Indianlekar, Felicia Stenroth

Med sin andra roman visar Felicia Stenroth en finkänslig förmåga att skapa levande karaktärer. Hennes berättelse om tonåringen Emmas sommar är övertygande och minnesvärd.

Femtonåriga Ebba bor i en håla på landsorten. Pappan är inte mycket att hålla i handen, utan hon bor mestadels hos pojkvännen Jonathan. Hennes kusin Edith flyttar in när Jonathan sticker till Norge för att jobba.

Det här är i korta drag handlingen i Indianlekar, Felicia Stenroths andra roman. Det är en berättelse där det inte händer särskilt mycket. Ebba saknar pengar och handlingsutrymme. Edith har ett självskadebeteende som måste övervakas. Pojkvännen lämnar henne också med en hund att ta hand om.

Tillsammans med Edith får hon tiden att gå. De röker cigaretter, köper en billig fylla av några äldre kompisar. De badar, lever i känslomässig symbios, tar hand om varandra och leker vuxenliv. Drömmer om pengar. Inte mycket händer. Tiden håller på att rinna bort för dessa sysslolösa släktingar.

Och det är just det som är poängen, och jag imponeras av hur övertygande Stenroth håller ihop sin berättelse. Hon har hittat ett utmärkt letargiskt tonfall som speglar karaktärernas inre liv. Ledan kryper in i stilen, och paradoxalt nog ökar läsupplevelsen tack vare språkets torftighet. Det kan också låta vagt, men det finns en speciell sorts klarhet i denna vaghet, där tingen framträder fullt synliga medan du läser.

Utan att riskera att hamna i självbiografins räjonger visar Stenroth fullständig inlevelse och lojalitet med Ebba. Vi följer henne närgående, samtidigt som hennes integritet behålls. Vi hamnar rätt in i Ebbas värld, upplever hennes outtalade förtvivlan och det är något av litteraturens större egenskaper vi bevittnar i denna försynta roman, nämligen konsten att gestalta ett människoöde så att det når ut och blir drabbande.

De indianlekar som titeln anspelar på har att göra med att de anställda vid bygdens fabrik ofta var finnar och jugoslaver, och betraktades som främmande, som just indianer, av ortsbefolkningen. Ebba och Edith görs också till främlingar, till skuggestalter som rör sig i utkanten. Ett slags osynliga oönskade människor som ingen vill veta av. Utan övertydliga pekpinnar antyds en fattigdom som Ebba skäms för.

De skapar ett slags spartanskt paradis där i sin isolering. Ett liv i väntan på något. Atmosfären i Stenroths bok påminner till viss del om Fredrik Edfeldts film Flickan, som kom för sex år sedan. Eller Ray Bradburys mästerverk Oktoberfolket, vars originaltitel tydligare visar vad det handlar om: Something Wicked This Way Comes. Det elaka som nalkas pojkarna i Bradburys roman är hösten, slutet på oskulden. Även Stenroth har framgångsrikt gestaltat den där dramatiska tiden då barnet är på väg in i vuxenlivet.

Jag tycker mycket om den här boken, tack vare denna säkerhet i gestaltningen. Utan att vara påträngande lyckas Felicia Stenroth skapa en minnesvärd figur som man önskar allt gott i den oklara framtid romanen lämnar henne vid när sommaren tar slut och något annat måste ta vid.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/2 2015)