på att läsa roman efter roman som utspelar sig i ett nutida Stockholm med karaktärer som är misstänkt lika författaren själv, då kan du med fördel ta dig an Mikael Berglunds debut Ett föremåls berättelse om obesvar.


För här tas vi äntligen in i en helt annan värld. Hans huvudperson är en kvinna, Judit, som lever i norra Sverige under stormaktstidens 1600-tal. Hon rör sig rastlöst mellan övergivna gårdar och olika byar, träffar på nomader med mer eller mindre oärliga uppsåt och soldater som letar efter silver i fjällen för att ordna ekonomin till de krig som den svenska armén för.

Hon träffar också på varg och björn, lär sig leva av de skärvor naturen har att ge. Det här är i högsta grad en roman om överlevnad, med Judit som vallar getter och får barn som hon med stor möda lär överlevnadens hårda konst. Hon är bra på att ge svar på tal, med korthuggna barska repliker som levereras lika nollställt gravallvarligt som i spaghetti-westerns eller varför inte i de isländska sagorna.

Det går nog att tyda in en del kritik mot vår självcentrerade och privilegierade samtid, när vi får ta del av Judits tillvaro som är fylld av umbäranden. Hon bär dessa problem utan gnäll. Det går också att se berättelsen som en kommentar till okonventionell familjebildning, med Judit som en ensamstående morsa, en självklar förebild i skymundan som gör det otacksamma jobbet.

Miljön är karg, och Berglund är bra på att skapa närvaro. Det är spännande, men samtidigt nedtonat, som om känslorna ligger på is. Språket är försiktigt dialektalt, och jag är glad att vi slipper uppenbara arkaismer som lätt hade kunnat ge berättelsen slagsida åt den typ av ”historisk autenticitet” som gärna slår över i kalkonen. Här finns i stället en postapokalyptisk stämning, och det är nog inte allt för vågat att gissa att Berglund läst Cormac McCarthys Vägen, för både till atmosfär och språk finns paralleller.

Annars imponeras jag av hur självständigt han förhåller sig till den rika västerbottniska traditionen, där han håller Torgny Lindgren och Sara Lidman på armlängds avstånd. I senaste numret av tidskriften Vi läser skriver Therese Eriksson inkännande om hur den nya generationen västerbottniska författare lyckats skapa ett nytt litterärt uttryck, oberoende av sina bemärkta föregångare. Några av hennes exempel har redan skrivit oförglömligt bra romaner, som Negar Naseh med Under all denna vinter och Ida Linde med Norrut åker man för att dö.

Berglund, född 1977 och uppvuxen i Lycksele och Skellefteå, kvalar redan in bland dessa uppmärksammade författare. Han har skrivit en tålmodigt berättad roman. Den imponerar just genom att inte försöka imponera, med hjälp av ett eget språk och en konsekvent tilltro till att avstå från effektsökeri. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/2 2015)

6 kommentarer:

  1. Det ska bli underbart att få läsa Mikael Berglunds bok, där orden och berättelsen, stiger upp som
    sav, från rötterna i hans spännande släktträd. Den legendariske norgefararen Josef Berglund och hans hustru Sofia har vi hört berättas om. Vad som hände före deras tid är oberättat. Den vardagen
    vill jag gärna kliva in i.

    Irene Grundström Ammarnäs.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Oj, det låter spännande! Jag tycker han har fångat en norrländsk mentalitet bra (jag är från Umeå själv).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevligt, då vet du en hel del om Ammarnäs förstår jag. Vi är 8 kvinnor från Ammarnästrakten som skrivit en bok med berättelser om kvinnor från som levde på 1800-talet i vår by. Vi tyckte att det skrivits alldeles för lite om kvinnors levnadsöden. Så vi valde ut varsin kvinna och sammanställde en enkel bok. En av de vi skrev om var Sofia Berglund, Mikaels morfars farmor. Om du är intresserad, så kan jag skicka ett ex till dig. M.v.h. Irene

      Radera
    2. Ja, gärna! Kan du i så fall skicka mig ett e-post till bjorn.kohlstrom@jonkoping.se så kan jag uppge en adress. Inte för att jag vet mycket om Ammarnäs egentligen ... men boken låter intressant!

      Radera
    3. Jag råkade ta bort ditt senaste inlägg, Irene, men jag tror att adressen borde stämma (Jönköping). Jättesnällt - jag lovar att läsa.

      Radera